Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 2 April 1905 - Till 100-årsdagen af H. C. Andersens födelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL 100-ÅRSDAGEN AF H. C. ANDERSENS FÖDELSE.
bättre. Han hade som halfvuxen kommit till Köpenhamn
för att gå in vid teatern, till att börja med vid dess
dansskola och sedermera, när hans långa, gängliga figur här
visade sig på sin plats så litet som möjligt, som
skådespelare. Till sådan var han emellertid icke häller
född och hvad återstod då annat än att skrifva för
scenen? Han hade — naturligtvis — de härligaste
idéer och gick ganska obekymradt på. Framståtnde
gynnare hade tagit sig an honom, han fick tillfälle att
bli både student och Cand.-phil., fast betygen utföllo
tämligen slätt, och nu borde tiden alltså vara inne för
honom att bli ryktbar. Gud vet, hur det gick med
de pjäser han lämnade in till teatern. Kanske man
fann dem lofvande i ett och annat, antagna blefvo de
emellertid icke. Och Andersen rasade. Han biktade
sig för sin moderliga väninna fru H. Wulff, som på ett
enastående sätt tog sig an det stackars "misskända
geniet" och försökte bringa honom till sans och
själfbeherskning. Äfven om hon icke visade sig så
alldeles sannspådd, när hon försäkrade den unge våldsamme
författaren och studeranden, att han icke var något
universalsnille, att han rakt icke skulle bli någon ny Goethe
eller Shakspeare, och därför borde nöja sig med att
bli en god och nyttig samhällsmedlem, så kan man
icke utan den största beundran läsa de både
finkänsliga och rent ut sagda ord, hon af fullaste hjärta
riktar till sin skyddsling. Andersen var ju den
ömtåligaste natur, då det gällde hans eget värde. Och
ändock tog han oupphörligt utan att känna sig sårad af
henne emot förmaningar som dessa: "Deres Poesi er
som Deres Prosa eensformig og klynkende;
værMen-neske med Kraft i sjælen og Kraft i Legemet!"
"Eensformig" och "klynkende"! "Var stark" — han, som
skulle tvinga världen till sina fötter bara hans dag
komme!
Hans ungdom var emellertid icke glad. "Tiden
kan tære paa Kjolen som Sorgen paa Hjærtet" är ett
uttalande som han gjorde 1828, och när han några
år senare hunnit en ny period af sitt lif och därifrån
såg tillbaka på sina Sturm-und-Drang-år, så skref han:
"Jeg har været Barn, lige til jeg blev
overUngdoms-Alderen. Jeg har aldrig kjendt, hvad Ungdom
egentlig er".
ANDERSENS BARNDOMSHEM I ODENSE.
Minnet af den fattige skomakaresonen från Odense,
som vid 14 års ålder tog Gud i hågen och begaf sig
till Köpenhamn för att bli ryktbar, och hvilken efter
år af grämelse och umbäranden också blef det, firas i
dessa dagar öfver hela världen. Det är den 2 april
100 år sedan "Eventyr og Historiers"
oförliknelige berättare såg dagens ljus i
den lilla fyenska småstaden, o. lika visst
som "Den fula ankungen" på sistone
kom till sådan storheder,ochsom sagan
om Stor-Klas och Lill-Klasärkänd af
nästan hvarje barn, lika säkert är det att
tiotusendens tysta tacksamhetstankar
skola förstärka högtidligheten vid de
många olika minnesfester, som på
100-årsdagen afhållas, tankar, genom
hvilken den mera bullersamma officiella
berömmelsen först erhåller sitt verkliga
berättigande och sitt egentliga värde.
Ju mera fester och ju mera ståt,
desto mera efter gamle Hans
Christians sinne. Hvad han skall fägna
sig i sin graf åt alla dessa rosor! Det
är ju allom bekant hur rent barnsligt
han gladde sig åt hvarje hyllning.
Han ville så väl. Och han kunde icke
lida, att någon gick honom förbi som
icke såg, hur innerligen godt han
menade det, och lyste upp emot honom.
När man dessutom förmådde så
mycket af hvad man ville, så ....
Ty själfmedveten var han i alla
sina dagar. Äfven på en tid, då
blygsamhet kanske skulle klädt honom
— 433 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
