Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 3 April 1904 - »En far» af E. Walther Hülphers - Veckans porträttgalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 430.)
— Nej, kärnved är de’! utfor Anders häftigt.
Kärnvirke är det! Och så började han rabbla upp
den gamla historien igen. Talte på sitt varma
öfvertygande och öfvertygade sätt så att han för en stund
ryckte gamle Palla med sig, dividerade och lade ihop.
Visst skulle det gå, visst skulle det bli stora
pän-gar. Låta skogen stå nu då trävirket stod i sådant
pris, som måste falla sen, det vore då ren
galenskap. Mer än galenskap-
Palla lät sonen tala. Han kände till alltsammans
förut så väl, så väl. Men det liksom styrkte honom
och döfvade det som gnagde. Och så nickade han.
— Ja det låter vackert, du Anders, det låter
vackert. Men tänk om .. .
— Tänk om! utfor Anders. Tänk om! I skulle
ha tänkt på tänk om — innan vi började de här
affärderna. Nu tör de’ allt vara för sent att
ändra-A då tycker jag också att I kunde tiga med ert
eviga tänk om!
Gamle Palla såg förvånad på sonen. Detta var
mot all ’faderlig myndighet och makt. Den hade
aldrig trotsats förr på Palla. Aldrig. Men på sätt
och vis var det rätt som Anders sade. •. på sätt
och vis. Han skulle ha tänkt sig om förut innan
han gaf sig in på de affärderna.
Alla dessa nymodigheter som kommo och
ändrade världen så att en gammal man inte kunde bli
klok på den. Nymodigheterna, det var hans son
det-Anders. Ja så var det. Han blef ju aldrig fullt klok
på Anders heller, och ändå var han hans son...
Anders, som han aldrig kände sig fullt trygg och
säker om. Anders som hade något i blodet af samma
slag som dref hans bröder bort från fädernegården
och ut i främmande land. Anders som satt där
med hufvudet fullt af siffror och svarade sin far,
den gamle Palla. Anders var nymodigheterna. Det
var inte han själf som byggde släktens kyrka, det
var Anders. Det skulle vara en lögn om öfver porten
stod »Jon Andersson Palla byggde». Det skulle vara
en lögn, ty det var Anders som byggde.
Och så blef det med ens klart för honom, att det
som genom allt Anders talande framstått för honom
som hans lifs stora gärning inte var någonting
annat än ett tomt sken. Han var nollan och Anders
var föregångssiffran som gaf henne värde. Det skulle
kanske folk inte se, det skulle de kanske inte, men
han såg det själf han. Skulle han stiga i grafven
med en stor, stor lögn?
Nej, nej, nej!
Hans arbete var inte att bygga, det förstod han
sig inte på. Hans uppgift var att bevara huset, det
var hvad den var. Pröfva, väga och bromsa, ligga
som en tyngd och släpa och hindra. I oro och
ängslan... åh, Gud, hvilken hjärtekväljande
ängslan ...
Och huset skulle skjuta upp under hans ögon
med eller utan honom, trots honom, utan att han
ändå riktigt begrep ... Trots honom ? Åh nej, om
han ville så . . . Men hvarför skulle han vilja.
Anders hade rätt, han insåg att han hade rätt, hundra
gånger rätt och då så. • .
Han rätade upp sig och såg än en gång på
sonen. Så sade han fogligt:
— Ja ja.. . du har nog rätt, Anders, det har
du... du får väl göra som du vill. . . Ansvaret får
du också ta .. . och all äran . . . de’ får du ... För
jag märker mer och mer att... att jag är bra
gammal.
— Ansvaret, ja, det tar jag! svarade Anders
tryggt och med ett en smula hvasst drag i
mungipan tillade han: Det -andra.. . det tör vi väl få
dela... . .’:’.
Gamle Palla hörde honom inte, han satt i djupa
tankar och såg stelt framför sig. Anders trummade
med blåpännan mot timmerstockarne och
småhviss-lade. Det var väl inte värdt att störa gubben nu
förr än han vaknade af sig själf. Han började allt,
som han själf sa, bli bra gammal. Och Palla gård
behöfde en ung och stark herre. En som satt inne
med skaparmakten, ty nu var tiden mogen alldeles
som skogen. Mogen!
Men våndan grep den gamle. Ännu var det han
som förvaltade arfvet.
— Åh, hvad ska du ha det till, Anders, hvad
ska du ha det till ?
— Ska’ jag säga om’et igen för hundrade
gången, har I glömt det alla redan?
— Nej!... det ska du inte. För jag vet...
Men nog har jag nog, och nog har du nog för att
kunna lefva, å dina efterkommande med. Om jag
be grepe .. .
Anders lutade sig häftigt fram och grep ett
tag om hans arm nästan så att det gjorde ondt.
— Släkta, har du sagt, släkta! Nu, nu, n u är
den mogen.
— Inte blir den lyckligare genom mycket pän-
gar!
Sonen blef svart i blicken och stötte fram
mellan sammanbitna tänder:
— Men den får makt, hör du, makt!
Fadern såg på sonen nästan skrämd och med
något af vördnad i blicken.
Jaså var han en så’n... Då var nog Palla i
goda händer... Då fick skogen falla ...
Makt! Det var Pallas-klang i det ordet.
Anders slog igen sin anteckningsbok, stoppade
den i barmfickan och reste sig.
— Var det. •. var det något särskildt I ville
se i dag?
Gamle Palla ruskade tigande på hufvudet. Och
tigande gingo far och son genom den krama,
smutsade timmer vä gen ner mot byggden och Palla.
Långsamt, ty den gamle kände sig trött och tungt att
gå. Granarne mörknade under fukten, deras skägg
sutto tunga af väta och böjde grenarne mot marken.
Men genom dem kom solskenet i en klar, gulaktig
luft.
(TILLHÖR VECKANS PORTRÄTTGALLERI.)
Sitt
25-årsjubi-leum som
verkställande direktör i Sveriges
största
tryckerifirma P. A.
Norstedt & Söner, f.
n. innehafvare af [-almanack-privi-legiet,-]
{+almanack-privi-
legiet,+} kunde v.
häradshöfding G.
B. A. Holm
nyligen fira. Född
i Ystad 1845, blef
H. student 1863,
v. häradshöfding
1871 och har allt
sedan 1879 skött
ofvan nämnda
betydande
tryckeri- och
förlagsfirma.
Klichéi Bengt Silfversparre.
g. b. a holm.
— 435 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
