Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
styft stycke arbete vi hade framför oss, och jag
kände mig trött och led åt alltsammans redan innan
det var börjadt.
— Bill, som var ett par båtlängder före mig,
saktade först farten och styrde kanoten in mot
landningsstället. Jag kom strax efter, men lade till litet
högre upp. Just som jag stigit i land och börjat
plocka ur packningen, kom ett kort utrop af Bill mig
att vända mig om.
— Där stod en indian — som vuxen ur marken
Wah-Wahs far, den gamle Chippswah-höfdingen, rak,
mörk och bister som en kopparstod, på en gång löjlig
och skrämmande hemsk i sin krigsmålning och
brokiga utstyrsel, hvars skrikande granna färger klart
upplystes af morgonsolen.
— Hvad hans verkliga afsikt var och hur allt
gick till kan jag knappast förklara; alltsamman var
några ögonblicks verk — —■. Jag såg Billy Gordon
blixtsnabbt höja revolvern, en dof knall — indianen
gjorde ett språng och föll framstupa, men reste sig
ögonblickligen på knä, med blodet, sprutande ur ett
hål i bröstet, lade winchestern till ögat och fyrade
af — — Billy föll raklång baklänges i kanoten,
träffad midt i pannan. — Jag hörde ett skrik, ett
underligt, vildt, halfkväfdt strupljud —- en gestalt flög
förbi mig och jag såg Wah-Wah kasta sig ned öfver
Bill, slå armarna om honom och lyfta honom upp,
så att hans hufvud låg mot hennes bröst–- några
sekunder sysslade hon med honom, tycktes lyssna
och undersöka — så sträckte hon med ett långt,
skärande skri händerna mot himmelen, tog sig därpå
om hufvudet och slet vildt i det långa, tjocka håret,
som upplöst böljade omkring henne. I nästa
ögonblick hade hon rest sig, skjutit ut kanoten,
sprungit upp i den och med några kraftiga paddeltag
drifvit den långt ut i strömfåran. Några sekunder
senare hade strömmen gripit den lätta farkosten och
förde den med allt mera svindlande fart mot forsen,
som gick dånande hvit och grön några kabellängder
längre ner —.
— Jag såg henne kasta årån, huka sig ner i
båten, än en gång lägga Bills hufvud mot sitt bröst
och slå armarna om honom — det långa, svarta
håret föll som ett sorgdok öfver dem båda och dolde
deras ansikten då hon böjde sig ner öfver honom,
nvn af rörelsen och ställningen kunde jag förstå
att hon kysste honom — många och länga kyssar. —
Jag tänkte på bröllopskvällen, då jag såg dem
däruppe på klippan i månskenet i hvarandras armar.
Början och slutet. -— Ja, Herre Gud — sådant är
lifvet — och för en och annan kan det nog också
vara så att han är färdig afundas den som med all
ungdomens kärlek och smärta i hjärtat får göra sin
sista färd en solig morgonstund utför en skummande,
dånande fors —• med den älskade i famnen! Det
finns långa, steniga, dammiga vägar som äro tunga
att gå och som man får vandra ensam. — Jo,
lita på det.
— Strömmen drog med ursinnig fart och det
dröjde inte många sekunder innan färden nått sitt
mål. — Kanoten lyftes ott ögonblick högt upp på
dm blanka, grönklara rundningen, där fallet börjar
— så dök den med fören pilsnabbt djupt, djupt ner
i det sjudande, yrande skummet — ett stänk, en
sista skymt — så var allt förbi. — Noga räknadt
hade det bara tagit en fvra fem minuter från första
skottet till — — evigheten.
— Jag hade stått som förlamad och åsett
alltsammans. Kunde kanske ha hindrat h3nne — men
hvad hade jag för rätt till det? Bäst för henne som
det var — hvad kunde lifvet ge henne egentligen?
