Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 14 Februari 1904 - »Gamle Max berättar. II. Spöket på lady Floras vind» af Allen Macklin - S. de C:s karavanseraj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
HVAR S DAGS STOCKHOLMS FOTOGRAF. S. DE C’S KARAVANSERAJ. KlicMi Kem. A.-B. Bengt Süfvenparre, Sthlm—Gbg.
S. de C. (Soeurs de Charité) i Stockholm, det bekanta damsällskapet, som underhåller ett litet sjukhus för fattiga barn samt dessutom
bespisar barn och äldre, hade i förra veckan en särdeles lyckad bazar i Handtverksföreningens lokal vid Brunkebergstorg, som tyckes
kommit på modet efter Kronprinsessans stora bazar nyligen. Denna gång var scenen österländsk, framställande ett karavan-seraj med
en mängd färgrika och pittoreska kostymer. D:r Sven Hedin hade bl. a. utlånat en del äkta kinesiska dräkter. Arrangören af det hela
d:r Folcker hade all heder af sitt verk.
— som i paradiset — — Föreställer mig det skall
bli så–däruppe en gång.
— Han tystnade litet och började så igen.
— Vet knappast om det kan kallas en lycka
att ha andats den luften från barndomen ändå. Blir
så — ömtålig — — Då man minns hemmet —
kärlek — förtroende — uppoffrande omtanke för alla
— — aldrig ett hårdt ord — — aldrig ett hårdt ord
— — Nåja I — Man vänjer sig ju vid allt — på sitt
sätt. Men — man dör af det — — fast det går
långsamt — förfärligt långsamt. — — Det har varit
så kallt för mig, ser du. Ingen har kunnat hålla af
mig — som mor — — var väl mitt eget fel. - —
Men därför blef tanken på brefven — hennes bref,
och all kärleken i dem — som en ren sjukdom för
mig. Tänkte på dem jämt — längtade efter dem.
Och då det blef för svårt — — så kom jag ihåg den
gamla vägen öfver taken, som vi brukade som pojkar
- — krånglade mig hit i smyg — då det var
månljus, så jag kunde se vägen — — och tyckte jag
fann frid bär - — var hos mor, ser du — —
Hos mor — — Brefven lågo ju där — det var så
godt som hennes bjärta. Kunde nästan luta hufvudet
mot dem. Och tänkte kanske jag kunde lyckas skafva
undan så mycket af bjälken en gång att jag kunde
få in handen — —
— Du — du bor här i närheten dä? sporde jag;
det hela föreföll mig så underligt — kunde inte rätt
fatta eller följa med allt detta.
— Hörnhuset. Du mins. Donald bodde där —
Donald Ross.
— Jo, jag mindes —• mindes våra hemliga ex
peditioner öfver taken till kamraten — all ungdomens
glädje — mindes det så väl!
Och där bor du?
Ja. Min hustru.
Du är gift?
Ja — — gift Hon var–kafésångerska.
Nej — han höjde handen som för att hålla tillbaka
mina ord — — fråga inte. För långt att berätta. —
Omaka — — det är ordet. Det är allt–. Nog
om det. Hon — håller utskänkningen därnere — du
har sett den. Logis för sjömän — — ja — det är
litet bullersamt där. Och jag –-jag — ser du —
jag är ju alltid i vägen. Det fins just inte plats för
mig. — — Då — — husfadren — det heter ju
så —’! — inte kan förtjäna nog till sitt eget
uppehälle — än mindre åt — — familjen — — då — är
det ju inte mycket bevändt med honom, förstår du.
Hon är en duktig människa — — på sitt vis–
och jag — — ja, jag går ju bara i vägen. Tar upp
plats -— till ingen nytta -— ser du. Och nu, — se’n
bröstet blef så svårt och jag inte längre orkar måla —
— Du målar alltjämnt —? sporde jag, för att
säga något.
— Inte nu. Orkar inte — — brukade hålla till
nere vid hamnen — måla af fartyg — — sjömännen
betalade en, två, tre shillings för dem — det var bra
förtjänst ibland — – men nu orkar jag inte mer —
— 317 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
