Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50. Den 11 September 1904 - Hugo Erik Gustaf Hamilton - En 80-årsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO ERIK GUSTAF HAMILTON.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
På landshöfdingestolen i Gäfle sitter för
närvarande en man, som utan all fråga hvad mångsidig
lärdom, intresse för sociala och politiska ting,
skarpsinne och debattörsförmåga beträffar, intager ett
synnerligen framstående rum bland samtida svenskar.
Det undrades också år 1900, då grefve Hugo Erik
Gustaf Hamilton utnämndes till landshöfding i
Gäfleborgs län, åtskilligt öfver, att han ville åtaga sig en
dylik befattning, som ju i det stora hela är af ganska
lugn art. Det undrades, allra hälst, som grefve
Hamilton förut visat så lifliga liberala tendenser och
en sådan stridslust.
Grefve H. är emellertid ännu långt ifrån så
gammal, att det behöfver befaras, att hans politiska roll
skulle vara utspelad. Han fyllde nyligen, d. 21 aug.,
55 år. Född på Blomberg i Västergötland 1849,
voro föräldrarne sedermera landshöfdingen i Uppsala
grefve Adolf Ludvig Hamilton och Johanna Ulrika
Agnes Geijer, en dotter af ingen mindre än den
frejdade Erik Gustaf Geijer, hvadan alltså grefve H.
har lysande påbrå.
Han blef 1869 student i Uppsala, aflade 1878
juris kandidatexamen, gjorde sedan vanlig juridisk
tjänst, utnämndes 1880 till vice häradshöfding och
arbetade en tid i riksdagens kansli, bl. a. 83—84 som
sekreterare i bevillningsutskottet. Sistnämnda år fick
han i uppdrag att vidtaga förberedande åtgärder för
inrättande af en patentmyndighet och förordnades
samma år till chef för den då organiserade
Patentbyrån. Sedan denna utvidgats till ett Patent- och
registreringsverk blef H. 1895 öfverdirektör och chef
för detsamma.
Men H. nöjde sig icke med att vara framstående
ämbetsman. Han ville göra sina stora kunskaper,
framförallt å närings-, tull- och arbetarelagstiftningens
område, fruktbärande och sätta in sin kraft vid
behandlingen af tidens viktiga frågor \ å det politiska
och sociala området. Ifrig frihandlare, kastade sig
den käcke mannen under 1880-talets senare hälft i
både tal och skrift in i striden mot den frambrytande
protektionismen.
Genom 1890 års val inträdde H., som 1886—89
liksom 1891 var ledamot af
arbetareförsäkringskom-mittéerna, i Andra kammaren såsom representant för
hufvudstadens fjärde valkrets. Det var liberalerna,
som här vid lag fällde utslaget. Han gjorde sig snart
gällande i kammaren, insattes vid urtima riksdagen
1892 i försvarsutskottet, hvars sedermera af riksdagen
i hufvudsak antagna förslag han icke kunde biträda,
och 1893 i bevillningsutskottet. Hösten 1893
lyckades högern efter en ytterst ifrig valstrid hindra hans
återval, men 1896 invaldes han åter i Andra
kammaren och satt där till 1901, då han drog sig tillbaka
för att uteslutande ägna sig åt sina plikter som
landshöfding. H. hade under sin senare riksdagsperiod
vid 1899- 1900 års riksdagar plats i
bevillningsutskottet och slöt sig 1900 till liberala samlingspartiet.
I riksdagen väckte H. motioner om äkta makars
inbördes egendomsförhållanden, villkorlig frigifning
vid längre fängelsestraff, revision af
bevillningsförordningen, stadsplanelag, Sveriges anslutning till
Berner-konventionen, o. s. v. Han var äfven ledamot af
riksdagens 1891, 1898 och 1901 tillsatta utskott för
behandling af olika förslag till arbetareförsäkring, och
H. hade i icke ringa mån förtjänsten af, att 1901 års
förslag om olycksfallsförsäkring antogs af riksdagen.
