Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50. Den 11 September 1904 - »En råbock» af Eric Blacagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR <S’ DAG
och tingssal och pengar i böter — åh, Karl Gideon
vet nog om’et, fast han glömt allling för bössan och
den galna glädjen öfver bocken.
Men nu tar förskräckelsen tag i honom och ruskar
honom, så att han med ens blir alldeles redig och
tänker lugnt och klokt som tn gammal människa.
— Var det oloflig tid, så skulle aldrig en
lefvande själ få veta om detta, bössan måtte han
försöka att ladda om och hänga tillbaka, och bocken
var det att få undan.
Det börjar att svartna inne i skogen, Karl Gideon
tycker att det ser underligt ut härinne i mö kningen,
det liksom rör sig allting; han får fatt i tåten till
kälken och halar ut den på gärdet fram till bocken.
Kroppen är tung och hal att lyfta i, den känns
varm i halsvecket än, och Karl Gideon får spökrädsla
af ögonen, som stirra stelt emot honom.
Han vet om en grop, öfvervuxen af granar, en
bit bort från gläntan. Dit för han kälken och knuffar
ned bocken, vräker hoptals med sand och snö öfver
och drar till grangrenarne.
Han är till och med så försiktig, att han går
tillbaka till gärdet och sparkar snö öfver bloddropparna
och sopar igen märkena efter bocken och släden med
sin mössa. Det har börjat snöa till, det faller tätt af
tiinda, torra småkorn, och luften är tjock. Karl Gideon
kan vara lugn för, att ingen skall någonsin veta det
minsta om ett skott, som small en kväll ned i gläntan
och en gammal råbock, som stöp i en snödrifva.
Karl Gideon springer hemåt fort, fort — han får
oantastad upp bössan på kontoret igen; när mor
kommer inbärande med mjölken från ladugården,
sitter lille Karl Gideon i skumrasket borta vid fönstret
och sträcker igenom sin biblisk historia i traf.
— Du måtte haft mycke’ ved att hugga i dag,
säger mor spetsigt, ty hon vet af gammalt, att Karl
Gideon lätt blir tördröjd vid herrgårdsärenden, men
Karl Gideon läser som för examen om israeliternas
tåg genom Röda hafvet och svarar ingenting.
Far kommer hem från dagsverket. Det har tagit
till att snöa hårdt ute, och han drar af sig sockar
och stöflar till torkning, och mor säger till Karl
Gideon att tända i spiseln — hon har ingen tös att
skicka, hon har bara Karl Gideon.
Så måste han öfverge läsningen och pallra sig
ut i skrubben efter ved. Månne mor kunde
misstro något? Om hon säger något om bössan nu?
Åh nej, det är tyst som vanligt, och ingen som
säger något, när han kommer in igen; mor varpar
upp en väf, och varpstolen skriker och gnisslar, far
sysslar tyst med sitt och plockar fram glasögonen
och veckotidningen.
En har väl inte mycket att säga eller tala om
så här långt ute i ett fattigt skogstorp, dit ingen
kommer eller färdas, och där ingenting sker — och
trött kan en väl vara också, den som gått hela
dagen i slit och släp för andra — en får inte lust till
att bli munter och språksam hemma då.
Men en gång, när tråden löpt ut, och mor måste
stanna varpstolen, säger far: — Det har varit jägare
här utåt i dag, vi hörde ett skott nu i kvällningen,
— det var väl från Mickelssons — det är rådjuren de
gå efter, och bra är det — kräken skala af hvart
fattigt rågstrå.
Mor tycker inte detta är något att svara på, hon
gnisslar vidare med sin varpstol, men Karl Gideon,
som ligger på knä vid spiskanten och makar i
ved-klabbarne, får blodet upp i ansiktet.
Han hissnar till först, som när en står öfverst på
takbjälken till att hoppa i hö — se’n så ta’r han språnget:
— Ja men, I far, är det loflig tid nu då?
