Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 31 Januari 1904 - »Gamle Max berättar. II. Spöket på lady Floras vind» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8
(Forts. fr. sid. 286.)
— Du store Moses — Tant Flora!
— Jo, det kunde jag så innerligt obeskr fligt väl
tänka mig att reportergosseu inte skulle ha någon
synnerlig andens hugsvalelse af ett sammanträffande
med henne. »Positivt vägrat —». Jag såg henne
för mig. Prässens och allmänhetens beiättigade
fordringar — — och Tant Flora. — Ha, ha, hall —
— Samvetet slog mig för resten och jag såg
tydligt Försynens finger. Hade naturligtvis ämnat
söka upp henne från första dagen — var skyldig att
göia det rent af — men arfsynden vidlåder oss alla
och förmår oss — som det står i engelska kyrkans
syndabekännelse, — att »lämna ogjorda de ting vi
göra borde samt i dess ställe göra de ting dem vi
hällre bordt ogjorde lämna». Det är sanningens ord
-— underligt, men sant.
— Hon var min fars kusin och jag hade varit
inackorderad hos henne just där i gamla åttiåttan då
jag som liten skolparfvel skickades ditöfver från
Göteborg för att inhämta Mores, religion och
vetenskaper så pass det blef efter gammalt godt
vedertaget presbyterianskt recept. Far hade själf blifvit
uppfostrad på det viset i samma skola och ville
förstås inte att gossen skulle ha det sämre ställdt för
tid och evighet. Visst kostade det på dem — jag
var ju enda barnet och isynnerhet för mor var det
som att slita hjärtat ur bröstet att skicka mig så
långt bort. Det var en hel Amerikaresa den tiden,
skall jag säga — —-en lång stormig färd öfver breda
Nordsjön — inga ångare må herrarna tro, bara
segelfartyg. Men, Herre Gud! — Föräldrakärleken är
ett undransvärdt tmg — den är i stånd till allt då
det gäller barnens väl. till och med att betvinga sig
själf. Far och mor förde mig själfva dit öfver —
mig och lille Alec Sinclair, ende sonen till min fars
kompanjon, som skulle sättas i samma skola. Han
var ett par år yngre än jag och hans mor följde
också med — en fin, vacker kvinna med alltför klara
ögon och alltför skära rosor på kinderna för denna
världen. Hon blef inte häller gammal i den — —
Håhå, jaja! — Jag ser det för mig alltsammans som
om det varit i går.
— Och nu spökade det på tant Floras vind och
hon motsatte sig på det bestämdaste alla vidare
undersökningar. Nånål — det kunde vi ju bli två
om. Jag hade stor lust att ta litet närmare reda på
ställningar och förhållanden. I alla fall var det min
plikt inför både Gud och människor att hälsa på
gumman. Och det gjorde jag också.
— Det var så där en tjugofem, trettio år sedan
jag sett henne, men hon var sig i det stora hela
alldeles lik. Lång och smal, rak i ryggen som en
lineal, utan ett uns öfverflödigt kött på benen —
ett mellanting mellan en väl tränad kapplöpningshäst
och en gammal ståtlig grenadiär. De svarta
kork-skruflockarne med de små kammarne vid
tinningarne voro precis desamma, fast de blifvit grå och
hårknuten baktill åtskilligt tunnare. Men
ögonbrynen voro lika tjocka och svarta och de grå ögonen
lika klara och skarpa. En del rynkor hade hon fått
ocb bistrare såg hon nog ut på det hela — men en
praktkvinna af gamla sorten var hon i alla fall —
rent splendid, där hon satt i sin gamla tjocka, svarta
sidenklädning utan spår af krimskrams eller
garnering. Ingen kunde tvifla på att hon var en förnäm
dam och att hon hela sitt lif vetat hvad hon ville
och varit van att få sin vilja fram.
— Nå, hon blef verkligt glad att se mig och tog
mycket vänligt emot mig på sitt eget sätt Vi
språ-kade om släkten och om litet af hvarje och det
dröjde en stund innan jag kom mig för att rycka
fram med spökeriet. Till min förvåning upptog hon
det inte alls ilta.