Som medlem af bevillningsutskottet intog H. en
fast hållning och kämpade sedan kraftfullt för, att de
finansiella bördor, som kommo till stånd genom
urtima riksdagen, skulle uttagas i form af skatter å
förmögenheten, i stället för konsumtionsskatter. Och
när grefve H. efter det ofrivilliga afbrottet återkom
till riksdagen, visade han sig lika käck och eldig som
förut samt bröt bl. a. mången lans med sin gamle
motståndare A. P. Danielson. Särskildt torde man
erinra sig deras ordskifte vid debatten om
mellanriks-lagens förlängning, då det verkligen var en stor dag
i kammaren. För de längst gående liberalerna var
grefve H. emellertid icke mera någon persona grata,
sedan han vid en remissdebatt uppträdt mot hr Staaff
i den unionella frågan och endast villkorligt gifvit sin
anslutning till det von Friesenska samlingsförslaget i
rösträttsfrågan. Hans uppträdande till förmån för 1901
års härordningsförslag väckte äfven misstämning bland
ultra-liberalerna.
Som stadsfullmäktig i Stockholm 1888—94 och
1896—1900 ägnade sig den sällsynt arbetskraftige
mannen framför allt åt fattigvårdsväsendets
förbättring. Han var också ordf. i den 1894 af
överståthållaren tillsatta kommitté t för afgifvande af
utlåtande beträffande arbetslösheten i hufvudstaden och
i den 1895 års kommitté för omorganisation af
Stockholms fattigvård. Af öfrigt kommittéarbete, som
H. utfört, må nämnas, att han 1897 kallades till led.
af den då tillsatta kommittén för ordnande af
Sveriges fasta försvar.
En utmärkt talare, med ett lätt flytande,
schwung-fullt föredrag, har H. äfven stor förmåga att uttrycka
sig med pennans hjälp. Han har också, särskildt
1888—90, flitigt medverkat i Aftonbladet samt senare
skrifvit i Stockholms Dagblad, då hans vän,
dåvarande assessor Montan, blef denna tidnings
hufvudredaktör.
Med en storartad begåfning förenar grefve H.,
som sagdt, djupa kunskaper och äger därtill en
rif-vande förmåga att få fram saker och ting. Liksom
alla verkligt framstående män, hvilka verkligen vågat
något i lifvets strid, har han varit mycket fruktad
och blef på sin tid från ultra-högerhåll utmålad som
en hardt när förskräcklig person! Denne högättade
ädling ville verkligen göia gemensam sak med
Stockholmsliberalerna ... Men så gjorde han icke
fullkomligt gemensam sak med dessa, och då var genast
domen färdig från ultra-vänsterhåll. Månne icke den
riksbekanta svenska afundsjukan har något att göra
med alla anfallen mot Geijers frejdige ättling?
EN 80-ÅRSDAG.
Major Clas Adolf Adelsköld i Stockholm, den man
som d. 3 maj 1849 tog det första spadtaget på den
första svenska järnvägen, fyllde d. 7 sept. 80 år. Major
A. är känd såväl för sina utmärkta ingeniörsarbeten
som för sin politiska verksamhet i Första kammaren och
sitt spirituella skriftställarskap. F. n. är 80-åringen,
hvilken är i besittning
af sin fulla vigör,
sysselsatt med målning, i det
han utför ett 30 tal taflor
för ett konstlotteri,
afsedt att åstadkomma
medel för upprättandet af
ett monument öfver J.
Alströmer i Alingsås
nästa år. Till detta
minnesmärke har major
Adelsköld själf gjort
ritningen.
I öfrigt hänvisa vi till
den utförliga biografi
med helsidesbild som
var införd i H. 8 D:s II
årg. n:o 25.
— 794 —
C. A. ADELSKÖLD.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
