Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 31 Juli 1904 - En norsk kulturhistorisk insats - »Poeten» af Allan Wide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
INTERIÖR FRAN PRÄSTGARDEN. mid,i?icm ^.i B™,.^/»^»»-»!,
»POETEN».
Skiss för HVAR 8 DAG af Allan Wide.
Hvem fanns väl i den lilla staden, som ej kände
»Poeten»? Hvem hade ej sett den välbekanta figuren
— i grönskiftande, trådsliten röck och tillbucklad
slokhatt — som med händerna i byxfickorna och
grubblande, inåtvänd blick kom slinkande om
gathörnen? Eller hört honom på stadens lilla rökiga
kafé diskutera vetenskapliga eller sociala frågor med
hvem han fick fatt i — eller på arbetareföreningens
lokal eller goodtemplarnes fester hålla föredrag eller
deklamera vers. Eller ännu hellre och ännu oftare —
hvem hade ej sett» Poeten», med hatten på nacken,
dimmig blick och litet sluddrande mål, på torget eller i
något gathörn hålla tal för en skock jublande och
fnittrande gatpojkar ? Ty sådan förekom »Poeten»
oftast, och då var han allra roligast, tyckte
gat-pojkarne — då brukade han i melankolisk ton tala
om, hvilken stor man han egentligen varit ämnad tid,
och hur högt han i själfva verket stod öfver
mängden — och då vågade gatpojkarne skoja med
honom, hvilket de aldrig tordes, då han var nykter.
Karl Brattberg hette han egentligen — men det
namnet användes sällan — eller »kandidat
Brattberg», som han själf titulerade sig. Tv den titeln
hade han rättighet till, tyckte han — låt vara att
ban inte tagit någon examen, men han hade legat
i Uppsala i nära tio års tid — hur många
»kandidater» hade han inte under den tiden kunnat taga
— om han bara velat! Men se, Kalle Brattberg
hade högre vyer än en tarflig filosofie kandidat —
den titeln kunde ju hvilken dumbom som helst
förvärfva sig — men han — han skulle bli poet!
Han låg inte vid universitetet för några lumpna
examinas skull, hvad betydde sådana i det stora hela
— »nej allmänbildningen, ser ni, gossar, det är
hufvudsaken», brukade han säga. Och allmänbildning
hade han fått, om man fick tro honom själf,
mer än de flesta. Det fanns, som han sade, knappt
någon kunskap, som han icke åtminstone läppjat
på.
Men när så Kalle Brattberg förvärfvat sig
tillräcklig allmänbildning — eller när hans kredit var
så uttömd, att han ej längre kunde få vigga en
tolfskilling ens — hvilket man nu vill säga — så
hade han begifvit sig ut i världen, och efter många
och skiftande öden hade han hamnat här i staden.
Och här hade han blifvit stadens »Poet». Det var
han, som skref verserna vid hvarje notabelt
dödsfall — han, som skref de fosterländska dikterna
på hvarje historisk bemärkelsedag — han, som
skref verserna vid hvarje bröllop och barndop,
förlofning och silfverbröllop och åt hvarje förälskad
yngling, som ville offra ett par kronor till en
versifierad hyllning åt sin utvalda, då han själf ej kunde
åstadkomma den.
En kall februaridag satt »Poeten» ensam hemma
på sitt rum. Det var ett ödsligt och otrefligt
vindsrum och därtill oeldadt och kallt. Det var för
tillfället ovanligt svår ebb i kassan, så att »Poeten»
hade ingen ved att elda med — ja, han hade
heller inte ätit en bit mat i dag. Han kände dock
knappast någon hunger eller köld där han satt
framför det rankiga skrifbordet — hans ögon strålade,
och den insjunkna munnen log, under det pännan
flög fram öfver papperet — nu var det färdigt —
hans härliga poem! Han lutade sig tillbaka i
stolen och genomläste det — det var poesi detta —
del var ej för ro skull han kallades »Poeten»! Och
dock, hvad visste människorna egentligen om hans
diktning — ännu! Alla dessa små bitar, han skrifvit
i tidningarne och privat — han fnyste föraktligt
— tillfällighetsdikter, blott och bart — hvad vore
väl de emot hvad som skulle komma! Då — då
skulle det bli annat af — bara hans stora verk blef
färdigt.
Detta var »Poetens» stora hemlighet — en
hemlighet, som han burit på i många år, och som
han aldrig ined ett ord förrådt, ej ens då ruset
gjorde honom som mest meddelsam.
Det var det stora diktverket han skulle skrifva
— det som skulle göra honom till en ryktbar man.
Ständigt och jämt var det i hans tankar — alltid
drömde han därom sofvande och vakande. Ack,
han hade det ju allaredan färdigt — det vill säga
i hufvudet — skrifvet hade han ingenting mer än
inledningsdikten »Till henne» — ja, så skulle den
heta, och så skulle hon förstå, att alltsammans var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
