Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 21 Augusti 1904 - »En varm dag vid Camp Verde» af Ludvig Norman - Rosa Grünberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VARM DAG VID CAMP VERDE.
Ett Amerikaminne. För HVAR 8 DAG af Ludvig Norman.
Solen brände het på den gulröda sanden, som
miltals sträckte sig omkring det lilla soldatlägret
i Camp Verde i Arizona, så att till och med
kaktu-tusarne, som växte så ymnigt i detta ökenartade land,
och som eljest trots ihållande torka voro så friska och
saftiga, tycktes lida af värmen och smäktande sloka
sina tjocka blad.
Hvar och en af de tio man, som utgjorde hela
garnisonen i denna ödsliga frontierstation, hade med
begärlighet uppsökt den allra minsta skugga, och lågo,
sålunda skyddade för de brännande solstrålarne,
försjunkna i ett tillstånd af dåsig halfdvala.
Själf hade jag, jämte en annan kamrat vid namn
Olde, slagit mig ner bakom garnisonens vedförråd,
som bestod af en mängd i hög uppstaplade grenar af
ceder- och sycamoreträd, hvilkas hemforslande fi ån
den närliggande Copper Canon utgjorde en af våra
mest ansträngande plikter.
Medan vi lågo i skydd för solen och under
tystnad betraktade det omgifvande landskapet, förde dess
vilda enslighet mina tankar tillbaka till den tid, då
rödskinnens tjut manade de få "settlers", som här
sökte sin lycka, attt ladda reffelbössan och bereda
sig att i värsta fall dö en ohygglig död för sin
djärf-het att inkräkta på den röde vildens område.
Hvilket härligt land för indianerna!
Hemlighetsfulla villebrådsrika skogar, omväxlande med prärieland,
sandöknar och berg af de mest fantastiska formationer,
bildade en natur så egendomlig och storlagen i sin ödsliga
stillhet att det tycktes mig, som om människans påstådda
herravälde öfver naturen var endast tomt, meningslöst
pladder. Och hvilket stort värde rödskinnen satte på
att vara härskare i detta land, hvars ofantliga
utsträckning stördes af hvarken gärdesgårdar eller landsvägar,
utvisar tillfullo garnisonsarkivet i Whipple, där till
hågkomst för eftervärlden finnas förvarade samtida
beskritningar öfver ursinniga strider som utkämpats
af de vilda apacherna, då de försvarade sitt område
mot de hvite eröfrarne.
Här hade i senare tider Camp Verde blifvit
an-lagdt, såsom ett permanent läger för flera kompanier
soldater, som höllos i ständig vakttjänst för att stäfja
indianernas mordlust mot de mer och mer på deras
område inkräktande hvite. — Men det var på den
tiden.
Sedan dess har landet blifvit uppmätt, hvarje
indianstam har fått sig anvisad sitt särskilda jordområde
att vistas på, och de få nybyggare, som numera trotsa
hettan och torkan, hafva inga andra fiender än för
deras jodbruk något motiga klimatförhållanden.
Camp Verde såsom militärstation blef slutligen
af ingen nytta, ty sedan indianerna blifvit kufvade
och därpå förflyttade till sina längre söderut belägna
reservationer, indrogs äfven soldatbevakningen, och
som närmaste grannskapet för öfrigt är mindre
lämpligt för åkerbruk, äro några svartmuskiga mexikanare,
halfvilda mestizer eller en och annan mager och
ängslig guldgräfvare de enda mänskliga varelser, som
numera förirra sig dit.
Men där funnos sedan välmaktsdagarne några
amerikanska guvernementet tillhöriga hus, en mängd
telegrafstolpar af järn, och ett förråd diverse redskap,
som kunde fresta ärligheten hos de vagabonder, som
då och då drogo förbi, och som regementscheien
ansåg, att tio mans bevakning var nödvändig, för att
hindra förskingring af guvernementets egendom,
befunno vi oss där, långt borta från all ära och redlighet,
frånsedt den vi själfva på myndigheternas vägnar förde
med oss.
Vi bodde kasernlikt, alla i ett rum, gjorde
nattvakt i tur och ordning och ansträngde för öfrigt vår
uppfinningsförmåga till det yttersta för att på så många
sätt som möjligt och så ofta som möjligt afbryta
enformigheten i garnisonslifvet. Under vanliga
förhållanden idkades en mängd lekar och upptåg, eller gick
man på ett ströftåg uppåt bergen med reffelbössan på
axeln och matsäcken vid sidan, men i dag var det
alldeles för hett att göra någonting. Man orkade
knappast tänka, där man låg liksom halft afdånad i
första bästa skugga som påträffats. Där låg en och
försökte draga nytta af en kaktusbuskes torftiga skydd,
synbarligen belåten, fast hans ben befunno sig långt
ute i det hvita brännande solljuset. Några hade,
mindre nogräknadt, strött sig själfva i den rymliga,
men obehagligt doftande skuggan under hästskjulet,
medan de öfriga vältrade sig på de hårda verandorna.
Trots olikheten i valet af plats för vår siesta, som
jag likväl tror, mera berodde på en tillfällighet än en
yttring af olika smak, hade vi dock alla gemensamt,
att vi plågpdes af hettan. Alla voro äfven tysta som
muren, med undantag af en och annan flåsning,
hvilket troligtvis af den flåsande ansågs som en lindring
i hettan, då den blef som mest tryckande. För öfrigt
var det alldeles för varmt att ge ifrån sig andra
lifsyttringar, och det enda man kunde göra utan allt för
stora ansträngningar var att tänka, och tänkte gjorde
vi nog alla, mer eller mindre. Själf låg jag och tänkte
på dem där hemma i Sverige, och undrade hur de
skulle bete sig, om de som vi hade 120 grader
Faren-heit eller + 49 grader Celsius i skuggan. Därefter
sysselsatte jag mig med Camp Verde, indianerna,
nybyggarne, prärien och öknen, och slutligen hoppade
mina tankar, utan afseende på följd, från det ena till
det andra, allt efter som något händelsevis ådrog sig
min uppmärksamhet. Så kom jag att tänka på Olde,
som delade vedhögens skugga med mig. Han var
köpenhamnare, och hade varit i armén omkring fyra
år. I milorna stod han angifven som apotekare, men
till mig hade han anförtrott mera af sin lefnadssaga
än hvad rekryteringsofficeren kunnat leta ut. Hemma
Foto. Kihlbaum, Sundsvall KHM- Bengt Silfversparre.
rosa grünberg.
Var kända operettsångerska Fröken Rosa Grünberg är i sommar
ute på en lyckad turné jämte operettsångaren Carlander. Det nya
porträttet visar de konserterade och fru Carlander.
— 754 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
