Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 17 September 1905 - »Mannen i drömmen» af Wolodja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
för både kropp och själ. Charlataner, "specialister"
och präster. De flesta ha behandlat mig som en
stillsam dåre och lämnat mig adresser på privata
vårdanstalter, men en hygglig, lökdoftande och
undergörande abbé nere i Sydfrankrike bad mig så
bevekande att genast gå och lätta mitt hjärta genom en
öppen bekännelse. Han somnade nog, den fete
hedersmannen, samma afton i den glada tron, att han
öppnat ännu en syndares samvete och hjärta.
Det var en vårnatt jag fick min första varning.
Jag hade mot vanligheten lagt mig tidigt, trött som
jag var efter en ansträngande ridt. Du kommer ju
ihåg min gamla våning på Walhallavägen. Jag låg
själf i balkongrummet, ett stort ljust rum utan
draperier för dörrarne. I vinkel mot ena fönstret stod en
rakspegel med glaset i sådan lutning, att man
sittande i sängen endast kunde se en bit af dörren,
som ledde in till mitt skrifrum. Af gammal vana sof
jag med obetäckta fönster.
Nåväl, jag vaknar denna natt plötsligt med en
oförklarlig känsla af skrämsel, sätter mig hastigt
kapprak i sängen och ser mig omkring med klarvakna
ögon. Min Louis-seize-pendyl i salongen slog just
half tre och rummet var ljust som på dagen. Mina
kringirrande ögon träffa inom få ögonblick
spegelglaset, och jag känner hela min varelse under några
sekunder så att säga uppsugas af den bild som
möter mina ögon. I stället för den stängda dörren ser
jag nämligen öfverkroppen af en man med ansiktet i
profil. Jag hann under de korta sekunder min
rörelseförmåga var förlamad af synen noggrant fotografera
bilden i mitt minne. Som jag alltid varit van att
handskas med realiteter, trodde jag mig först vara
föremål för påhälsning af inbrottstjufvar och hoppade
raskt ur sängen samt undersökte inom en
handvändning hela rummet. Men ingenting stod att upptäcka.
Med samma resultat genomletade jag sedan alla
vinklar och vrår i den öfriga våningen. Icke ens
vedskrubben och isskåpet skonades från misstankar. Men
allt var orördt och intet spår af lefvande varelser stod
att upptäcka. Då först blef jag rädd, och jag kände
mig bada i en obehaglig kallsvett. Hur jag än vred
och vände på saker, kunde emellertid dessa fakta icke
bortresoneras: rummet låg i klart morgonljus, jag var
fullkomligt vaken, och kunde i flera sekunder hinna
inprägla spegelbilden i milt medvetande. Oförklarligt!
Om jag förut varit sjuk, ridits af maran eller
uppvaknat ur en obehaglig dröm skulle ju det hela kunnat
sättas på magens konto. Hallucinationer äro ju som
du vet ibland så bedrägligt lefvande, att man nästan
kan ta’ på dem. Men nu! Jag kände mig för första
gången i mitt lif nervös.
Hvad betydde bilden i spegeln? Alla möjliga
historier, som jag förut slängt undan med den
starkares ringaktande öfverlägsenhet, började nu dyka upp
som lömska skuggor i mitt minne. Dock — grubbel
ligger ju icke för mig, och jag lyckades så
småningom skaka af mig det obehagliga minnet, ja nästan
utplåna det ur mina tankar, då den obekante plötsligt
uppenbarade sig för mig igen.
Ett år hade väl ungefär förflutit. Jag hade
under min vanliga kontinenttripp på vårsidan hamnat på
ett hoiell i Nizza.
Det var en ovanligt varm natt, och Medelhafvet
sjöng och brusade utanför med långa smekande
dyningar. Jag fann min bädd för kvalmig, steg upp,
klädde på mig och gick ut på balkongen. Jag rökte
under obeskrifligt välbefinnande en cigarr och
återvände sedan småhvisslande till mitt rum. Men den
syn, som där mötte mig, kom andedräkten att stocka
sig i min hals.
