Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 17 Juli 1904 - »Kyrkklockan» af Sti Hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKKLOCKAN.
En Norrlandsbild för HVAR 8 DAG af Sti Hög.
Vid Björknäsgårdarna hördes dånet från två forsar,
men nedanför de löfklädda stränderna, som gifvit namn
åt de båda hemmanen, hvilade älfven ut i ett bredt
och speglande "sel" (spakvatten). I fjällflodsveckorna,
när forsdånet låg som en stark och svällande ton i
luften, steg vattnet så högt där, att en roddbåt, om
natten var ljus, kunde glida fram öfver tufvorna inne
i björkskogen.
På den öfre af Björknäsgårdarna, som varit en
rik och välmående gård, lefde en bonde som hette
Nils Eliasson. Men under hans tid gick det utför
med välståndet, och när han dog, var skogen såld
och jorden i vanhäfd.
Hans hustru, Ingrid, var en vacker och kraftfull
kvinna, men det var sällan, som den sträfva
sorgbundenheten i hennes ansikte mildrades. Hon hade
aldrig varit lycklig. Som helt ung hade hon blifvit
tvingad till ett förmånligt giftermål, och fastän hon
inte hörde till dem som klagade, hade hon sedan
haft tillräckligt många tunga dagar. Nils Eliasson
var en drinkare och slösare, och han for vildt och
oresonligt fram i all sin handel och vandel.
Sonen, Nils Erik, hade däremot ärft moderns
fasta och stolta natur. Det kunde aldrig bli något
godt förhållande mellan honom och fadern, och kort
efter det han konfirmerats kom han en dag till
modern och sade, att han tagit tjänst i en gård i andra
ändan af socknen. Ingrid betvingade sig och teg.
Hon hade inte trott, att hennes son skulle behöfva ta
tjänst hos andra, men hon tänkte det var bättre,
att han kom bort, än att agget, som far och son hyste
till hvarandra, skulle blossa upp i full låga.
När Nils Erik varit borta ett år, träffades Nils
Eliasson af ett slaganfall och dog. Då kom sonen
hem och tog itu med jordbruket, och det hände, att
folk under den ljusa årstiden såg, hur han arbetade
både natt och dag. Marken gaf åter goda skördar,
och den gamla väderbitna gården på strandnipan blef
upprustad både utan och innan.
Men den våren, när Nils Erik fyllde 25 år, såg
Ingrid, hur han ibland stod och stirrade bort mot
bergen med ett skarpt veck mellan ögonen. Då tänkte
hon, att hon för tidigt slagit sig till ro.
En dag kom han fram med, att han funderade
på att resa till Amerika Ingrid visste, att han skulle
slå de tankarne ur hågen, om hon bad honom, men
hon teg igen, som hon gjorde den gången, när han
berättade henne, att han tagit tjänst. Hon hade sett
någonting i hans ögon, som inte fick tvingas.
Men när hon satt och spann linet, som om
somrarne böljade så vackert på Björknäsägorna, fick
hennes ansikte ofta, utan att hon själf visste det, den
gamla sorgbundenheten. När Nils Erik märkte det,
kände han harm emot sig själf, och han gick ut och
grep sig an med något arbete med en ifver, som om
det gällt lifvet.
* * *
På den nedre Björknäsgården fanns det utom de
egna döttrarna en fosterdotter, ett fattigt och
föräldralöst barn, som socknen först betalat för. Hon hette
Helga, och när hon hade uppväxttiden bakom sig,
hände det, att mer än en blick stal sig bort till henne,
när hon en sommarsöndag satt ljusklädd i kyikbänken.
Hon hade ljusbrunt hår, som gärna krusade sig i
små lockar i pannan, och som glänste till som guld,
när det kom i vägen för en solstråle. Hon var
vanligtvis blek, men icke af sjukdom, och de mörka
ögonen, som brukade skifta i färgen, hade långa och
mycket täta fransar.
Hon hade små händer och fötter, och på danserna
blef hon en af dem, som aldrig fick vara från golfvet.
