Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 3 Januari 1904 - »Mellan jul och påsk» af Gunnar Green - Från uppvisningen i konståkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
»Att du kom, Torkel», sade hon, »jag blef nästan
rädd, att du skulle resa utan att säga adjö.»
»Ah, mor», sade Torkel endast, det var något,
som fastnade i hans strupe, något som höll på att
kväfva honom.
Han visste ej, hvad det var, men aldrig förr
hade han känt en sådan ångest för att resa.
Modern strök sakta med sin ena hand öfver hans
hår, och han låg alldeles stilla och kände sig så
outsäglig lycklig öfver att få ligga så och bli smekt
af henne.
»Mamma jag vill inte resa!»
»Se så, Torkel, nu känner jag då alls inte igen
dig.»
»Ja, men, jag vill inte resa, nu när du är sjuk,
åh, hvad jag kommer att ha det ondt.»
Då såg hon allvarligt på honom.
»Minns ett ord, som jag skall säga dig Torkel.
Det finns så mycket, som vi inte vilja, men som
ändå måste ske, och då är det att bita ihop tänderna
och sec framåt.»
»Ah, mor lilla, jag skall resa, och du si?all bli
bra, fast jag inte är hemma, inte sannt?»
»Jo visst», sade hans mor och log emot honom.
Han tog farväl, och hon kysste honom. Men då han
skulle gå, drog hon honom till sig och såg honom
in i ögonen och sade:
»Gå med Gud, Torkel, alltid med honom.» Och
hon kysste honom på båda kinderna.
Torkel gick.
Men nere i trappan kom det öfver honom, att
han aldrig skulle få se mor mer, och att det var
någon, som ville taga henne ifrån honom, och han
rusade upp och in i sjukrummet. Det var, som om
hon väntat honom, ty hennes ögon logo af lycka,
och hon hviskade i hans öra, och Torkel blef lugn
igen och smekte sin mor till farväl.
»
Till påsk skulle han få resa hem igen, så hade
man lofvat, och då skulle hans mor vara frisk, det
hade hon sagt honom, innan han reste. Vid påsk
då skulle han då riktigt ta igen för allt det där
tråkiga, han haft vid julen — åh, hvad han skulle ha
roligt. Och han räknade dag för dag, och han
giäddes för hvar och en, som gick; ibland var han så
otålig, veckorna gingo för sakta, och han hade
riktigt lust, att skjuta på. Och så fick han bref
hemifrån, och det var veckans stora händelse, då var
han så glad, så glad, ty där stod, att mor var bättre,
att hon var uppe och slutligen, att hon börjat
deltaga i göromålen i hushållet.
Då jublade Torkel, nu var det snart påsk, då
skulle det komma allt det roliga, han drömt om, då
skulle mor vara frisk.
Det var några dagar innan påsklofvet skulle
börja som Torkel kom hemrusande från skolan och
som alltid frågade, om det ej kommit något bref.
»Nej intet bref», svarade frun, som han bodde hos.
»Men Torkel har fått ett telegram.»
»Telegram».
Aldrig förr hade man skickat Torkel telegram.
Hvad var meningen med det? Och hvarifrån var
det? Hemifrån förstås! Men hvad var det om.
Mor!
Det kom som en ohygglig förskräckelse i hans
ögon, hans hjärta började klappa våldsamt.
»Får jag!»
Han stängde in sig på sitt rum. Han tittade på
utanskriften, »studeranden Torkel Berg», ja, nog var
det han — — -— sakta — — — sakta bröt han
förseglingen.
»Mor svårt sjuk. Bes genast!» stod där. Med
ens blef det klart för honom. Han måste resa
genast.
Att aldrig han kom fram. Aldrig hade vägen
till hans hem synts honom så lång. Hvad tåget gick
sakta. Han ilade så fort med sina tankar.... om
bara tåget ville skynda sig bra, så kanske han hann
hem.
Ändtligen signalerade det.
Han såg ut genom fönstret.
Det var en dag i den tidiga våren. Snön hade
smält, och träden höllo på att knoppas. Sipporna
stucko upp sina blåa kalkar i mossan, och bäckarna
porlade.
Och vårskymningen låg skälfvande öfver byn.
Där nere låg den hvita kyrkan, och där bredvid
skolhuset. — — —
Tåget stannade.
Torkel såg ut genom fönstret, se där stod far
och syskonen, men — — — nu först såg Torkel,
hur förgråten stora syster var, och att fars höga hatt
var omlindad med krusflor.
Det darrade en snyftning öfver hans läppar.
Hans påsk, hans påsk, hvad hade det blifvit af den.
Och mor!
Tyst gick han jämte sin far mot hemmet. Sysko
nen trängdes omkriog honom när han kom in.
Alla fönstren voro förhängda med hvita lakan,
och alla smögo på tå.
»Hvar?» frågade Torkel.
Han stod framför sin mors kista. Och han min
des en vintermorgon, då han skulle resa till skolan,
när han låg vid hennes bädd, och hon hörde hans
smekord. Han mindes hur hennes ögon strålade som
två solar. Men nu, nu. Hon låg där kall och stum.
Hon hörde ej, om han ropade.
Han kände en stor, underlig smärta inom sig, och
han föll snyftande ned vid båren.
»Mor», sade han, »mor».
Så låg han länge, men till slut lyfte han upp
ansiktet.
Han kom ihåg, hvad mor sagt honom den där
morgonen.
»Det finns så mycket, som vi ej vilja, men som
måste ske, och då är det att bita ihop tänderna och
se framåt.»
Han såg på henne, och det blef honom så klart,
hvad hon menat.
»Tack mor lilla», sade han och kysste den hvita,
fina handen, som låg på det hvita täcket.
»Tack mor lilla!»
FRÅN UPPVISNINGEN I KONSTÅKNING
den 27 dec. visa vi gruppen ofvan, därå, från vänster räknadt,
återfinnas Herr Borgh, Mille Cassel och Herr Salchow. Den
sistnämnde är ju vår bekante, segerkrönte, svenske konståkare, Herr
Borgh är, ehuru svensk till börden, bosatt i Paris, därifrån jämväl
Mille Cassel kommer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
