Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 28 Februari 1904 - Hvalfångst i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVALFANGST I NORGE.
Efter många års förlopp lyckades man helt nyligen åter stänga in en större samling hvalar — 60 à 70 — i
Bildöströmmen söder om Bergen. Ur den lifliga skildring som i en af platstidningarne står att läsa om denna märkliga tilldragelse äro vi
fria återgifva följande.
De innestängda hvalarne äro späckhuggare eller
störhvalar, en art tandhval, som uppnår en längd af
ungefär 8 meter. I det nu gjorda stänget finns det
djur af alla storlekar, allt ifrån ungar af 2 och 3
meters längd, hvilka ännu följa sin moder, ända till
gamla hanar, ungefär af ofvannämnda storlek.
Det mest bekanta draget i späckhuggarens
naturalhistoria är hans grymhet gent emot de stora
hvalarne. I stora stim förfölja späckhuggarne dem,
angripa dem från alla håll och rycka med sina stora,
spetsiga tänder stora stycken af späck ur deras sidor.
Det berättas äfven af ögonvittnen, hurusom
storhva-len i sin ångest kastar sig högt öfver vattnet, med
sina plågoandar hängande fast vid sidorna.
Men vi återvända till hvalstänget vid Bildön.
Har hvalfloeken kommit in i det smala sundet mellan
stora och lilla Sartorön, där Bildön ligger, så gäller
det först att spärra utloppet medelst not. Sedan
gäller det att få flocken in i en bukt, där
harpune-ringen kan försiggå och djuren dragas i land. Nämnda
bukt afstänges därpå i sin tur med not, och
slaktandet kan börja.
Då vi för ett par dagar sedan voro därute för
första gången, hade blott en liten del af skaran
kommit in på valplatsen. Redan på långt afstånd ger
den sig tillkänna genom de hvita pelare af ånga, som
djuren sända ut från den på hufvudets öfversida
belägna näsöppningen. Man kommer närmare och
upptäcker nu en mängd trekantiga, svarta föremål
på hafsytan — djurens ryggfenor. Och så dyka
plötsligt på en gång några väldiga svart- och
hvit-färgade kroppar rakt upp i luften, stå stilla några
sekunder och sänka sig åter under hafsytan i
hori-zontal ställning. Det är späckhuggarne, som tydligen
taga en öfverblick af situationen.
Ute i sundet ligga några båtar för att passa på
den afdelning af flocken, som ännu icke har kommit
in. Inne vid land ligga notbåtarne färdiga och rundt
omkring på kullarne väl 100 människor af bägge
könen — alla väntande på att hvalarne skola finna
för godt att sätta kurs mot den bukt, där de andra
redan äro innestängda.
Plötsligt blir det lif i lägret. Flocken har på
allvar satt sig i rörelse. Som små mörka segel stå
de många ryggfenorna upp öfver hafsytan, angifvande
den riktning i hvilken flocken rör sig. Spänningen
börjar blifva stor: skola de åter styra kurs utåt eller
skola de sätta inåt, så att det blir möjligt att slänga
in dem? Men de tyckas verkligen välja den rätta
riktningen, och nu myllrar det ned öfver kullarne af
människor, som störta sig i båtarne. Alla skrika och
utdela befallningar till höger och vänster, ingen synes
ha högsta kommandot. Jag tror att det skulle vara
kinkigt till och med för en styf landsmålskännare
att förstå allt, som säges i detta ögonblick. Notbåten
har emellertid kommit ut, hvalarnes skara har nu
kommit så långt in, att noten kan kastas bakom dem,
och därmed är det fria rum, hvaröfver de förut
kunde röra sig, åter förminskadt. Ännu litet längre
in går flocken, ett nytt notkast — och så får den
tills vidare förblifva där den är.
Vi gå ut i en båt tillsammans med en af
harpu-nerarne. Nu gäller det att dräpa de först instängda,
som gå längst inne i bukten. Harpuneraren utväljer
Foto. H. iV. Meyer, Bergen. Kliché: Kem A.-B. Bengt SU/ver,parre Sthlm—ott
HVALFÅNGST I NORGE: Stänget vid Bildö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
