Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50. Den 11 September 1904 - »En råbock» af Eric Blacagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN RÅBOCK.
För HVAR 8 DAG af Erie Blacagi.
Det stod en råbock och betade på en liten grön
lapp till rågåker, som låg inkilad bort i skogen.
Inte var det något så särdeles öfverdådigt bete
där, det låg hård skarsnö öfver hela gärdet så när
som på några gröna fläckar, och broddén var kort
och gles, men en får inte begära för mycket så här i
vintertiden, på små skogstorpsåkrar till.
Bocken visste det och var nöjd och glad åt det
som fanns; han stod midt uppe på gärdet, sparkade
undan snön med framklöfvarna och naggade och bet
öfver rågstråna, tills det knappast blef mer än rötterna
kvar. — Hvad en själf inte ta’r, ta’r en annan
Där kom en pojke traskande på stigen, som var
trampad i snön utmed åkergläntan, en liten ful och
beskedlig torparpojke, släpande på en yxa och en
vedkälke på hemväg från herrgår’n.
Bocken fick först syn på pojken, eller rättare han
hörde honom på långt håll komma knastrande öfver
riset och snön inne i skogen, och han tog ett par
skutt utåt åkern, men blef sedan lugnt stående och
väntade, tills pojken hunnit fram i brynet.
Han tittade upp på honom ett slag, såg med
belåtenhet, att det, just som han tänkt, var Karl Gideon,
Bohultstorparens lille Karl Gideon, som han sett hundra
gånger och inte brydde sig om ett fnyk — och utan
att ens vänta, tills pojken med kälken hunnit tillbaka
in i skogen, tog han itu med sin grönråg igen och
skalade af några duktiga fläckar nedåt sluttningen.
Pojken hade stannat med sin kälke invid diket
och tittade på bocken. Han stod mol stilla och bara
stirrade på honom, så bocken borde kännt det i
ryggen, om han inte vaiit så glupsk öfver maten och så
rakt glömt bort, att han inte hört pojken och släden
knastra bort genom skogen igen.
Inte för att inte Karl Gideon hade sett en råbock
förr! Å nej, nej men, en bor väl inte för inte häller
borta i Siggemålsskogen! Nej, Karl Gideon hade
nog sett rådjur, många gånger och många i flock och
nog denna samma bocken också, men det var det,
att han hade aldrig sett på honom så, som han såg nu.
Det höll på att krångla och bryta sig loss en
tanke under Karl Gideons gula hårtottar.
Den snodde och stack genom hela hjärnan och
kröp ut i ögonen. Hade bocken sett på hans ögon,
hade han väl gått från matbitarne och gömt sig i sin
skog och tänkt andra tankar om små fredliga
torpar-pojkar.
— En bössa — sade hans ögon. — Fars bössa
hemma på vind!
Det frasade till ett slag af stöflar, som trampa
genom skarsnö — Karl Gideon är försvunnen inåt
skogen. Vedkälken står kvar invid diket, och yxan
glider ned i snön.
Råbocken står också kvar på sitt själfförvärfvade
gärde. Han såg upp ett slag. när pojken sprang, ty
han är inte van vid slik brådska, men han grubblar
icke öfver ting i onödan och tänker fortfarande främst
på födan, sparkar upp snön i stora klumpar och får
munnen full af frostiga grässtrån.
In öfver skogen springer Karl Gideon. Han
skuttar vildt hän öfver snön och tufvorna, som sticka upp,
kommer öfver ett par tre gärdesgårdar och trampar
snedt öfver kåltäppan och potatislandet upp emot
för-stugutrappan hemma vid torpet.
Bössan hänger på gafvelkontoret.
Gafvelkonto-ret är öfver köket — måtte inte mor vara inne.
Hon är inte inne, han ser ingen — far är åt
herrgår’n. Han tassar upp för vindstrappan, som är
alldeles svart nu i skymningen, kommer in på
kontoret och får ned bössan, som är tung och svår
att lyfta.