— Det var många och tunga steg jag måste
gå den förmiddagen medan jag ensam transporterade
godset och kanoten genom skogen och utför
klipporna — och tunga voro tankarna också —. Guldet
— rikedomen, som kostat oss båda så dyrt — ja,
d°n låg på bottnen af fallet den och jag stod precis
på samma punkt som jag stått för ett år sedan.
Det var att börja från början igen. — Jag riktigt
tvang mig att tänka på detta och att göra upp
planer för hvad jag nu skulle företaga mig — för att
inte tänka för mycket på annat. Det var först
senare, då jag lyckligt och väl fått allt utför
klipporna, som jag satte mig att hvila nedanför fallet
en stund.
— Där nere i stillvattnet gick strömmen
långsamt rundt och rundt Och rundt i sin eviga
kretsgång. — Plötsligt såg jag några tunna spillror, som
endast kunde ha tillhört kanoten, göra sin
långsamma rund — — det skymtade något hvitt — —
ett långt, blåsvart hår, som böljande sjögräs — jag
sprang ner i vattnet och grep tag däri — —. Det
var ett tungt arbete att få dem i land, men gick
gjorde det till slut. Hennes a.rmar voro så hårdt
slutna kring honom att det ej var tänkbart att skilja
dem åt, om jag också velat det — hennes kind
hvilade mot hans genomskjutna panna — döden
hade, så att säga, verkligen gjort dem till ett. —
— Långt fram på den månljusa natten arbetade
jag med att gräfva en graf. — Ja. han fick hvila
hos henne —■ fast han inte förtjänade det. Det
bjöd mig emot, sanningen att säga — jag hade
hellre velat gräfva två grafvar. — Men, Herre Gucl!
— Om h o n fått välja — och för rästen: ho är
den, som vågar döma sin broder? — I den värld
dit de fått följas åt kanske han lär sig bättre
förstå värdet af den skatt han försmådde på jorden.
Det säges ju att kärleken öfvervinner allt och är
starkare än döden. Och därför så — där fanns
ju hvarken präst eller klockare — då jag själf
nästa dag vid soluppgång skoflade igen grafven, där
jag bäddat deras brudsäng så mjukt och varmt med
furukvistar, så visste jag inte bättre råd än att
ta min gamla engelska bibel och läsa upp första
Korinterbrefvets trettonde öfver dam — alltifrån O m
jag talade med människors och änglars
tungor, men icke hade kärlek, så vore
jag en klingande malm och en ljudande
cymbal — och till Men nu förblifva tro,
hopp, kärlek, dessa tre; men störst
ibland dem är kärleken — bela kapitlet.
— En härlig bit, härrrlig, skall jag säga herrarne
— rent splendid. Ja, jag vet inte om det är någon
bland herrarne som brukar läsa bibeln? — Det
skulle herrarne göra; det är mitt råd. Där finns
visdomens ord — mer än i alla edra tidningar —
lita på det. Och det kapitlet tyckte jag för min
del var det bästa och sannaste griftetalet som
kunnat hållas öfver Wah-Wah — det passade in på
henne, ord för ord. Hon var bara ett okunnigt
barn, ett litet kvinnoväsen, som lefde som fåglarne
under himmelen och liljorna på marken — kunde
hvarken läsa eller skrifva, hvarken biblisk historia
eller katekes, ja — var väl egentligen inte hvarken
hvad man kallar kristen eller moralisk en gång —
noga räknadt. Men •— »H ön älskade mycket».
— Hvem var det som en gång sade det och
anförde det som skäl att förlåta synder — sådana
som hon, den stackars lilla indianskan, aldrig
drömt om ? —
— Jojo! — Det är nog inte så godt att säga
hvad resultat Han, den store gode Räknemästaren
däruppe, kommer till då Han summerar ihop alla
siffror och bråkdelar som skrifvits upp på vårt deb"t.
och kredit i Hans stora bok. — Vi få väl se en
gång, och utan öfverraskningar tordet det bokslutet
inte aflöpa. -— — —
— Nå! — så var det just inte mer. Hur jag
tog mig ner till Montreal och hvad som sedan hände
hör inte hit — det kan jag berätta en annan gång,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
