Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 24 Januari 1904 - Apropos den afgångne generalintendenten R. V. T. Berg - José Sobral. Af C. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
APROPOS DEN AFGANGNE GENERALINTENDENTEN.
Intill år 1866 var Krigskollegium, som den 20
mars 1636 erhöll tin första instruktion, det centrala
ämbetsverk, som närmast under konungen hade sig
anförtrodd högsta ledningen af armén1- förvaltning.
Det var Gustaf II Adolf, som på detta sätt omdanade
sitt med fältlägret flyttande krigsiåd. Men med
ingången af 1866 efterträddes krigskollegium af
arméförvaltningen, hvilken organiserades på fyra fullt
själfständiga departement: artilleri-, fortifikations-,
intendents- och civila departementet under hvar sin egen
chef: generalfälttygmästaren, fortifikationsgeneialen,
generalintendenten och generalkrigskommissarien.
Under årens lopp ha vissa förändringar ägt rum
beträffande de olika departementen, så att t. ex. år 1881
arbetena ordnades å byiåer under chefskap af krigs
råden — departementens civila s. k. ledamöter —
samt de s. k. militär ledamöterna — fälttygmästaren,
öfversten för fortifikationen och intendenten,
hvarjämte vid samma tidpunkt äfven krigskommissarien
blef ensam beslutande i sitt departement — något
som i motsats till, hvad de öfriga
departementscheferna beträffar, icke varit fallet, enär å det civila
departementet förut det kollegiala arbetssättet behållits
— och alla byråcheferna blefvo ledamöter af
ämbetsverkets plenum.
Det har, som bekant, under de senare åren före
legat förslag till arméförvtltninger s grundliga
ombildning, enär ämbetsverkets hela konstruktion lär
vara synnerligen opraktisk, så att det på nu varande
basis med bästa vilja i världen är omöjligt att få
erforderlig reda och sammanhållning i de många
viktiga göromålen. Denna radikala ordning låter
emellertid vänta, på sig, men under tiden få armé
förvaltningens olika departement den ene nye chefen
efter den andre. Inom loppet af de sista sex
måna-derne har sålunda icke mindre än tre nya
departementschefer tillkommit. I slutet af sistlidna juli må
nad, då generallöjtnant H. Elliot beviljades afsked,
miste samtidigt arméförvaltningens
fortifikationsdepartement sin chef. Några månader senare afgick
generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet
G. Geijer, tillika chef för arméförvaltningens artille
ridepartement, från sitt ämbete, som han förvaltat
något mer än ett är. Och nu har generalintendenten,
generalmajoren R. V. T. Berg, som stått i spetsen
för arméförvaltningens intendentsdepartement, nedlagt
sin befattning. Den fjärde af arméförvaltningens
departementschefer, chefen för civila departementet ge
neralkrigskommissarien A. T. Sjöberg, har dessutom
nått åldersgränsen.
HVAR 8 DAG är i dag i tillfälle visa ett porträtt
af generalmajor Bichard Vilhelm Timoleon Berg,
hvilken år 1896 utnämndes till generalintendet och
chef för arméförvaltningens intendenturdepartement
och intendenturkåren, från att dessförinnan ha varit
öfverste för Smålands husarregemente. Född den
2 aug. 184-3, kom B. i krigstjänst 1860 samt erhöll
följande år sin första fullmakt som oficer. B. är,
som framgår af ofvanstående data, ännu icke vid
någon vidare framskriden ålder, men han tyckes nu
vilja njuta af något mera lugn än hvad som är
möjligt att få på den post han beklädt. Om den goda
vilja, skicklighet och nit han där lagt i dagen råder
endast en mening.
JOSE SOBRAL.
DEN ARGENTINSKE DELTAGAREN I NORDENSKJÖLDSEXPEDITIONEN.