Bössan. Det sticker till i honom ett litet tag,
just som han ta’r den.
Den hänger alltid laddad här uppe, och far har
sagt: — Du får allri’ iör’na. Så’nt är inte till lek!
Men det är inte lek, det är allvar nu.
Han smiter ned utför trappan igen med handen
längst ned om bösskolfven. Han är rädd för bössan
det kan inte hjälpas. Det hackar i bröstet på honom.
— Å, Gud, som hafver barnen kär — måtte inte
mor komma!
Han kommer lyckligt undan åt skogen igen och
ger sig till att springa längs stigen, ty han törs inte
klättra öfver gärdesgårdar nu; bösspipan håller han
vänd mot marken, för om skottet brunne af, så finge
han det inte i ansiktet — det var en pojke, som sköt
sig en gång–
Karl Gideon har nätt och jämt hållit i en bössa
förr. Han är bra nog rädd.
— Månne skottet kan gå baklänges? Om en
finge det i hufvudet?
Se’n kommer han att tänka, att far kan komma
denna vägen hemåt, och därför sticker han af från
stigen och kommer längs efter en fallen gärdesgård
ned mot åkergläntan.
Bocken står kvar, den snälle, beskedlige bocken
står kvar, Karl Gideon får hjärtklappning, men han
har nog förstånd att inte ge sig till hvarken att rusa
eller tassa smygsteg nu.
Lugnt och långsamt, just som en liten beskedlig
torparpojke, som kommer för att hämta kälken sin,
går han i skotthåll — får bössan, den tunga, farliga
bössan, i ett upp till ögat — ser på det som rör sig
på den gröna fläcken — en lång, böjd hals —
Det brakar en knall ur bössan, en hemsk,
förfärlig knall som till domedag och världens undergång,
och det dunsar en pojke baklänges i ett enesnår, en
liten ful, beskedlig torparpojke, som kommit på jakt
utan hund eller dref och med en stulen bössa.
Karl Gideon har sett något gnistra till och har
fått en svår stöt i hufvudet, när skottet gick, han är
viirig än och har lock för öronen, när han kraflar sig
upp och trefvar efter bössan, som föll.
Bössan — han får inte fatt i den, han står och
ser på något — där ligger en gråbrun, skälfvande
rådjurskropp på sidan i snön. Den ligger inte på
den gröna fläcken utan borta vid kanten af gläntan,
sprungen i yrande dödssmärta åt skogen till — fallen.
Men han är icke död, det rycker i bakbenen, och
hufvudet lyfter sig.
Karl Gideon får kallsvett inne i händerna, när
han går ut på rågåkern med en stake.
Men när han kommer fram till bocken, där
marken har röda blodstänk, blifva de ryckande
bakbenen stilla, den fina nosen, som flämtade nyss, är
inborrad i snön, och ögonen stelna till under
dödshinnan.
Karl Gideon står och ser på den varma kroppen
och blodet, som dryper tjockt ur nosen, och han får
en otäck kväljande känsla upp i bröstet^-åt det — han
är bara tio år, Karl Gideon, och han har aldrig skjutit
något djur förr.
Han makar till bocken litet med foten och ger
sig af tillbaka efter kälken att draga hem den på,
hans bock — åh, att han sköt den ändå — tänk, när
en inte är mer än en pojke och inte har skjutit förr
— en råbock det är något till mycket det, en får lika
mycket pengar för den som för en fårkropp — och
en sådan orimmelig heder se’n, när man inte är mer
än en pojke!
Far har inte skjutit en råbock på många år —
tänk, att knäppa en utan hund till! Det blir något
för Karl Gideon på kyrkvallen.
Men när han nu fått fatt i bössan vid enbusken,
får han åter en otäck förnimmelse:
— Man får inte skjuta rådjur all tid, inte ens på
sitt eget gärde! Var det loflig tid nu?
Han blef förfärligt rädd vid detta.
Att skjuta djur i förbjuden tid det är som alt
stjäla eller skjuta på herrgårdsmark, det är länsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
