Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 24 Juli 1904 - »Det var en gång...» af Thora Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET VAR EN GÅNG
Sannsaga för HVAR 8 DAG af Thora Randahl.
Skymningen började att breda sina skuggor i den
stora barnkammaren, och ljuset från gaslyktan ute på
.gatan kastade en lång gul strimma öfver golfvet.
Borta i fönsterfördjupningen satt tant Betty med
-en liten ljuslockig pilt i sin famn.
Det lilla hufvudet hvilade tryggt mot tantens
bröst, och båda de små knubbiga händerna, med alla
sina gropar, höllo troget fast på en trähäst med trenne
ben och utan svans. Djupa, lugna andetag ljödo
genom rummet.
Den lille sof.
Tant Betty virade sakta och försiktigt sin kjol
kring den lilla slumraren i sitt knä.
— Se så där ja — nu satt han bra!
Långsamt lutade hon sig fram för att lägga ihop
sagoboken, ur hvilken hon läst för den lille.
Mekaniskt följde hennes ögon i den osäkra belysningen
sidans första rad:
— Det var en gång ....
Sakta upprepade hon orden för sig själf, så log
"hon ett stilla, vemodigt leende.
Försiktigt lutade hon sig tillbaka i stolen och
slöt ögonen. Bit för bit gled hon in i drömmarnes
rike och snart slumrade hon ikapp med den lille i
sitt knä.
Ljudlöst sväfvade sagornas fe genom rummet och
täljde:
"Det var en gång, då dessa gråa lockar voro
guldgula, och dessa infallna kinder runda och prydda
med sundhetens rosor, då ögonen strålade och munnen
log och sjöng ikapp med alla skogens fåglar. Det
var i den glada och lyckliga barndoms- och
ungdomstiden, som lektes fram däruppe på hennes faders vackra
egendom i Värmland.
De voro två syskon, hon och hennes bror.
Brodern studerade till läkare och låg hela vintern i
Uppsala. Glädje var det då han, vid feriernas början,
skyndade hem till far och mor och lilla syster Betty.
Men så en gång kom han icke ensam, han hade
en kamrat med sig som han, med sina föräldrars
tillstånd, erbjudit att få hvila ut sig hos dem under
sommaren.
Det var en glad och hurtig yngling, med käcka,
frimodiga ögon och brunt lockigt hår. Äfven han
studerade medicin, men på en gammal onkels
bekostnad. Själf var han fattig och både fader- och
moderlös.
Han vann snart alla med sitt hjärtliga, rättframma
sätt — isynnerhet voro han och Betty de bästa
vänner i värfden. De lekte och rasade i skog och mark
som två lössläppta pojkungar från morgonen bittida
till kvällen sent.
Det var en härlig tid för dem båda.
Men så kom hösten, och. så började brodern och
hans vän att rusta sig till resan. Så kom afskedets
stund med tusen innerliga tacksägelser från vännens
sida och tusen hjärtliga uppmaningar att upprepa
besöket nästa sommar från familjens sida och speciellt
från Bettys.
Två sådana härliga somrar tillbrakte de
tillsammans.
Då han reste sista gången fick han en guldring
af Betty, och han skänkte henne i gengäld ett litet
guldhjärta.
— Mitt eget har du redan! hviskade han med
en djup blick in i hennes ögon, då han tog afsked.
O, hvad hennes lilla hjärta klappade af fröjd vid
de orden!
Så kommo långa dystra tider, då modern sjuknade
och slutligen dog.
Tiden gick och Betty fick alltid en varm hälsning
från vännen i broderns bref. Han underrättade henne
en gång om, att onkeln var död, och den unge
mannen nu måste taga plats som informator under
sommaren för att kunna uppehålla sina studier. Det stack
till i hennes hjärta vid denna underrättelse, det
kändes så hårdt att inte få se honom under den
kommande sommaren.
Strax innan han tillträdde sin plats som
informator skref han ett långt, kärleksfullt bref till sin lilla
solstråle, som han kallade henne, och omtalade huru
han skulle sakna henne under sommaren. "Men en
dag", slöt han, "skall jag väl komma och hämta min
solstråle och behålla henne för alltid."
O, det kära, kära brefvet! Hvad det blef läst
och kysst otaliga gånger. Det följde henne öfver allt,
och om natten låg det under hennes hufvudkudde.
Så kom vintern. Fadern började att blifva
krass-lig, och Betty måste ersätta både far och mor vid
gårdens skötande,
Då och då mottog hon ett bref från sin hjärtans
kär, men till slut upphörde de nästan helt och hållet.
Det smärtade henne djupt, men hon sköt skulden på
den stundande doktorsexamen som både han och
hennes broder nu skulle aflägga.
Sommaren kom — och med den brodern med
sitt nyförvärvade doktorsdiplom på fickan.
Den gamle fadern log förnöjd — där han satt
i sin stora stol.
— Nu skulle jag blott vilja se min lilla Betty
godt gift, så kunde jag lugnt sluta mina gamla ögon
till! nickade han.
Betty rodnade häftigt och vände sig bort.
Samma dag hennes bror hemkommit, gick hon
upp på hans rum för att sätta några friska blommor
i hans vasar.
Då hon kom in satt brodern och skref.
Borta på spegelbordet låg en bunt visitkort.
Betty bläddrade hastigt igenom dem. Plötsligt
utstötte hon ett skrik. Brodern vände sig förskräckt om.
— Men hvad i Guds namn är det, Betty? sporde
han ängsligt.
Med krithvila kinder och ett förtvifladt uttryck i
ögonen stirrade hon på ett litet aflångt kort i sin
hand. Brodern reste sig och gick bort till henne.
Hastigt läste han namnen på kortet — öfver
hennes axel.
— Åh — ja visst, yttrade han långsamt — det
är hans förlofningskort, min lilla vän; han eklaterade
sin förlofning samma dag han aflade sin examen!
Hon stod alltjämt i samma ställning och stirrade
— bara stirrade.
Plötsligt förstod han allt! Så innerligt ömt och
varsamt lade han hennes lilla hufvud mot sitt bröst
och strök de ljusa lockarne.
— Min stackars lilla Betty! sade han medlidsamt
— var det han som tagit ditt lilla hjärta till fånga?
Hon snyftade häftigt. — Se så, lilla barn,
tröstade han henne — var du glad att det gått som
det gjorde; han var en allt för ytlig och flyktig man
för min lilla syster.
Hon lösgjorde sig ur hans famn och torkade
tårarne ur ögonen. Allt var som dödt inom henne.
Liksom i en dröm vacklade hon ut ur rummet och
ned i trädgården.
Där nere utkämpade hon sin första, svåra kamp.
Fadern blef allt svagare, och när de första
bladen föllo, drog han sin sista suck.
Nu upplöstes det kära barndomshemmet —
gården såldes och Betty flyttade med sin broder till
Stockholm. Hon hade åldrats på en kort tid, och af
den glada, strålande Betty fanns icke mycket tillbaka.
Tiden gick. Genom brodern hörde hon att det
— 695 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
