Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 5 Juni 1904 - Gossar blå under Dannebrogen. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
inkvarterad i en seldonskammare;
om natten drömde jag, att jag
gick på en sjöstrand, och då jag
vaknade hade jag stuckit ut ena
foten genom väggen, som var af
ler. Råttor och andra mycket,
mycket mindre, men mycket,
mycket obehagligare djur fick man
ock dragas med, detta senare
isynnerhet en tid, då jag på 6 veckor
ej var ur kläderna.
En och annan lustig situation erinrar jag mig
från denna tid; så, t. ex., blefvo vi en afton omkring
20 man inkvarterade i en fårkätte, hvari fanns
afbal-kad ett rum för höns och en kalf. Under natten
skulle en man gå ut, men tog i mörkret vilse på dörr
och klef in till kalfven och hans sällskap. Tuppen
slog allarm, hönsen kacklade och kalfven kilade i
förskräckelsen ut och gjorde skutt på skutt bland oss,
som yrvakna sprungo upp, troende, att fienden var
öfver oss, och då kalfstackarn ändtligen blifvit
utmo-tad, var det obehagligaste i hela affären, att han på
våra uniformer lämnat "sonvenirer" som ej voro
vidare behagliga. Äfven med provianten var det ibland
illa bestäldt. Så minnes jag, att jag en gång på flere
dagar ej fick en bit kött, utan måste lefva på bröd
och svart bohvetegröt. Men allt detta nedstämde på
intet sätt humöret hos oss svenska frivillige. Vi voro
unga, glada och hänförda för den sak, under hvars
fana vi ställt oss, trifdes utmärkt bland de godmodiga
och präktiga danska landssoldaterna, och studenterna
bland oss bemöttes utom tjänsten af officerarne
alldeles som kamrater.
Från 17 juli till 26 oktober kantonerade
bataljonen i Jutland, hvarefter vi fingo order att gå i
garnison i Köpenhamn. Jag hade emellertid, d. 4 augusti,
befordrats från menig soldat till underkorporal. I den
danska hufvudstaden garnisonerade jag nu från 8
november till 17 december, då jag, på begäran,
förflyttades till Första lätta infanteribataljonen. Mitt
afskeds-betyg från Första reservbataljonen, hvilket jag ännu i
original bevarar, innehåller, att "frivillig Gustaf
Envall har stedse vist Lyst til Tjenesten og
Aktpaagiven-hed deri og saa vel i som udenfor Tjenesten i et som
alt udvist et rosverdigt Forhold og en fortrinlig
karakter."
Så kom året 1849. Från Köpenhamn hade jag
rest till Als, där min nya bataljon befann sig och vid
hvars 4:e kompani jag placerades. På nämnda ö
kantonerade vi under årets tre första månader; den 3
april fördes vi öfver till Slesvig, och jag fick vara
med där det gick hett till, nämligen i affären vid
Gravenstein. För mitt förhållande därunder
befordrades jag till korporal, med underofficers titel. Den 6:te
rasade äfven en häftig strid — mycket häftig till och
Kliché: Be>igt Silfversparre.
FRIHERRE JAQUES CEDERSTRÖM
med, ty då efter dess slut 3:e
reservbataljonen marscherade förbi
oss,, hade den blott 4 officerare
kvar — men däri fick jag ej vara
med, ty jag stod den dagen vid
reserven; den 12 däremot var jag
med i den strid, som då
utkämpades i grannskapet af Dybböl.
Från denna dag och till den 22
juni, då vi öfverfördes till Fyen,
fingo vi stanna i våra baracker,
omväxlande med förposttjänst. Den 4 juli blef jag
kallad till öfverste Ræder, som underrättade mig om
att han ämnade "anbefale" mig till officer. Den
följande dagen öfverfördes vi till Fredericias fästning,
som länge belägrats af tyska armén. Vi visste, att
man ämnade söka upphäfva denna belägring genom
ett utfall och voro beredda på att striden skulle bli
het och mer än vanligt blodig. Och dagen därpå, d.
6 juli 1849, stod också det stora, för danska vapnen
så ärorika slaget "ved Frederits", och det är mitt lifs
stoltaste minne att den dagen ha fäktat under
danne-brogen. Under natten kastade tyskarne ett helt rägn
af bomber öfver staden och fästningen. Hvar gång
vi hörde ett skott, blickade vi upp, men sågo
vanligen ej bomben, blott elden ur tändröret. Vid ett
tillfälle slog en stor trädgren, som splittrats af en
bombskärfva, mössan af mig. Vid 10- à 1 l-tiden på
aftonen uppställdes bataljonerna hvar för sig; renslar
och kappor hade vi aflagt för att vara så mycket
rörligare. Väl 200 svenska frivilliga voro vid Fredericia
med i de danska leden — flere af dem stupade, en
mängd sårades, nu äro vi blott fyra kvar i lifvet.
Kl. 1 på natten marscherade den danska armén i
största tystnad ut ur Fredericia. Det kompani, jag
tillhörde, gick i teten af bataljonen. Efter en kort
stund upptäcktes vi af de tyska förposterna, ett skott
small, och en man i mitt närmaste grannskap fick
armen illa skadad. Skyttelinie formerades genast af
bataljonen, och vi framryckte under eldgifning. Vi
sågo att börja med ingen man, utan vi sköto med
ledning af fiendtliga eldlinien. Efter en stund kommo
kulor bakifrån hvinande och orsakade stor oro i vår
kädja. Jag sände en underkorporal bakåt, men då
han ej återkom, sprang jag själf under höga rop, att
det är danskar framföre. En officer kom mig till
möte, och den åt orätt håll började gevärselden
upphörde. Den hade uppstått därigencm all mörkret
en annan dansk trupps kädja hade kommit bakom
vår vänstra flygel.
Mitt kompani hade snart intagit en betäckt
ställning, med order att på inga villkor förr än befallning
blefve uppgifva den. Striden däromkring blef allt
hetare och hetare. Både tyskarne framför oss och vi
sköto allt hvad vi förmådde. Hela kompaniet låg i
E. G. ÖHNQVIST.
E. KASTENGREN.
— 580 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
