Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
andra, inno i Jandet. Hvad han haft för sig under
tiden vet inte jag. För egen del hade jag haft
anställning som prospektare hos ett af de stora
guldsökarebolagen och haft groft betaldt — — nu
hade jag emellertid fatt lust att försöka litet för
egen räkning; jag såg mig just nu efter en
passande kompanjon och föreslog honom att vi skulle
slå oss tillsammans. Och det var han med om.
— Se, det är så att där uppe i Ontario fins
ytterst litet fritt guld, men en oerhörd guldmängd
inne i kvartsen — är lyckan god, kan man träffa
på en otrolig rikedom i goda »veins» — — men
det är förstås inte så ofta man har den turen.
De flesta däruppe äro skogsmänniskor eller
prospec-tors — det vill säga sådana som gå omkring hela
lifvet och söka lyckan, fast få finna den — nå
ja, så är d^t ju litet hvarstahs förrästen. — Två
prospektare gå vanligen i kompani, ha sina kanoter,
tält, bössor, salt. mjöl. té och socker med sig —
några bergborr och släggor och en trettio, fyrtio
kilo dynamit — det är hela utrustningen. Sjö och
land och skog förser dem förrästen med riklig kost.
— Moose och Svartbjörn och fågel i skogen och
sjöarne alldeles fulla af den härligaste lax, gäddor,
rnuskalong och stör — så mycket man kan önska.
— Lyckas nu prospektare finna kvartsberg som ser
någorlunda lofvande ut, så ta de prof af stenen,
stötT den mjölfint i en mortel och vaskar ut mjölet
i stekpannan — konstigare don beslå de flesta sig
inte — är den* guldförande, då synes ett litet
tråd-firit guldstreck i pannans kant, ju längre ju bättre
— är det lofvande, så sätter man upp märke vid
claimen och börjar arbetet med borrning och
skjutning. Är-kvartsen mycket guldstark så lönar det
sig att stampa och panna den själf, men eljest
samlas alla guldförande bitar och transporteras i sinom
tid till stampmillen — stora bolagsaffärer, som
antingen köpa kvartsen eller stampa den mot viss
procent af guldvärdet. — Ja, de större grufvorna
bedrifvas förstås bolagsmässigt — men tusen sinom
tusen prospektare äro ute för egen räkning i
skogarne där, ty de kunna alltid finna platser som
äro af rent kolossalt värde — antingen att bearbeta
själfva eller sälja till något kompani. — Ja, det
var nu d e 11 —
— Det var vid Stora Skogssjön — Lake of
the Woods — som Billy Gordon och jag först
försökte vår lycka. Men det tröttnade vi snart på.
Antingen var kvartsen för mager — eller också stod
där ett par förargliga stenrös, som visade att någon
annan redan gjort sig till laglig ägare af den
claimen. Vi kom öfverens att ge oss af längre från
allmänna stråkvägen — upp till de stora skogarna
vid Rainy Lake. Ett par hundra engelska mil
är ett intet för ett par starka armar och en
cederträ-kanot, som flyter som en blåsa på vattnet — ja,
det är farkost det, må herrarne tro — byggd i
smäckraste form af finaste cederträbord — tunna
som cigarrlådor — lätta så att en man kan bära
dem på hufvudet uppför de långa portagen —
de kallas så, stigarna utmed de forsar, som inte
kunna passeras med båt och uppför hvilka allt,
packning. proviant och båtar, måste transporteras
landvägen — då gäller det att ha lätta och praktiska
don, skall jag säga! — och där är kanoten på sin
plats. För att inte tala om sjön —. Bara man vant
sig vid den obekväma ställningen och paddlingen
och lärt sig hålla jämnvikten, så öfvergår farten
allt hvad jag sett i den vägen. Och bära göra de
rent förvånande — fast en knappt skulle tro att
de kunna tåla tyngden af ett barn en gång, så
smala och bräckliga som de se ut.