Vid min säng, lutad mot hufvudgärden i samma
något hukade ställning som första gången i spegeln,
stod den okände.
Vid mitt inträde vände han långsamt ett blekt
ansikte mot mig, uttryckslöst som en sömngångares,
men förvridet till ett slags stelnadt grin. Jag minns
icke, hur jag så hastigt fick tag i min Colt-revolver.
Jag måtte emellertid ha sökt rusa på min hemliga
antagonist men snafvat öfver en stol och blifvit
liggande medvetslös. Skottet hade emellertid gått af,
och det blef en förfärlig uppståndelse på hotellet. Att
undersökningen icke ledde till något resultat, och att
mina uppgifter mottogos med illa doldt tvifvel,
behöfver jag väl knappast säga. Jag glömde att nämna
att jag i fallet tappade min klocka, som på ett
oförklarligt sätt stannat.
Den visade på 2.35.
Alers lyfte ett par trötta, förtviflade ögon mot
mig och tystnade. Berättelsen hade gjort ett djupare
intryck på mig än jag själf ville erkänna, och jag
kände liksom af magnetisk öfverföring den ångest,
som kom hans händer att darra omkring whiskyglaset.
När han åter började tala, kommo orden hastigare
liksom framdrifna af en inre feber.
Jag vet, att det väckte en förvånad
uppmärksamhet bland mina vänner, att jag en tid lefde om så
vildt.
Du kan nog förstå orsaken nu.
Ett rasande begär att kväfva mig under alla slags
sinnesretelser och njutningar! Den skräckslagne,
förföljdes besinningslösa flykt öfver alla slags skrankor
och hinder.
Jag trodde mig midt i denna hvirfvel på
allvar ha blifvit befriad från min hemlighetsfulle
förföljare, då han plötsligt uppenbarade sig midt i
festens yra.
Det var på en sådan där hänsynslös tillställning
med glada damer. Jag mins, att jag efter en vild
dans skulle föra in min flämtande dam till buffén.
Mina tankar voro så långt ifrån honom, som min
dam var från dygderosen — då, ja, där stod han
lutad mot en palmgrupp i den halfmörka hallen. Att
släppa kvinnan var för mig ett ögonblicks verk. Jag
lär sedan med ett rytande ha rusat mot ett par
oskyldiga bladväxter.
Det hela uppfattades af det upprymda sällskapet
som ett synnerligen originellt skämt, men man kunde
icki’ förstå, hvarför jag så hastigt lämnade sällskapet.
Men nu skall jag icke länge trötta dig med
utvecklingen af mitt lidandes historia.
Sista gången han uppenbarade sig för mig, såg
jag honom i drömmen komma in genom dörren och
med kattlika steg närma sig min bädd. Jag sökte
resa mig, men en förlamande ångest fjättrade mig
kvar. Och under tiden kom han allt närmare och
närmare. Han betraktade mig oafvändt med ett par
små stickande ögon, och samma stelnade grin lekte
på hans smala läppar. Sedan böjde han sig långsamt
öfver mig. Jag tyckte mig se något blänka i hans
hand. Det svartnade för mina ögon, och med ett
vildt skrik på läpparne vaknade jag ur min hemska
dröm.
Det är nu en månad sedan. Frestelsen att göra
en ände på mina kval har under denna tid endast
tillbakahållits af min inrotade vana att ärligt kämpa
hvarje strid till slut. Men det hemska är det ojämna
i denna strid.
Han leker med mig, denne djäfvulens utskickade,
som katten med den fångna råttan, utan att jag kan
röra så mycket som ett finger till själfförsvar.
Är han ett varsel om döden, som redan stampar
i förstugan eller är han föregångaren till ett smygande
vansinne? Slutet får väl lösa gåtan.
(Forts, d sid. 819
— 813 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
