Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 20 December 1903 - »Efter stormen» af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER STORMEN.
Julhistoria för HVAR 8 DAG af Th. Randat.
I
— — — Allt hopp ute, herr doktor?
Han formligen skrek frågan fram.
— Kära herr von Länken! — Den gråhårige
läkaren tog hans hand och såg honom fast in i ögonen.
— Ni var ju förberedd därpå! Och, det var ju
absolut bäst så — er stackars hustru hade i motsatt
fall blifvit svag och blind för hela sitt
återstående lif!
Den högreste godsägaren såg helt
sammansjun-ken ut ocli dragen hade blifvit grå och skarpa.
— Icke en gnista af hopp–– mumlade han.
Läkaren skakade på hufvudet.
— Nej — hon är — död!
— Död! upprepade den store mannen
frånvarande — död!
Läkaren tog hans arm och ledde honom, liksom
ett litet barn, bort till en länstol hvari han placerade
honom helt varsamt.
Så tog han sin hatt och lämnade rummet.
Inne i den stora mahognisängen låg en ung, blek
kvinna.
Det bruna lockiga håret föll i lösa slingor ned
öfver kinder och panna — denna panna på hvilken
döden tryckt sin kalla stämpel — och händerna —
magra och genomskinliga — lågo knäppta på det
kostbara sidentäcket.
Inne i rummet bredvid ljödo späda barnaskrik.
Stackars unga, förhoppningsfulla kvinna, som
måste låta sitt lif för den lilla sprattlande parfvelns
•därinne 1
Tjänstefolket smög sig på tåspetsarne genom
korridorerna och stannade med ett uttryck af sorg och
förskräckelse utanför »nådig fruns dörr».
— »Så ung och redan död!» »Stackars
godsägarn!» »Hvad skall det månne blifva af barnet!»
Så lödo de olika utropen från de församlade
tjänarne — allt under det de borttorkade en och
annan förädisk tår som stal sig fram.
Men inne i sitt kabinett satt godsägaren och
stirrade ut med en slö blick.
Det var som om allt lif, all glädje och allt ljus
försvunnit med henne därinne — som om tiden
plötsligt stode alldeles stilla och han själf sjönk hän i en
djup dvala ur hvilken han aldrig skulle återuppvakna.
Han hade blott en önskan, och det var, att han
måtte få sitta i fred nu — — — alltid —–
medan världen gick sin gilla gång därutanför.
Men så småningom fylldes slottet af sörjande
släktingar och vänner och godsägaren tvangs ur sin
■dvala af värdskapets tunga plikter.
Begrafningen ägde rum — prästen talade, den
blomstersmyckade kistan sänktes i jorden — släkt
och vänner kondolerade och begrafningsmiddagen
intogs, men han såg och uppfattade intet utom liksom
genom en tät dimma och det föreföll honom att allt
måste vara en dröm ur hvilken han hvart ögonblick
kunde uppvakna.
Så drogo släktingar och vänner åter bort och
godsägaren satt ensam tillbaka med sin stora sorg
på sitt nu så öde slott.
Så en dag infann sig en dam och sökte plats
som husföreståndarinna.
Omtänksamma släktingar till den sörjande
godsägaren hade skickat henne dit ut.
Godsägaren såg på hennes rekommendationer —
de voro goda — och så antog han henne.
Så tillgick det att den blonda Anna Menter gled
in i den stilla tillvaron på slottet Länken och tog
husets tömmar i sin lilla, men energiska hand.
Ett år hade förflutit.
Det låg snö öfver ängar och gärden och sjön
nere i parken låg tillfrusen och blank i den klara
frostmorgonen.
Nere på en af de tillsnöade parkgångarne ljöd
glada skratt och rop. På en elegant kälke med
ryggstöd satt slottet Länkens ettårige arfvinge Johan Frans
inpackad i schalar upp öfver öronen — och framför
denna — slitande af alla krafter för att arbeta sig
och kälken fram genom drifvorna — gick fröken
Anna Menter. Hvar gång den unga damen höll på
att falla jublade den lille på kälken — och denna
stämde med fulla lungor in i hans jubel.
Hennes gula hår stod som ett burr kring de röda
kinderna och pelsmössan hade glidit helt ned i
nacken.
Stopp! Nu ville kälken icke gå längre. Den stod
som fastskrufvad midt inne i en stor drifva.
Gossen såg en smula betänksam ut — men Anna
lyfte honom på sina starka armar och sprang med
sin långt ifrån lätta börda upp till slottet.
Uppe i den varma vestibulen satte hon honom
på en bänk och började att veckla honom ut ur de
många schalarna.
— Se så — gossen min, nu narrade vi den
dumme kälken! log hon och Johan Frans klappade
i händerna af förtjusning.
Uppe från terassen hade godsägaren åsett hela
det lilla uppträdet i trädgården, nu kom han
långsamt gående uppför slottstrappan.
Anna fortfor att leka och prata med den lille —
hon var så van vid att se sin husbonde — tyst och
sluten — vandra omkring i slottet att hon knappast
gaf akt på honom nu.
— Fröken Menter!
Hon vände sig helt förvånad om: det var första
gången sedan hennes ankomst till slottet, som
godsägaren hade tilltalat henne.
— Ja!
— Hvem har lärt er att leka och umgås med
barn ?
— Ah — herr von Länken — jag har en stor
skock syskon hemma af hvilka de yngsta icke äro
stort större än Johan Frans — däraf vanan!
— Hm! —–Hur gammal är ni själf?
— Jag! — jag är tjugutre år — — —
— Då är ni ju icke stort mera än ett barn
själf — — —
För första gången lät han sin blick hvila på
hennes höga, ståtliga person, och på det fina ansiktet
med den regelbundna profilen.
— Märkvärdigt! men jag har aldrig lagt märke
till er — förrän nu! Hur länge har ni varit här!
— Litet öfver ett år!
— Och ni trifs allt fortfarande?
— Ja, utmärkt — icke sannt Johan Frans — vi
trifs utmärkt!
Hon böjde sig leende ned öfver den lille hvilken
fäktade med både armar och ben för att komma ned
från bänken.
— Bom — bom! jublade gossen.
Godsägaren rynkade pannan — han kunde icke
tillgifva barnet förlusten af modern.
Det är godt gry i den gossen — honom får ni
glädje af! sade hon.
— Tror ni?
Hans röst ljöd kall och spefull och utan ett ord
vände han sig om och gick.
— Stackars karl! mumlade den unga flickan och
skakade på hufvudet. — Han måtte ha’ älskat henne
bra högt! -— tillade hon med en suck.
Så tog hon den lille Johan Frans på armen och
bar honom in i barnkammaren.
— 181 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