— Nå! — färden den gick lyckligt — swisch,
swisch, timme efter timme med taktfasta tag öfver
spegelblänk sjö — så stretande och kämpande
uppför den breda, strida älfven ofvanför Sandusky —
bära båtarna och alla andra grejor uppför de två
långa portagen på branta, slippriga stigar — det
var många steg — ingen lek, precist, men gick
gjorde det. Om nätterna voro vi i land, tände upp
eld och sof på bara hårdfrusna marken där bredvid,
inrullade i våra stora grå Hudsonbay-filtar — om
det var rimfrost utanpå dem om morgonen — hvad
gjorde det! Man var en smula yngre den tiden
och starka som björnar voro vi båda två.
— Efter några dagar hade vi passerat Fort
Francis och styrde ut mellan Regnsjöns tusen
skog-bevuxna holmar och öar. — Vackert land däruppe;
men underligt allvarsamt. Skog och skog — urskog,
som sträcker sig norrut till dess den eviga isen
börjar — det är som strök det något af död och
nordpolskyla genom luften däruppifrån ibland. Svart,
hög furuskog, med en krans af hvitstammig björk
— den stod i ljusa vårgrönskan nu — nere vid
sjökanten. Underskogen är ogenomtränglig — rent
trollsnår — och de gamla döda träden ligga och
ruttna i tusental där de fallit. Det är att låta yxan
gå jämnt då man vill fram; rödja stig så godt som
för hvart steg — det händer nog ändå man får
ge tappt. Tämmeligen liten känner man sig i
sådan ödemark, som aldrig trampats af hvit mans
fot, skall jag säga, — man märker att man är ett
stoftgrand i naturen inför vår Herre. — —
— Nå! — vi arbetade oss upp till motsatta
ändan af sjön, så långt vi kunde komma. Minst
hundra mil från närmaste nybygge. Där slogo vi
upp vårt camp och började söka kvartsberg. Turen
var som den kunde, ibland bättre, ibland sämre;
men här åtminstone hade ingen varit oss i förväg. Ett
härligt lif för rästen — kollossalt härrrligt! — Splen
did! — — Upp klockan fem, bums i iskalla sjön
— så i fullt arbete hela dagen — och så då natten
kom, den goda, sköna sömnen. — Jo, man sofver
godt i tält, skall jag säga, med vår Herres rena
luft i lungorna, svept i sin filt på en bädd af
finhackad, doftande balsamfur — ingen bolster i
världen kan jämföras med en väl lagd balsamdyna!
Man sofver godt — då man väl en gång lyckats
somna — det har sig inte alltid så lätt. Se
skogen, den sofver inte om natten den. Den vakar,
den börjar just liksom att lefva då — det är så
många underliga väsen, som bo därinne i svarta
skuggan, stumma och blinda så länge solen är uppe,
men som komma fram och drifva sitt spel då
natten faller på. Jag har legat vaken ibland och hört
på dem. — Det surrar som en spinnrock, det
brä-kei som ett får, det jamar som en katt, det
skrattar och gråter som en flicka som har spasmer.
— Räfven skäller och tjuter och älgtjuren råmar
långt inne i snåren — — så knakar det i grenar
och torrt ris, det är en stor, tung kropp som
tränger sig fram, det flåsar och pustar och går och
går med tunga, långa steg, bom, bom, bom — det
tassar och prasslar och flaxar, det kvider och
kvittrar och ringer som med bjällror — — blir det
en för galet, så håret reser sig på ens hufvud
och man rusar upp för att öppna tältdörren och
åtminstone med egna ögon se hvad det är för
sattyg som försiggår därute, så stryker det något förbi
ens ansikte, lätt och svart som en skugga, och
eld-fluggorna svirra omkring i buskarne så det
blixtrar för ögonen och man inte vet om man drömmer
eller är vaken — och så börjar något tjuta långt,
lä ngt inne i skogen så himla-erbarmligt att blodet
stelnar i ens ådror och man dyker ned i bädden
så fort man kan och sveper filten om öronen–.
— 204 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
