Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 27 Mars 1904 - »Cappucini» i Palermo. Af E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»cappucini» i palermo.
Korrespondens till HVAR 8 DAG.
Kliché: Bengt Silfversparre
FRÅN PALERMOS KATAKOMBER.
Siciliens hufvudstad är i ordets fulla bemärkelse
en sydländsk skönhet; dess solbeglänsta palats ligga,
isynnerhet mot hafssidan, inbäddade i palm- och
orangelundar och vidsträckta och härliga exot ska parker
tjusa ögat både inom staden och i dess närmaste
omgifningar, bjudande hvila och
svalka. Ty
marsdagar i Palermo
kunna vara heta
nog; mellan ett
och fyra är solen
ofta brännande
och för att ej
behöfva stirra sig
blind på dess
bländande ljus —
allting är ju också
så hvitt härnere,
sanden och
husen icke minst —
gör man klokt i
att förse sig med
antingen någon
kulört slöja eller
glasögon.
Det var just en
sådan där
strålande dag jag
begaf mig af till
utkanterna, i
närheten af det
beryktade »Cuba».
Målet var dock ej
det gamla slottet,
utan Kapucinerklostret (»Cappucini) bredvid, och
dess underjordiska hvalf. Jag hade egentligen tänkt
gå dit föregående afton, men tvekade verkligen på
grund af den sena timman och det föga uppbyggliga
skådespel som jag måste vänta mig.
Det är nämligen i dessa hvalf som sedan
långliga tider tillbaka förvaras de förtorkade liken af
Palermos rikare borgare. Ända till 1881 fortgick detta
motbjudande begrafningssätt då utfärdade ändtligen
regeringen en ukas som förbjöd dess vidare utöfvande.
En barhufvad klosteibroder med långt hvitt skägg
och iklädd kapucinernas bruna kåpa, tog emot mig
vid ingången och förde mig öfver en inhägnad gård till
en liten smal trappa. Sedan han tändt en vaxstapel,
öppnade han den tunga järnbeslagna dörren och
vinkade åt mig att följa honom tätt i spåren.
Trappstegen äro betydligt ojämna och det vore kanske ej
så angenämt att allt för fort hamna därnere i dödens
salar. Luften som slår emot en, är råkall och fuktig,
det nästan luktar svepning och mumie, denna
obeskrifliga, unkna, antipatiska lukt, som följer med
detta slags boningar.
Man är emellertid snart nere i det första hvalfvet
och jag skall ej glömma den känsla af intensivt
obehag som grep mig vid åsynen af alla dessa skrumpna
gestalter, benrangelsmän med det pergamentsartade
skinnet ännu här och där höljande kotorna och
insvepta i vida munkkåpor, hvilka delvis fallit halft i
lumpor — frätta af tidens tand. De flesta äro fästa
vid stenväggen i stående ställning, de grinande
skallarne som stirra emot en göra ett sällsynt hemskt
intryck, å somliga ha fästena lossat, de luta sig framåt
och liksom famla efter en. Andra ha sjunkit alldeles
samman, deras tomma ögonhålor och hopprässade
tandrader tycktes i det fladdrande skenet från
vaxstapeln, hotande grimacera.
Många ha lagts i kista med glaslock, eller blifvit
inmurade i väggen med tunna järngaller framför sig,
så att ingen af dessa förgängelsens ohyggliga detaljer,
må undgå här passerande efterlefvande.
FRAN PALERMOS KATAKOMBER.
Kliché: Bengt Silfversparre
— 420 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
