Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 4 September 1904 - »Stöttestenen» af P. G. Norberg - Sveriges allmänna handelsförenings årsmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENINGS ÅRSMÖTE.
— Nej då, neg käringen, lifvet är jag nog så
belåten med. Det var bara öfver kölden jag grät.
Vi ha ingen ved att elda med. Vi kan inte koka
kaffe.
— Har ni något kaffe att koka då?
— Nej. Men det blefve väl alltid någon råd
med det.
Den lede lade pannan i djupa veck.
— Tror folket här i trakten på — hm — den
andre — honom som du nämnde nyss.
— Vår Herre? — Ja visst.
— Tss! Inga namn! — Nå, då tror de på mig
också. Då kan jag hjälpa dig. Ser du stenen där?
Lena hade nu hämtat sig från den första
häpenheten.
— Om jag ser stenen där? Han har väl inga
trolltyg för sig med en fattig stackare?
— Den skall ge er ved så mycken ni behöfver.
Ett stycke vid sidan af stugan låg ett väldigt,
ensamt stenblock, hvars ena sida sluttade så starkt
inåt, att man kunde frukta att hela blocket skulle
fara öfver ände.
— Det säger jag, skrek mor Lena med hela sin
hvassa stämmas kraft, — att det här går jag aldrig
med på.
— Jo för all del. Hör nu på bara. Här har
jag en gren som du ser.
— Hvar fick han den ifrån?
— Det är inte så noga. — Den grenen sätter
jag under stenen, så att det ser ut som om den
stöttade honom.
— Jaa. — Gumman bara gapade.
— Adjö då.
— Nej vänta nu lite ...
Men främlingen var redan borta. Och käringen
gick in och grälade på Anders utan att märka, att
Anders icke satt i sin vrå och icke var hemma.
Nästa morgon kom en bonde förbifarande. Han
tittade slött pä stenen och märkte stöttegrenen och
for vidare. En half fjärdigsväg längre fram muttrade
han för sig själf "Det var märkvärdigt", och efter
ytterligare en half fjärdingsväg sade han "Det var
konstigt".
Han satt och tänkte på grenen. Han visste att
Anders hade mera ondt om bränsle än någon annan
i socknen, och kunde icke fatta huru han ville låta
en så stor och präktig gren stå där under stenen till
ingen nytta. Detta hängde icke rätt ihop.
När han på hemvägen for förbi stenen igen hade
han med sig en duktig gren för att sätta den
bredvid den andre. Han höll in hästen i vägkröken, såg
sig om, ifall någon observerade honom i skymningen,
och smög sig så bort till stenen med sin gren. Han
kände sig litet osäker, i synnerhet när han märkte,
att under dagens lopp ännu en gren blifvit ditsatt,
men stöttade dit sin gren och smög sig bort till lasset
igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
