Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 45. Den 7 Augusti 1904 - »Gammalt» af H-Dur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
i gengäld bekomma hennes lilla högvälborna hand
och hjärta, om man möjligen skulle falla på den
tanken, att ett hjärta stod att finna under spetsar,
tyll och dylikt bjäfs.
Amalia Kristinas kinder glöda som purpur, i
ögonvrån skrattar skalken och i munvinkeln leker
ett litet elakt löje.
Där fick konvenansen stöten.
— Unga grefvinnan, låt kalla hit unga grefvinnan,
ljuder hennes nåds röst, myndig och befallande.
Det blir spring i trappor och korridorer, — unga
grefvinnan, hvar är unga grefvinnan? Men unga
grefvinnan står ej att finna, — mon Dieu, quel
moment! — hon slår till ett litet silverklart,
öfvermodigt skratt.
Men hvad var det? skrattar det i skogen, var
det eko i rymden eller var det röster, osynliga
röster, som ville uttala straffets dom öfver hennes
egenmäktiga unga r-jälfrådighet?
— Stilla — Bon Ami — stilla, — hon stryker det
sprittande stoet öfver manken, och står som
fast-naglad på bron, som leder öfver vall grafven, står
lyssnande med vidöppna ögon och hissnande
ande-dedräkt.
— Älskade, älskade, — den rösten kände hon för
väl, och så en, som svarar kvinnligt mjukt och
ömt, — den var henne icke obekant, tillhörde den
inte prästens lilla Mana? — A! att du höll af mig,
det var fjärran från min tanke. Se mig in i ögonen,
älskade, och säg ärligt, du måste hafva anat det,
känt det.
O, nej, nej, jag, som är så ful, så obetydlig, så
liten, jag trodde, att du... rösten sänkte sig i en
låg hviskning.
— Men Mia, då, — den käcka manliga rösten
lät så förebrående och allvarlig, — pågen aktar och
vördar sin drottning, han kysser hennes kjortelfåll,
men, men — —■ rösten slog åter öfver i munterhet
och skämt, — sin lilla kammartärna håller han kär,
henne tar han i sin famn.
Det blef en lång tystnad, så började han tala
sakta och dämpadt.
— Jag hatar tvånget däruppe, jag kväfs däraf,
jag kan ej längre stå ut därmed. Jag vill bli
människa, jag vill känna mitt eget värde, jag vill bryta
min bana genom lifvet fritt utan att bocka här och
bocka där, skulle den än bli aldrig så brant. Och
du vill följa mig — älskade — följa mig genom
arbete och bekymmer, en gång i lifvet ljusnar det
nog för oss, eller är det ej redan ljust, ljust som
den klara sommardagen? Jag ville inte byta min
skatt mot deras, inte mot ett helt lif af rikedom
och goda dagar. Unga grefvinnans kammare är den
enda plats, där man kan lefva, och hon är god,
grefvinnan, hon har nog sett min vånda, ty hon har
inte vägrat mig att komma dit. Där har jag vid
spinetten drömt om friheten under de långa
kvällstimmarna, och där har jag tänkt på dig.
— Stilla, Bon Ami, stilla, — det brinner som
eld i unga grefvinnans hjärna, det bultar i pulsarna,
det är som vore det omöjligt att andas, den lilla
handen griper krampaktigt tag om järnräcket, det
känns som skulle hon falla. Hon står en stund
orörlig och stirrar med slö, fattningslös blick ut i
rymden, så lägger hon plötsligt handen öfver
ögonen, den skälfver af häftig smärta.
Då slår tornklockan fem kallande slag.
Grefvinnan Amalia Kristina spritter till som vaknad ur
en elak dröm, höjer stolt den fina nacken och går
med fasta steg upp mot slottet, går för att lägga
sin hand i grefvens på Ulfva, om det ännu ej är
för sent.
Hon kastar vårdslöst tömmarna åt
stallknekten, som står i stalldörren och solar sig och ej
alls gör min af att komma henne till hjälp. Man
är ju van vid att unga grefvinnan hjälper sig själf.
— Se upp, — ropar hon strängt, samlar kjolen
i vänstra handen och går med rak hållning öfver
gården. Hon ser inte hur Gaston borta i hundkojan
hoppar och krumbuktar för att få sin vanliga
omfamning, och foxterriern, lilla Babette, som kokett
dansar framför henne, får ett rapp af ridpiskan öfver
ryggen, så att hon tjutande tar till flykten, — gamle
Modig, väktaren, unga grefvinnans favorit, får knappt
en nådig nick.
Tjänstfolket samlas i flygeldörren och ser med
undran och sorg efter sin unga härskarinna, och
Modig säger med bitterhet i stämman: —
Grefvinnan, — se bara!
Men då kvällen kommer, och slottet lagt sig
till hvila, då får spinetten hela hemligheten till del,
då falla tårarna heta och varma ned på tangenterna,
då gråter och klagar den med den unga flickan,
som anförtror åt skymningen sin hjärtesorg:
»Allt under himmelens fäste, där sitta stjärnor små,
allt under himmelens fäste, där sitta stjärnor små.
Den vännen, som jag älskat, den kan jag aldrig få».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