DAG
’ — ’Oss emellan sagdt, Robbie’, sade hon, så är
det mig i ätt kärt att du kommer hit just nu. Du
har alltid varit en förståndig gosse, fast litet
kringflackande utaf dig — som är värst för dig själf, ty
en rullande sten samlar ingen mossa, som du vet —
och du gjorde mig verkligen en tjänst om du ville
se till och bringa litet ljus i den här affären. De
här tidningspojkarna, som vilja sticka sina oförskämda
näsor öfverallt, vill jag naturligtvis inte veta af. Men
något är det; och jag är rädd det mte hänger rätt
ihop. Mitt folk är rakt vettskrämdt; det är nu den
tredje busjungfrun som sagt upp sig på fyra
månader — och gamle Brown och Betsy, som varit hos
mig i trettio år, äro inte stort bättre. Jag är
verkligen ti ött på det här. Du och jag, Robbie, vi ha
ju, lofvad vare Herren, alltför mycket förstånd för
att vilja förneka att det finns spöken. Det spökar
på Ardmore och det spökar på Abbotstoke och själf
har jag tre gånger med dessa mina ögon sett den
grå damen på Ross, som bara visar sig för kvinnor
af vår släkt. Jag vet inte hvarför det inte skulle
spöka i det här huset, som ju också i långa tider
varit släktens egendom. Men nu är det ett faktum
att det inte gör det — sedan hundra år tillbaka
har ingen hört talas om något sådant. Och när det
då ger sig till att snyfta och stöna och gå omkring
och tassa om nätterna på min vind, så är det min
rättighet att få veta hvad som egentligen är me
ningen med det. Det förbehåller jag mig och det
håller jag på. Jag vill veta hur det hänger ihop
med det här. Brown är ett gammalt nöt och Betsy
har alltid varit en gås. Själf är jag för gammal att
gå skildtvakt däruppe och spela detektiv på spöken
— — eller hvad det nu må vara. Men vill di göra
det så — — som sagdt, du gör mig en tjänst. Flytta
hit och slå dig ned hos mig på ett par veckor. Vinds
kamrarne däruppe står till din tjänst — du känner
dem se’n gammalt, min gosse. Husjungfrun och
Betsy ha bott där de senare åren, men de stackars
våpen har jag varit tvungen låta flytta ner i lilla
gästrummet i stället — det blef mig för starkt med
alla svimningar och hysteriska anfall och jag tyckte
det var så godt göra slut på eländet genom att låta
bela sällskapet byta kvarter tills vidare. Jaha — så
är det — kommer du eller kommer du inte? —
— Nå, på den frågan var det naturligtvis bara
ett svar; jag gick på fläcken tillbaka till hotellet,
betaide min räkning och lät föra allt mitt lilla pick och
pack till n:o 88, York Place. Två timmar senare
var allt klappadt och klart och lady Flora följde mig
själf upp på vindskammaren, där hon låtit ordna
allt för mig under tiden.
— Herre Gud, det gamla rummet med sitt sneda
tak — det tog mig rakt för bröstet då jag trädde
inom dörren. Då man som jag sett allt det gamla
ramla i grus och spillror omkring sig och i många år
just inte varit annat än en irrande Ismaelit i lifvets
öken, i dag här, i morgon där, så blir man just
liksom spökrädd — man vet inte rätt om man
drömmer eller är vaken — då man träffar på någon
sådan där undangömd vrå där tiden liksom stått stilla
-— tusen år som en dag och en dag som tusende år,
så till sägandes. Så var det där i tant Floras hus.
Där hade inga stormar gått fram och inga
jordbäfningar skakat murarne — nej, sannerligen! — De
snälla människorna hade inte haft annat att göra än
gå och damma och putsa och feja och hålla allt vid
makt under de sista fyrtio, femtio åren. Därför var
det som det var — — som det alltid varit.
Sannerligen, då jag fick se en skymt af mig själf i den
lilla gamla spegeln öfver tvättstället ryckte jag rent
af till af förvåning öfver att se mitt eget brunbarkade
ansikte i stället för runda, rosiga kinder öfver en
— 291 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