Han är så rädd, så han vet inte längre, hvad
han gör, han ger sig till att blåsa på de kalla,
otända vedträna.
Far säger:
— la men, till den sextonde. Jag tänkte nog
jag skulle ut en dag, jag ock, för det är då ständigt
spår på våra råggärden efier kräken, fast de äro sluga
nog, så de passa sig för folk — och kunde jag bara
få låna Mickelssons hund–
Karl Gideon har fått en lycklig ingifvelse att
tutta på sina länge omflyttade vedstickor med en
tändsticka, men sedan är det slut. När en liten blå
låga börjar slicka sig kring trä’na, far Karl Gideon
på dörren, och vinddraget efter honom släcker den
lilla arbeissamma lågan. Spiseln blir svart som förut,
och borta blir Karl Gideon.
Mor vardt ond på allvar och måste ta’ itu med
elden själf, men allt medan hon skar upp hålkakan
och började röra till svartgröten, tänkte hon på
pojken. Han var konstig i kväll — han hade haft
något för sig!
Ute i mörkret i skogen springer Karl Gideon.
Han hittar rakt som på ljusa dagen på grafven,
där han gömt sitt rof, han ligger framstupa under
granarne och trefvar genom snön efter bocken, hans
bock, som han skjutit utan hund eller dref, med en
olofligt tagen bössa, men i loflig tid. — Det var allt
den största bock en kunde se, en riktig baddare,
mindes han nu. Och han hade de grannaste horn,
tvågrenade. — Karl Gideon hade visst aldrig sett så
stora horn på en råbock förr.
Han får upp skatten i ljuset eller snarare i
mörkret igen, han har ingen släde att draga den på utan
får den på ryggen, stor och tung och snöig som den
är, och drar iväg hemåt — så tokigt glad är han,
pojken, att han måtte skråla till ensam därute i
mörkret ibland, och han springer med den store bocken
så lätt som med en skjuten skata genom den
eländiga marken och snön, som faller tjock.
I förstugan släpper han ned bocken, stor och
blodig på mors rena golf och rusar flåsande in i
stugan, där de inte äro godt stämda mot honom,
och mor har räknat ut, att hon skall ruska honom i
axlarna och plocka ur honom, hvad han varit ihop
med. Hon blir nästan rädd, när hon får se honom
komma infarande så igen — hvad hade pojken gjort?
Herre Gud, han har blodfläckar på kläderna!
— Karl Gideon, jag säger–-
— Jag säger först, sa’ Karl Gideon. Han är
morsk nu, det brinner inne i ögonen på honom.
— Kom med ut i farstun — far, kom med ut i farstun!
Han rycker i dem, han är alldeles vild. De följa
honom bägge, mor Sara ta’r blecklampan.
Bocken ligger där ute, blodig och tung och hvit
af snö. — Karl Gideon hoppar omkring den på ett
ben som en stolle.
Far förstår ingenting och inte mor Sara.
— Hur har han fått dit en råbock? — Skall han
draga hem den åt någon?
— Det är min! skriker Karl Gideon och lyfter i
de tvågrenade hornen, så de se blodet på halsen —
det är min bock, jag sköt den i kväll på vårt gärde.
Då ta’r far honom i armen. — Du, säger han,
sköt du? Då var det min bössa, som du tjufvat! —
Hvad skall du nu ha, tror du?
Men Karl Gideon är så befängdt glad nu, att
han till och med sätter sig upp emot far sin.
— Ja, jag lånte den ett tag, säger han kavat. 1
kan ju slå mig om I vill, men — jag har i alla fall
skjutit bocken!
Och far daskar till honom — lätt — ett par slag
för ordningens skull.
— En sån pojk, en så’n pojk — vill du låta bli
att stjäla far dins bössa!
Men mor går in i stugan och ställer undan
mjölgröten och börjar vispa till hvit risgrynsgröt. — Karl
Gideon, den lille Karl Gideon, har skjutit cn råbock,
en stor grann låbock, pängar värd och med
tvågrenade horn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
