Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
lande att de — så att säga — fyllde hela
ansiktet. Och alltid det där uttrycket:
Trampa-gärna-på - mig - om - du - vill - men - o
-hvad - du - är - god - som - inte - gör - det!
— som skar mig i hjärtat–den där hundblicken,
som lät en skämmas för att vara människa och
kanske än mer för att vara karl. — Håhå, jaja! —
de starka, de ha mycket att svara för de på yttersta
domens dag — det är visst och säkert det. —
— Billy Gordon — ja — han var ju förälskad
i henne han med på sitt vis, naturligtvis. — Den
varma, mjuka unga kroppen — den friska röda
munnen, som bara längtade att få kyssa, ögonen, som
bara sade att hon var hans, armarne, som bara
ville famna, den kärlekens glöd, som strömmade ut
från henne som doften från en blomma — allt
sådant verkar på en ung man, skall jag säga —
— första tiden gick han — erfaren och van som
han var — nästan som i ett rus, hälft frånvarande;
— sedan blef det ju lugnare och han tog allt som
det skulle så vara. Snäll mot henne var han nog
— för mycket engelsman och gentleman naturligtvis
för att vara annat, i stort taget, om han också hade
sina lynnen och kunde visa att han tyckte hon var
besvärlig ibland. — Naturligtvis betraktade han henne
alldeles som en leksak — eller ett barn. — Ja,
ett barn var hon nog också i det mesta — —
men älskade gjorde hon som en hel kvinna, fast
hon just ingenting begärde och nöjde sig med litet. —
— Se, jag föreställer mig att vi så kallade
civiliserade människor — Gud nåde oss för civilisation,
för rästen! — inte kan göra oss något riktigt
begrepp om hvad det vill säga för ett sådant där
Klichii Bengt Silfversparre
*–— Uppe på den branta klippan satt Billy Gordon på
ett mossbevüxet utsprång och höll indianflickan hårdt i famn.»
litet kvinnoväsen, en sådan dar vildmarksvarelse,
som är van att se sig och sina likar — som ändå
äro kvinnor och skapade att känna som kvinnor
— behandlade och betraktade fullkomligt som
osjä-liga djur — att bli älskad af en hvit man — ja,
jag menar nu en som i tankar, ord och gärningar
är någon smula mer än en rå vilde — det fnns
ju de som till och med äro sämre. — Det är
förstås en helt ny värld som öppnar sig för henne
en hel hop som hon aldrig kunnat drömma om!
— — jaja, det är eget nog att tänka på, det är
det.–
— Hon blomstrade också upp, den lilla, som en
omplanterad blomma — ansiktet blef vackrare och
mera strålande, kroppen stoltare och fylligare för
hvar dag — ja, jag säger inte för mycket om jag
säger att hon kunde vara rent bländande skön
emellanåt. Kvick och lättlärd var hon också, så det
var förunderligt; snart hade hon lärt sig uttrycka
sig riktigt bra och begripligt på engelska och
framför allt var det en hop vackra ord och smeknamn
och sådant som hon lärt sig af Bill — Billiii, som
hon kallade honom, med långt i — som — tyckte
jag åtminstone — lät rent förtjusande och rörande
i hennes mun, med den egna indianska brytningen.
Hon kunde både säga »M y d e a r» och »d a r 1 i n g»
och »I ha ve longed for you» och mycket
annat, och förstod allt hvad man sade till henne
fullkomligt. — —
— Ja, sommaren gick, mycket fortare än vi tänkt
oss och med mycket mera glädje. Det är som en
vacker saga att minnas det nu! — Wah-Wah hade
fört lycka med sig — alltifrån det hon kom till
oss hade vi en sällsynt tur.
— Vi träffade på en »vein» med rent underbart
guldförande kvarts, ja, man kunde nästan kalla det
guld, uppblandadt med en smula kvarts, i stället
för motsatsen. Hade det funnits mer af den sorten
så hade vi varit millionärer, vi — så storartadt
var det nu inte, för ådern sinade snart, men vi
hade i alla fall fått nog till en bra bottenpenning,
nog för att göra vår lycka, hur det än för öfrigt
gestaltade sig — och sanningen att säga så var
turen fortfarande ovanligt god, om också inte
utomordentlig — vi hade allt skäl att vara nöjda och
det voro vi också. —
— Hur tiden gick, så började det lida mot höst
— löfskogen brann i gult och rödt, flyttfåglarne
hördes ropa högt uppe i luften och kvällarne blefvo
kalla. Så kommo två, tre skarpa frostnätter, då
dimman låg som en hvit rök öfver sjön under den
gnistrande stjärnhimmeln och isen krasade och
klirrade inne i vikar och bukter i soluppgången. — Det
var första varningen — maning till uppbrott för oss.
Innan man visste ordet af, kunde sjöarne lägga sig
i vinterdvala och vi bli fast däruppe — och med
den utrustning vi hade betydde det detsamma som
säker död och undergång det.
— Kölden tog till — det var ingen tid att
förlora. Vi började ordna våra grejor och rådslå hur
vi bäst skulle stufva dem i kanoterna. Bills
kanot var större och starkare byggd än min — vi
blefvo öfverens om att lasta guldkvartsen på den
och lägga kläder och andra enskilda tillhörigheter i
min — de blefvo i alla fall så hårdt lastade som
de möjligen kunde bära.
— Godt att Wah-Wah har sin egen båt —
sade jag en dag till Bill. Mycket bär väl inte
den lilla näfverskäppan — men litet kan väl
också stufvas i den — och vid portagen kommer hon
att göra nytta som en hel karl, om jag känner
henne rätt.
— Han såg på mig som om han inte förstått mig.
— 20S —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
