Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 45. Den 7 Augusti 1904 - »Gammalt» af H-Dur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMALT.
Berättelse för HVAR 8 DAG af H-Dur.
I ett roccocokabinett på en utställning står en
gammal spinett i en vrå. Den är gråblå till färgen,
med guldgula kanter och ränder, tangenterna äro
gulnade af ålder.
»Får icke vidröras», står på en skylt däröfver,
men jag kunde ej hjälpa det, jag tryckte sakta och
undrande ned en tangent, om i fantasien eller i
verkligheten, låta vi vara osagdt, nog af, jag förnam
ljudet af en underligt spröd, klirrande ton. Den
hade ,så mycket att förtälja från fordom.
En gång för många, många år sedan, då
adelsmakten stod i zenith, och de gamla, stolta slottens
ägor sträckte sig milsvidt öfver slätten med vajande
sädesfält och frodiga beteshagar, då hade spinetten
sin plats i unga grefvinnan Amalia Kristinas
jungfrubur på Storsjö. Det var en jungfrubur, som kunde
anstå unga grefvinnan på Storsjö, den låg i vänstra
flygeltornet, och murgrönan, som omspann tornet
från marken högt upp öfver de högsta gluggarna,
kastade oförskräckt in sina ranka slingor i den djupa
fönsternischen. Då den blyinfattade rutan vid solens
första strålar sprang upp på vid gafvel, tittade ett
litet ansikte ut, så friskt och skärt som den klara
morgonen själf, för att se om soluppgången bådade
en klar dag — och vid solnedgången stod där en ung
flicka med strålande blickar och ett ljuft, drömmande
leende öfver rosiga läppar och njöt af sommarkvällens
doft och färg. Och i jungfruburen fanns blommor,
icke en, icke två välordnade stela buketter i antika
vaser, nej, från årets början till dess slut fyllde, allt
efter årstiderna, dessa Floras barn hvarje vinkel och
vrå af den fint smyckade, i hvarje detalj nobla
kammaren. »Le bouquet», kallades tornkammaren ej för
ro skull, ty, liknade ej unga grefvinnan själf en
blomma, en daggfrisk blekgul, i skärt skiftande
Gloire de Dijon? Hon var blond och finhylt,
grefvinnan Amalia Kristina, hon hade ögon i färg med
himmelens strålande blå och klara som
vinternattens gnistrande stjärnor, håret föll utan fängslande
band i korta, ljusa lockar omkring den fina,
aristokratiskt formade ansiktsovalen. Hon var aderton år,
unga grefvinnan, och hon älskade. Det
konventionella tvånget kände hon blott som en
resonnemangs-sak, hon visste, att det fanns, att det var något, som
hon skulle afsky och hata, om det komme inom
hennes räckvidd, men hvad angick det väl henne,
hon var ung och hon var fri, fri som himmelens
fåglar.
Unga grefvinnan på Storsjö kunde älska, det
var hennes värsta fel. Och hon älskade utan
hänsyn till rang och ståndsskillnad, utan tanke på, om
det skulle bära eller brista, kände sig blott som
lyftad af osynliga händer högt upp i den fria
rymden, där fåglarna drillade och jublade utan att bry
sig om människornas äflan och täflan under dagens
kamp, hon älskade lille bror Kurts informator, den
unge Gösta Sidelius. Ingen i slottet visste det,
ingen borde åtminstone vetat det, inte ens söta mor
och söta far, ty Amalia Kristina var van att gå
sina egna vägar. Men spinetten däruppe i Le
bouquet, den kände hela historien från början till slut.
Gösta Sidelius var musikalisk, ja än mer, han
var en mästare i tonkonsten. Den väldiga flygeln
nere i salen riktigt darrade under hans djärfva grepp
och böljande tongångar, då om vinteraftnarna
informatorn inbjöds att föredraga Beethoven och
Mozart för det höga herrskapet, och så beslöts, att det
kunde vara af nytta för unga grefvinnan att få öfva
upp sin musikaliska talang. Lektionerna försiggingo
i sälen grannlaga och oanmärkningsvärdt, som det
anstår en ung grefvinna och en ofrälse lärare. Men
man fick smak för musik. Det hände ofta, att i
kvällningen, då från Le bouquet ljödo längtande me-
lodier, och en och annan liten visa som på försök
aflöste musiken, någon varsamt och blygt knackade
på dörren och bad att få komma in, — det kunde
måhända vara gynnsamt med en och annan
instrue-tion.
