- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 5 (1903/1904) /
508

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 8 Maj 1904 - »Känn dig själf» af C—n B—ll - Skytterörelsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KÄNN DIG SJÄLF.

För HVAR 8 DAG af C-n B-ll.

En vacker afton i början af maj anno domino 1578
stod fader Ambrosius, abbot i dominikanerklostret i
R—burg, vid det öppna fönstret i refektoriet och såg
ut i trädgården. Den ljumma vårluften strömmade in
i rummet, det doftade starkt från häggarne, som stodo
hvita af blom. Två af bröderna gingo fram och
tillbaka på gräsvallen inbegripna i ett lifligt samtal.
Plötsligt nådde ljudet af ett muntert skratt fader
Am-brosii öron, och han rynkade missnöjd pannan. "Ej
att jag tadlar oskyldig fröjd", mumlade han, "sinnet
må däraf äfven bakom klostermurarne hämta styrka
och friskhet. Denna gång fruktar jag dock att någon
munter historia från broder Antonius glada ungdom
funnit väg till broder Martins villigt lyssnande öra.
Strängare disciplin behöfves! Köttet är svagt, och de
trådar som binda hjärtat vid världen äro många och
afslitas ej på en gång. En efter annan måste de
afskäras med stor smärta för den lekamliga människan."

Från den närbelägna kyrkan kallade klockorna till
vesper. De båda munkarne afbröto sitt samtal och
skyndade in med raska, ungdomliga steg. Fader
Ambrosius såg efter dem tills de försvunnit bakom
gallergrindarne.

"Dåraktiga och tanklösa ålder", utbrast han.
"Huru ifrig att känna allt och pröfva allt! Likt Esau
säljer du för stundens njutning det dyrbaraste du äger,
och för sent inser du hvad du förlorat." Han suckade
och fortsatte efter några ögonblicks tystnad: "Huru
många fastor och böner har jag icke själf behöft för
att få ungdomsblodets sjudande sång i mina ådror
att tystna för alltid. Upproriska hjärta! Striden med
dig var hårdare och långvarigare än den jag vid min
faders sida utkämpade med trons fiender i österland.
Nu är du dock full af inre fröjd och sann himmelsk
ro. Lik en källa bland bergen speglar du något af
himmelens lugn och stormarna kring höjderna nå dig
ej. Lignum et cadaver är jag, död för denna världen
för att lefva i den tillkommande."

Munken försjönk i tankar, den nedgående solen
belyste hans stränga tankfulla drag.

Vespern var öfver. Under orgelns sakta
bortdöende toner tågade munkarne och korgossarne med
brinnande ljus i händerna in i sakristian. Fader
Ambrosius gick in i sin biktstol, satte sig tillrätta och
såg genom gallret ut i kyrkan, där ljusen började
släckas. Här och där knäböjde någon mörk gestalt
med andäktigt nedböjdt hufvud. En högväxt,
svartklädd kvinna närmade sig biktstolen, i den skumma
dagern kunde han ej urskilja hennes drag. Hon
knäböjde och sade med låg röst: "Fader, gif mig er
välsignelse, jag har syndat", och började sin bikt.
Munken lyssnade förströdt. Hvarje kvinnna, som
knäböjt där, hade berättat honom detsamma. Det var
det dagliga lifvets småsynder, otålighet, själfviskhet
och afund. Plötsligt tystnade hon, och i tanke att
hon slutat sin bikt sade munken några förmanande
ord, då hon afbröt honom: "Ännu en synd, den
svåraste, som jag aldrig haft mod att bikta, trycker mitt
samvete. Jag känner, att jag ej har lång tid kvar
och vill därför, medan det ännu är tid, söka få frid,
ty härinne", hon lade handen på hjärtat, "brinner en
eld, som förtär mig. Haf tålamod, fader, och hör mig!"

Någonting bekant i hennes röst kom munken att
rycka till och böja sig fram för att betrakta henne.
Men hon höll ansiktet gömt i sina händer, och han
såg endast en hvit nacke och ett gyllene hår. Hon
fortsatte. "Född och uppfödd i ett land långt norr
ut, där kätteriet frodas, insöp jag tidigt något af dess
villfarelse. När jag var omkring sjutton år återvände
mina föräldrar hem till Tyskland. Som de bägge
voro rättrogna katoliker märkte de med sorg min
otro. En dag fann mig min moder läsande i bibeln,

som en oförståndig vän satt i min hand. Hon tog
den ifrån mig och sade kallt, att som jag uppförde
mig som ett olydigt och halsstarrigt barn skulle jag
äfven behandlas som ett sådant. Hon befallde mig
att påsätta min hufva, och utan ett ord vidare förde
hon mig till det närbelägna dominikanerklostret och
föreställde mig för abboten. Med få ord omtalade
hon för honom allt och bad honom låta någon af
bröderna undervisa mig i den rätta läran. Abboten
lofvade detta, och redan nästa dag stod en hvitklädda
ung munk i min faders lilla skrifrum beredd att göra
allt för att borttaga mina "kätterska griller". Detta
lyckades äfven snart. I början fann jag hans
undervisning torr och tråkig, men snart fördjupade jag mig
däri med stort intresse. Vi höllo oss dock icke bara
inom teologiens gränser utan talade och resonnerade
om allt. Hans uppfattning var dock i motsats till
min något trång, men ett hade vi gemensamt —
kärleken till det goda och sköna ...

En afton visade han mig genom särskild tillåtelse
klosterträdgården. Det var en mild, vacker afton i
början af juni. Vi gingo samtalande fram mellan de
blommande äppleträden, som strödde sina hvita
blomblad på vägen framför oss. Bägge älskade vi
naturen och njöto i fulla drag af aftonens skönhet. Vi
stannade på en höjd i midten af trädgården och sågo
mot horisonten, där solen höll på att sjunka.
Morgonen därpå skulle munken börja en pilgrimsfärd till
Rom, och detta var vår sista afton tillsammans. Tanken
på den förestående skiljsmässan grep oss bägge, och
vi stodo en stund tysta. Plötsligt vände munken sig
till mig. "Hvad är lifvet min dotter, annat än en
dag mellan tvänne nätter, den som varit och den som
kommer. När vårt lifs sol dalar sjunker allt både sorg
och fröjd i glömskans skymning, endast våra goda
gär-rningar, vår tro och kärlek tindra likt stjärnor i natten.
Vi återses ej mer i detta lif, men vi skola mötas en
gång framför Guds tron. Behåll det du har att ingen
tager din krona". Jag vände mig bort för att dölja
mina tårar och började vandra ned för kullen.
Förblindad af tårarne snafvade jag och skulle ha fallit,
om ej munken tagit mig i armen. Han varseblef då
mitt tårdränkta ansikte och utropade: "Men, mitt kära
barn, hvarför denna sorg?" Jag lyfte min blick till
honom och, ej längre mäktig mig själf, utropade jag:
"Fader, jag sörjer öfver att aldrig få återse er." Hans
ansikte förvandlades, hans ögon blefvo stora och
brinnande, och han slöt mig i sina armar." Hon gjorde

Klirhf: F*»"* Silfwaparr*

SKYTTERÖRELSEN. En liten interiör från den stora
Bazaren i Sollefteå den 22—23 april.

- 508 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/5/0526.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free