Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 29 November 1903 - »Hvad vinden såg på Södergård» af Valle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»HVAD VINDEN SÅG PÅ SÖDERGÅRD».
Berättelse för HVAR 8 DAG af VALLE.
Det är vinternatt! Högt däruppe i eterns mörka
blå blänker det och tindrar från tusentals stjärnor,
och långt borta vid horisonten går mångubben med
sin gamla bepröfvade lykta och lyser öfver
slumrande berg och dalar.
Mörk och allvarlig står skogen och suckar så
tungt under nordans omilda smekningar.
Kall och bitande kommer han, vinden. Rycker
och sliter i skrefvornas ljung och risiga små
dvärgbjörkar gör han. Men de släppa inte taget,
småttingarne, fastän det knakar i grenarne.
Nu är han nere, där slätten börjar.
Vidderna genljuda af hans genomträngande tjut.
Alla de slumrande milliarder små snökristaller, som
ligga därute och glittra i månljuset, rusa upp och
söka fly den ovälkomne. Men hinner dem gör han
så lätt, den snabbe.
— Hejsan, tjuter han i illvillig skadeglädje, och
fram öfver slätten jagar han de glittrande små
tingestarna.
Men långt därborta, i dikena utefter den vackra
gamla lindallén, som leder upp till Södergård, finna
de ett gömställe undan tyrannen.
Så tätt, tätt, sida invid sida, lägga de sig ned
och bygga den ena stora, hårda drifvan efter den
andra, och alla de smås samlade krafter förmår
han icke stäcka, stormen, den starke.
Hör bara hur han rasar i vanmäktig vrede.
Se, hur han rycker de ärevördiga gamla
lind-gubbarne i skägget.
Men däruppe på höjden ligger ju Södergård.
Dit upp måste han för att se, hur hon mår den
lilla stolta kaptensfrun med det lefnadsglada sinnet.
Se henne, hvars kinder han så många gånger
kysst röda, och hvars guldbruna lockar han så ofta
smekt, då han varit vid sitt allra bästa
helgdagslynne
Närgånget lyfter han undan en liten flik af
gardinen.
Riktigt!
Därinne ligger hon med det lockiga lilla hufvudet
nedborradt bland kuddarne. En liten, liten ostyrig
rosenknopp tittar upp öfver linnets luftiga spetsverk,
och armarne ligga som mejslade i bländande hvit
marmor på det mörkblå täcket.
Glada måtte de inte vara lilla fru Gerds
drömmar i natt.
Se bara den missnöjda krökningen på hennes
rosenröda små läppar.
Kanske drömmer hon om förra kvällens hemfärd
från balen hos majoren på Västerlid. Han hade
inte varit vid sitt allra bästa humör hennes man,
kaptenen, under den färden. Bannat henne hade
ban, varnat henne för lättsinnigt tissel och tassel.
Och ville hon inte störta dem alla i olycka,
hade han sagt, gjorde hon bäst i att afvisa den där
unge löjtnantglopens på Storegård alla
närgångenheter.
Tyst hade hon suttit bredvid honom i släden
och bitit sina läppar blodiga af harm.
Nu först kände hon riktigt, huru hon hatade
honom, när han, som aldrig tagit ett fjät för att
visa. att han älskade henne, kunde sitta och förebrå
henne deras oskyldiga lek. Och nu önskade hon,
att vinden, som jagade snöflingorna därute på
slätton, kunde taga henne i sina starka armar och föra
— 141
henne tusen mil bort från denne allvarlige man,
som aldrig lärt sig förstå hennes innersta väsens
varma längtan efter sol och glädje i lifvet.
Så där ligger hon och drömmer, den lilla
kaptenskan på Södergård, och märker inte det gulröda
sken som smyger sig in i hennes kammare.
Det börjar kännas så kvaft därinne.
Oroligt vrider hon sig i sömnen, och bröstet
lyfter och sänker sig våldsamt under linnet.
Ett knaprande ljud, som när råttor gnaga på
hårdt trä, väcker henne.
Hon reser sig på armbågen och blickar med af
fasa vidt uppspärrade ögon mot taket. Däruppe ser
hon förklaringen till ljudet, som väckte henne.
— Eld, stönar hon.
— —–Hungriga sträcka sig lågorna utefter
takpanelen och sluka stycke för stycke af det
vackert snidade träet. Och vinden, som i natt lider
af förstörelselusta, är med och eggar de glupska
små dämonerna att ta för sig, af hvad som finnes.
För hvar sekund, som går, komma de i allt tätare
flockar och äntra ned utefter dörrposterna snabbare
än de vigaste gastar. Det bubblar och fräser i
oljefärgen, sprakar och knastrar öfverallt där de
draga fram och allt kvafvare blir det i lilla fru
G< rds kammare.
Så fort som i natt har hon aldrig lämnat sin
mjuka bädd. Hastigt drar hon på sig kläderna och
sveper om sig sin pälsfodrade kappa. Så springer
hon till byrån därborta i hörnet, knäböjer, drar ut
en liten lönnlåda och tar fram ett par bref och
ett kort med löjtnantens på Storegård bild.
I ett nu rycker hon till. — — — Hon stöder
ena handen mot golfvet och ser bort mot dörren,
som leder till kaptenens rum. Den brinner redan,
men ännu vore det inte försent att stöta upp den
och ropa ett varningens ord ditin.
Men hon ligger kvar därborta vid byrån, Lila
fru Gerd. Hennes blodsprängda ögon hänga som
fastnaglade vid den brinnande dörren. Hon ser
hur lågorna sluka den stycke för stycke, men hon
rör sig icke ur stället.
Hon tänker på förra kvällens hemfärd från
Västerlid och känner svedan i sina sönderbitna
läppar Hon tänker på den ståtlige herren till
Storegård, som har eld i blicken och glädje i bröstet.
Hon tänker på allt detta, där hon ligger på golfvet
och ser lågorna äta upp dörren till den stränge
kaptenens rum. — — — Ljudet af den nedrasande
ampeln väcker henne ur hennes tankar. Hon
rycker upp dörren till tamburen och störtar utför
trappan. Där nere i vestibulen stannar hon och ser
ännu en gång dit upp. Hennes späda lilla kropp
skakas af en rysning, och hon griper om trappans
ledstång för att inte falla. Men om en sekund
är hennes styrka åter tillbaka, och hon springer
ut i natten.
Meterhöga ligga drifvorna där ute, och hennes
små fötter sjunka djupt i snön. — — — Ljudet af
glas som slås sönder når hennes öron. Hon
stannar, vänder sig om och kastar en blick upp mot
det brinnande Södergård. I gafvelfönstret ser hon
sin man, kaptenen, halfklädd och omhvälfd af lågor.
Vig som en katt hoppar han ned i drifvan un-
(Forts. sid. IM).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