De andra flickorna visste egentigen inte hvad det kom
sig af. En menade, att det var därför, att hon hade
så hvita tänder, när hon skrattade, och en annan, att
det var därför, att hon ibland fick en så egen
strålglans i blicken.
En midsommarnatt, när de gamla farit för att
tillbringa helgen hos en af de gifta döttrarna, var hon
ensam hemma. Hon var bjuden på en dans, och hon
hade tagit på sig helgdagskläderna, men när tiden
kom, att hon skulle gå, blef hon istället sittande stilla
på stegen till den löfprydda förstugubron.
Göken ropade i bergen både i norr och i söder,
och solen gick ned utan ett moln på himmeln.
Hon satt där, ända tills det blef midnatt, men då
gick hon ned till stranden för att plocka de nio
sorters blomsterna, som hon skulle ha under
hufvudkud-den för att drömma sant.
Det doftade från mark och löf, och kumminen
blommade som ett hvitt flor öfver det daggvätta
gräset.
När hon plockat en bukett af så många sorters
blomster hon kunde finna, satte hon sig på en sten
för att räkna till de nio. Medan hon satt där och
lindade omkring dem med ett grässtrå, kom hon att
tänka på en sägen, som hon många gånger snm barn
hört om en kyrkklocka, som skulle ligga på älfbotten
nedanför Björknäsgårdarne. Den var af silfver och
den bevakades hela året om af de osynliga, men en
gång hvar midsommarnatt flöt den upp mot ytan.
Den, som då fick se en skymt af den eller höra som
en klang af silfver i detsamma den sjönk tillbaka,
skulle komma att bli mycket rik.
Helga stack sina drömblomster i skärpet, och
sedan steg hon i den gamla ekstocken och sköt ut
den från land Hon rodde först ett stycke uppför
älfven, och sedan hvilade hon på årorna, och lät
båten sakta glida utför med strömmen.
Bergen stodo på stup mot en blek, skär himmel,
och hon såg änderna flyga med sträckta halsar nere
i det ljusa, som speglade luft. Små krusiga
sug-hvirflar drogo sig öfver den blanka ytan, där en
strömfåra gick fram, och fisken hoppade högt efter
mvgg och nattfjärilar. Vattnet hade ännu fjällflodens
iskyla, och det gle 1 blankt som silfver kring
fingrarna, när hon doppade ned handen.
Hon satt och stirrade ned i det sakta rinnande,
svarta djupet, och hon tänkte på, att ingen kunde ha
varit fattigare än hon. Men när hon tänkte på, att
hon skulle kunna få se en skymt af klockan, kände
hon ändå en rysning.
Den hvita sommarhalsd iken hade glidit ned
öfver håret, men när hon hörde årtag, drog hon upp
den och satte sig hastigt till rätta på roddbrädet.
Han, som rodde i den andra båten var snart sida
vid sida med henne. Han hade ett brunstekt,
kraftigt skuret ansikte, och hans blå ögon sågo stadigt
och skarpt på henne. Den friska blekheten i hennes
hy hade fått en åkerbärsblommas ljusaste färg, men
ögonen glittrade med sin mörkaste stålgrå glans.
— Jag trodde, att du dansade hela natten i natt,
— sade hon.
— Nej, sade han — den, som jig var mest
angelägen om att dansa med, fanns inte där.
Hennes blick gled bort med de små svartkrusiga
hvirflarna kring båten. — Det var besynnerligt —
sade hon. — Hvad tänkte hon då på?
— Ja, inte vet jag — sade han. — Men hvarför
ror du här fram och tillbaka? Väntar du kanske på
någon?
Hon såg leende på honom. — Har du inte hört
talas om kyrkklockan, som ligger nere på botten här.
Jag väntar på, att jag skall få veta, om jag blir rik.
— Jaså — sade han — är det därför. Det
beror väl på dig själf, tänker jag. När du kommer till
kyrkan i morgon, står det någon på kyrkvallen, och
du behöfver bara ge honom en vink, så har du det
(Forts, å sid. 677).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
