Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
honom en vana att färdas varliga, för att ej rent
tillfälligtvis räka slå sönder, krossa trampa på
och i allmänhet tillintetgöra hvad han kom i
beröring med. Någon anmärkte en gång att det
alltid var något hos gamle Max som påminde om
en stor pansarfregatt som sakta lotsar sig fram
i ett för trångt farvatten — liknelsen var icke
oäfven.
Nu satt han emellertid där — väl till ankars
på den röda stoppade schaggsoffan — väldig,
bredaxlad. trygg, hufvudet högre än allt folket, i sin
stora blå kavaj med ankarknapparne. Belåten stödde
han båda händerna mot knäna, vände med ett barns
leende det djärfva brunbarkade ansiktet med de
starka dragen och de goda ögonen under de tjocka
buskiga ögonbrynen mot vännerna, såg lig omkring
och sände en blick, en liten nickning ett vänligt
ord till hvar och en vid bordet.
— Tackar som bjuder, tackar — — toddy —
härrrligt, splendid — konjak — jo, en konjak kunde
nog göra godt i en gammal kropp — whisky —
— tack, tack, jojo men hvad det smakar för den
svage i sådant väder — tack ingeniören, tack,
heder och tack — — alltför goda allesamman, tack,
gossar — splendid — superbt I–M-e-e-en —
— me-e–n–ursäkta, förlåt, beg pardon, men
— — tror ändå jag sitter öfver för den här
gången — — bara för den här gången — — håller
mig till min dricka — bäst för magen — tack i
alla fall. Vänligheten är ändå gjord, sa’ han som
friade och fick korgen — ha, hal — tag inte illa
upr» — — jaså Elin, min flicki, jo visst ringde
jag, en flaska lagerdricka, du — — af den
vanliga — —. Ja, tack i alla fall, men jag sitter allt
Öfver för den här gången jag.
Det var i själfva verket en egenhet hos gamle
Max. att han alltid »satt öfver» spritvarorna — »för
den här gången». 1 sin stora anspråkslöshet och
finkänslighet — lika stor som hans kroppshydda —
kunde han ej förmå sig att såra någon med ett
direkt afslag af ett vänligt erbjudande, än mindre
ge sig sken af att vilja fördöma någon annan
genom sin egen afhållsamhet. Han föredrog att
alltid ånyo spela samma oskyldiga komedi, upprepa
samma ständigt återkommande fiktion angående »den
här gången». Och han gjorde det verkligen så väl
och troskyldigt att mången lät lura sig däraf.
— Tack, tack — si så där ja — skönt —
aaah! — han satte från sig det tömda glaset och
strök belåten fradgan från den stora gråsprängda
mustaschen. Nåå — — hvad ska vi nu hitta på
att roga oss med — tala om sol, måne och
stjärnor — ? — Men det var ju så sant här sitter
jag och glömmer — färska nyheter här, må
herrarne tro. — Han dök ned i bröstfickan och
drog upp en tidningspacke, som han med
triumferande min kastade på bordet. — Skulle tro det, jojo
men. Pettersson var i land ett tag, fick lof
proviantera litet — terribel tur, men klarade sig —
hade det här med sig. Präktig pojke, Pettersson,
hufvud på rätta stället — var så god!
Man slog ned på tidningarna som en flock
uthungrade sparfvar på det utkastade komet.
Ändtligen ett afbrott i enformigheten — ett samband med
den länge saknade yttervärlden 1 En stund förgick,
hvarunder man endast hörde papperens rasslande.
Sedan, då första hungern hunnit stillas, blef man
mera meddelsam, utbytte nyheter, växlade tankar
och åsikter. Under dessa förhållanden blefvo till
och med de smånotiser som den blaserade
tidningsläsaren eljest föraktar, af spännande intresse.
–»En sensationell arfsprocess
utgör f. n. allmänna samtalsämnet i Lon-
dons förnäma kretsar––man torde
kunna motse något liknande den pä
sin tid så celebra Tichborne-affären»
— — naturligtvis I — naturligtvis I — — när var
df>t väl annat! — är det inte rent förb. att en s. k
civiliserad nation skall lefva under sådana
förhållanden — skandal, fullkomlig skandal — — vänta
ska herrarne få höra — — och ett sådant folk
skall gå och passera för stormakt 1 — — hör fcara
på — —
Det var gamle häradshöfdingen som fräste till
i sitt hörn. Allt sedan den sorgligt minnesvärda
dag då han förlorade det celebra målet mellan
Svartholms bolag och Atkinson Brothers var han fullt
utbildad anglofob ooh försummade intet tillfälle att
bestiga sin favoritkäpphäst: Den i Engelska
Rättsförhållanden Rådande
Beklagliga Oredan — ett ämne, hvaröfver han till och
med hållit föredrag vid ett juristmöte.
— Ja. hör bara på — snygga förhållanden —
aldrig hör man sådana skandaler från andra
länder — försvunna arftagare och arfpretendenter från
antipoderna — alltid samma historier. — Beror
alltihop på deras Oförsvarligt Hafsiga
och Oefterrättliga Rättsförhållanden
— som jag säger, som jag sägeri — Här i
landet förekommer Gud ske tack och lof — men vill
herrarne bara höral —
Han harcklade sig ett tag och började läsa. Det
var en lång tidningsnotis i den vedertagna
»sensationella» stilen. Några lyssnade höfligt, andra
fortforo lugnt med sin egen lektyr. För egen del lånade
jag ett halft öra åt historien, medan jag förströdt
tittade i min egen tidning.
— Hans nåd härtigen af Ardmore hade vid
hög ålder samlats till sina fäder — den saken
tycktes vara höjd öfver allt tvifvel. Att fyra af hans
fem söner aflidit före honom utan att efterlämna
manliga bröstarfvingar tycktes äfven vara någorlunda
bevisadt. Angående den femte ställde sig frågan
något mera inveckladt. Själf var han död — så
mycket tycktes vara säkert; men han had" varit
gift samt efterlämnat en son — välborne Ronald
Duff — och det var denne unge herre, angående
hvars bana åtskilliga pikanta detaljer förelågo, som
tycktes vara närmaste upphofvet till den för
tillfället rådande oredan. Hans antecedentia lämnade
onekligen åtskilligt öfrigt att önska. Han hade varit
officer vid gardet — spelat falskt, efter hvad elaka
tungor påstodo, gjort oerhörda skulder, varit
invecklad i minst två mer än vanligt skandalösa
äktenskapsskillnadsprocesser, lefvat öfverdådigt på alla vis,
sett sig nödsakad att taga afsked — — och
försvunnit. Ingen hade på många år hört talas om
honom. Nu, då farfadern var död, dök han —
eller någon annan i hans skepnad — plötsligt upp
igen med anspråk på arf och härtigtitel. Hans
papper och öfriga identitetsbevis voro emellertid något
oklara — och släkten tycktes icke vara vidare
angelägen att kännas vid honom.
Historien intresserade mig icke synnerligen —
— jag hade läst så många liknande i engelska
följe-tongsromaner att den verkade en smula utnött och
luggsliten.
Så mycket mer tycktes den intressera gamle
Max. Min blick råkade tillfälligtvis falla på
honom då jag såg upp från tidningen. Han satt
litet framåtlutad, med händerna fortfarande hvilande
på de utspärrade knäna, lyssnande med en spänd
och allvarlig uppmärksamhet, som verkligen föreföll
mig en smula öfverraskande.
— Ursäkta — inföll ifrigt häradshöfdingen biträde,
den unge notarien, då hans förman i detsamma slu-
— 202 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