Då lämnade unga grefvinnan beredvilligt sin plats
och Gösta Sidelius tog den i besittning. Han glömde
sig kvar däruppe vid spinetten, — han älskade
musik — sade lxan, — må vara — men unga
grefvinnan var ung, och hon visste, att hon var vacker,
behaglig och älsklig att umgås med; hvad var väl
naturligare än att, där hon stod i den djupa
fönsternischen och genom skymningsdunklet med en litet
inåtvänd drömmande blick betraktade det vackra,
unga hufvudet vid spinetten, hon tänkte: — Musik,
ja, han älskar musik, allons, men det finns allt
något annat, som han älskar högre, något — någon
— c’est moi, petite moi-mëme, j’en suis sure. —
voilà tout.
Hennes blick hänger som förtrollad vid den
nedböjda nacken med det lätt vågiga håret, den fint
skurna profilen, de djupa sammetsglänsande ögonen,
hvilka äro riktade ut i rymden med ett längtande,
halft sorgbundet, halft leende uttryck, som
fängslades blicken långt bortom af något osynligt, älskadt,
— hennes öron smekas af den manliga stämman,
hvilken, liksom rädd att välla fram i hela sin styrka,
sakta och varmt gnolar melodi på melodi till
spinet-tens ömsom klagande, ömsom jublande
ackompanjemang. Hon lyssnar med hela sin själ till den
stämman, men hon lyssnar som till något från fjärran
förtonande, hon vet ej hvad det är den sjunger,
allt ljuder som en genldang blott af den sång
hennes eget unga hjärta jublar.
Ute spinner skymning sin skimrande slöja öfver
björkar och bokar, som börja löfvas, öfver färgrika
tulpaner, som lysa likt små glimmande lyktor, hyacint
och crocus på rabatterna öfver låga buxbomshäckar,
ordnade till högvälborna initialer; fontänen plaskar
entonigt och förnämt, det hvilar aristokratiskt
högtidlig kvällsstillhet öfver Storsjö. Men genom
björkarnas späda, skirt gröna kronor silar månljuset in
till de unga i Le bouquet, och oförskräckt för
kråkornas ideliga kraxande, drillar en liten tidigt
anländ sångare ute på fönsterlisten om — vår och
kärlek, — vår och kärlek — Amalia Kristina stöder
den spetsprydda armen mot fönsterposten, lutar
hufvudet i handen och drömmer.
På borggården tutar väktaren nio döfva slag,
strax därpå repeterar silfverklockan med klingande
ljud sitt nio. Då far unge Sidelius upp ur sina
drömmar.
— Förlåt, stammar han, jag glömde tiden, jag
glömde rummet, — jag älskar musik — upprepar
han ännu en gång, som en ursäkt, och så är han
borta.
Det dröjer länge, länge, innan fönstret varsamt
drages till i Le bouqet den kvällen, det dröjer länge,
länge, innan sömnen kommer och kysser kyskt
rodnande jungfrukinder och ai aningsfull längtan
strålande ögon, tv unga grefvinnan på Storsjö drömmer
— drömmer vakna, farliga drömmar.
Det är sommar och rosorna blomma. De prunka
och dofta ej blott på rabatterna i slottsparken, de
växa vilda på stengärdesgårdar, på kullar och i
dungar, de äro härliga att skåda i sin yppiga prakt,
det är ljufligt att insupa deras vällukt i långa, friska
andedrag.
Unga grefvinnan har tagit en promenad au
che-val öfver fält och ängar, hon har, söta mor ovetande,
flytt från — le grand moment — i hennes unga
lif. Det var, då grefven på Ulfva kom för att lägga
sin vapensköld och sina ägor för hennes fötter och
— 141 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