Bland deltagarne i den nyligen afslutade och efter
så många faror och äfventyr lyckligen till fosterlandet
återkomna Nordenskjöldska sydpolsexpeditionen var
som bekant äfven en nng argentinare vid namn José
M. Sobral. Hans deltagande i det vågsamma
företaget föranleddes väl till stor del af docenten
Norden-skjölds önskan att visa den argentinska regeringen,
hvilken på mångfaldigt sätt främjade den svenska
expeditionens planer, en artighet, men grundades också
på vissheten om att detsamma skulle blifva
expeditionen till nytta. Otto Nordenskjöld hade ju under
sina föregående färder i det sydligaste Sydamerika
lärt känna argentinarne som ett ungt och lifskraftigt
folk, med många förutsättningar att framgångsrikt
vara kulturens målsmän i de aflägsna trakter, i
hvilkas besittning de efterträdt sina spanska förfäder, och
han fann i den unge marinofficeren en typisk
representant för den intelligenta och verksamhetsifriga
nationen.
Don José M. Sobral är son till en advokat i Buenos Aires
och nu omkring 23 år gammal. Fadern är spanior, modern baskiska.
Efter förberedande studier blef han underlöjtnant i sitt fosterlands
flotta, och hade redan vid erhållandet af sin officersfullmakt så
fästat uppmärksamheten på sig för duglighet och
framstående kunskaper, att han blef föreslagen
som följeslagare åt Nordenskjöld. Med friskt mod
och lifligaste intresse mottog han anbudet, och så
kom det sig att en ung sydlänning af främmande
ras och säkerligen med mycket främmande
åskådningar kom att tillhöra den nordiska
expeditionens vetenskapliga stab. Han blef en af
företagets fysici och meteorologer, var Nordenskjölds
trogne kamrat på vinterstationen vid Snow Hill
och hans följeslagare på den längsta af
slädfärderna söderut. Enligt sina svenska kamraters
enhälliga omdöme skötte sig den unge löjtnanten i
dessa skilda uppdrag liksom under hela
expeditionens förlopp på ett utomordentligt plikttroget
och i allo mönstergillt sätt, medan han i det
personliga, kamratliga umgänget genom ett flärdfritt,
rättframt och vänsällt väsen förvärfvade
följesla-garnes stora tillgifvenhet och aktning.
Det vid polarexpeditioner ej alltid med
framgång krönta försöket att sammanföra personer af
vidt olika nationalitet utföll alltså här synnerligen
yckligt, och den svenska expeditionens chef och
leltagare bevara också sin argentinske kamrat i
kär och tacksam, oförgänglig hågkomst, liksom José Sobral
säkerligen hyser samma känslor för sina svenska vänner.
Då José Sobral beordrades att deltaga i expe
ditionen med Antarctic, mottog ban det hedrande upp
draget utan tvekan. Just vid tidpunkten för
expeditionens afgång hade spänningen mellan hans foster
land och Chile nått en sådan höjd, att man kunde
vänta ett krigsutbrott, och det syntes den unge äre
lystne mannen bittert, att behöfva begifva sig af till
isens regioner i stället för att få vara med på
krigsskådeplatsen. Men en af de första underrättelser, han
erhöll, efter att af sin landsman kapten Irizar hafva
i sällskap med sina svenska kamrater blifvit med den
framgångsrika undsättningsexpeditionen hemförd till
Buenos Aires, var att misshälligheterna bilagts och
kriget blifvit inställdt, och så firad som José Sobral
nu blef just med anledning af sitt deltagande i Nor
denskjölds färd, kunde han knappast blifvit äfven om
han återkommit som segrare från blodiga sjöbataljer.
Måhända blandade sig i den impulsiva, utomordentliga
hänförelse, som mötte den unge marinofficeren och som
var ett uttryck af glädjen öfver att han skött sig på ett f ör f
o-sterlandet mycket hedrande sätt, en aning
om att han med stödet af de lärospån, han
gjort i Nordenskjölds skola, skall blifva en
af ledarne för vetenskapliga Undersöknin
gar i Antarktis, som sydpolsexpeditionens
vänner hoppas att Argentina, den
sydamerikanska framtidsstaten, skall åtaga sig
att utföra. De svenska sydpolsfararne
hoppas att, inom några månader få se
José Sobral hvilken under fin frånvaro
med Antarctic blef befordrad till
premierlöjtnant, på ett längre besök i Sverige.
Han torde anlända lagom för att närvara
vid Vegadagens firande den 24 april, och
såväl då som under hela sin vistelse i
vårt land skall han säkerligen finna, att
han ej är någon främling för Sverige.
C. F.
JOSÉ SOBRAL.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
