Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAALE r\ÅX BERÄTTAR.
I. VILDMARKSKÄRLEK.
SVENSKT ORIGINAL FÖR HVAR 8 DAG AF ALLEN MACKLIN.
Teckningar af Lennart Nyblom.
Härmed början af en serie berättelser — dels längre, dels kortare — af en ny svensk författare, af hvilken vi endast
haft en berättelse förut. ALLEN MACKLIN, som nu uteslutande skrifver för HVAR 8 l)AG, har här skapat en typ, »GAMLE
MAX*, som säkerligen skall blifva en vän till HV iß 8 DAGS läsare. I hög grad intressant, har Gamle Max mycket att
berätta, och han gör detta på ett utomordentligt underhållande sätt. på samma gång som i en fulländad form. Må man af
titel och teckningar ej föreställa sig indiunäfventyr i Coopers stil; Allen Macklin vore väl då närmast ea svensk Bret Hart.
Därmed öfverlämna vi ordet till vår vän.
Kliehf: Bentjt Silfversparre,
>Det fanns ingen populärare befälhafvare i hela svenska
ångbatsflottan den tiden än gamle Max» — — —
Det var min gamle vän, den store sägenrike
sjökaptenen, som berättade nedanstående historia,
som han själf upplefvat och som jag, så vidt möjligt,
skall söka återgifva med hans egna ord.
Situationen var följande. Båten låg på tredje
dygnet för storm och snöljocka utanför Öregrund,
som Norrlandsbåtarna för sed hafva frampå
senhösten. Sjön vräkte blygrå, isbarken strök fram
horisontalt för rytande nordan, stack som nålar i
ansiktet och lade sig tyngande på tackel och tåg
eller hvar helst den fann en passande hållpunkt;
man såg icke handen framför sig och mistlurarnes
ängsliga, långdragna tjut svarade hvarandra med
korta mellanrum här och där i dimman. Uppe i
den stora rökhytten började toddarnas mångfald,
trots trägen och väl afvägd omväxling med
whiskygroggen, punschen eller andra sinnrikt sammansatta
njutningsmedel, onekligen verka en smula monoton,
för att icke säga enerverande; alla hade länge
sedan berättat sina bästa historier, somliga till och
med de sämsta, mer än en gång; själfva korten
hade för flertalet förlorat sin eggande tjuskraft,
ehuru det okufliga klöfverbladet: grosshandlaren,
vinagenten och ingeniören, ännu med något
forcerad munterhet dunkade i bordet och läto sedlarne
växla plats i plånböckerna. Med ett ord: stämningen
var flau, lynnena något retliga och luften så
mättad af tobaksrök, spritångor och mänskliga utdunst-
ningar att den bleke nervöse yrkesinspektören med
en efter omständigheterna afpassad ed försäkrade
att han ögonblickligen skulle anställa åtal mot en
hvar fabrikant som ej sörjde bättre för ventilationen
i sitt etablissement.
Det verkade som en i både andligt och
lekamligt afseende uppfriskande fläkt då kaptenens
väldiga gestalt sent omsider visade sig i dörröppningen
som den helt och hållet fyllde, — han måste böja
hufvudet betydligt för att stiga in — förande med
sig en pust af nordanvind, en atmosfär af hafvets
sunda kyla och sälta, af personlig välvilja,
Kraftig naturlighet, humor och originalitet som bildade
en egendomlig kontrast till den fadda, kvalmiga,
med ungkarlshistorier bemängda stämningen i hytten.
— God afton, kapten! — nej se välkommen!
Hur står det till ? — hälsades han mångstämmiga
med den hjärtlighet som själfva åsynen af hans
väldiga person aldrig underlät att framkalla äfven
hos de mest liknöjda och blaserade. Det fanns ingen
populärare befälhafvare i hela svenska
ångbåtsflottan den tiden än gamle Max — eller, som hans
rätta namn lydde, Robert Maxwell, skotte till
börden och, efter hvad det påstods, af god familj, men
uppvuxen i Sverige och genom många ödets
out-ransakliga växlingar och stormar slutligen
vinddrif-ven som ångbåtskapten hit upp till det grå
Botten-hafvets långa enformiga kuststräcka och låga
granitklippor. Frid öfver hans minne! — Ödet hade
ännu sin största öfverraskning i beredskap åt
honom och hans sista år förflöto i omgifningar, så
olika dessa som möjligt — men många torde de
vara som ännu erinra sig honom och bli varmare
om hjärtat vid att höra hans namn.
— God afton I! det låg något af sol och salta
vågor i själfva rösten med dess djupa fulltoniga
klang och den lätta utländska brytningen. — Jo,
tack, som frågar — utmärkt — splendid — en
härrrlig dag, härrrlig — — nu stiger
barometern snart, så nu så — — han krängde af sig
den stora drypande oljerocken — den hade godt
kunnat göra tjänst som pressenning öfver en
godsvagn — aftog den styfva sydvästen, på hvars brätte
isbarken låg centimeter tjock, samt hängde båda
varsamt och anspråkslöst — för att ej stänka
vatten på någon af de närsittande — på kroken
närmast dörren.
— Ett glas i kylan, kapten? — En liten todiy,
hvad? — Ring efter mera vatten, Axel — —
konjak? — whiskytoddy — grogg — hvad skall det
vara — seså, kom och slå sig ned — — rösterna
ljödo om hvarandra i munter förvirring och täflan;
man makade sig allmänt för att bereda rum vid
bordet.
Gamle Max steg fram och tog plats — litet
långsamt och stelt, med den egendomliga
varsamhet som utmärkte alla hans rörelser; man såg att
hart hela sitt lif varit en smula besvärande
medveten om att vara så mycket större och starkare
än andra människor, så mycket för stor för de
omgifningar hvari han måst lefva, att det blifvit
— 201 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
