Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. Den 7 Oktober 1906 - Mitt Stockholm. Af Bo Bergman - Svensk slöjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK SLÖJD.
Foto. Rqlander. Kristianstad méhgi ^ A_v Bm0 Silfvenpane ÄWw_^.
EN BILD FRÄN KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDRA SVERIGE KONSTSLÖJDUTSTÄLLNING I KRISTIANSTAD.
Interiör af utställningen från föreningens egen konstslojdanstalt i Lund. De två stora gobelinerna äro för museet inköpta på
Ham-merska auktionen i Stockholm. F. ö. fästa vi uppmärksamheten på mahognypianot och sängen modellerade af fackläraren vid
för-eningens bildhuggeriskola hr Henry Milsson, samt skärmen föreställande de fyra elementen, utförda efter kartong af frkn Colma Svensson.
fönster på en bakgård. Det var som man stoppat
hela lifvet i en säck. Man frös, frös ända in i själen
och benpiporna. Det hörde också till tidens
modejournal att demonstrera mot Vår Herre genom att spela
slagdängor och gå i kulörta byxor på långfredagen
eller genom att upplysa i hvilken kryddbod man köpte
nattvardsvinet och hvad det kostade .. . .
Men Vår Herre lät sig icke bekomma. Han tog
saken betydligt kallblodigare än diverse af hans
ställföreträdare i prässen, predikstolen och den jordiska
rättvisans säte. Förmodligen resonnerade han som
den odödlige filosofen, abbé Coignard: Man måste
förlåta kapucinerna mycket, ty de synda utan elakhet.
Jag hörde väl också i all hemlighet till skrået, och
jag var förälskad i mina författares Stockholm som
det låg i sömnigt lyktsken, fattigt, kallt och
genomblåst. Jag gick och dref och frös på folktomma gator,
och när snön yrde ner i halsgropen kände jag en
smärtblandad njutning. Aldrig hade Stockholms
ut-och afvigsidor haft en mera hänförd dyrkare än
undertecknad på den tiden.
Sk en dag när jag kom hem, rödblå af köld, satte
jag mig ner och skref min första novell. Den hette
"Historien om en krage" och handlade om en
ren-skrifvare Viberg, som bodde i ett hus med orappadt
tegel och omålade fönsterramar. Viberg var en suput,
men nu hade han beslutat bli en bättre människa
och till .den ändan hade han köpt sig en alldeles ny
och hvit stärkkrage, som skulle symbolisera hans
hjärtas längtan efter renhet. Kammad och tvättad,
med den rena kragen lysande i solen, gick han så
upp till en ungdomsvän, som lifvet farit bättre fram
med än, med honörn själf. Hans ansikte strålade af
glad forväntan. Vännen måste ju se att han var en
annan människa nu, att han icke drack längre. Men
vännen såg inte den nya kragen utan de gamla kläderna,
inte löftet, utan förfallet, och med en smula
förlägenhet beklagade han, att det inte för tillfället fanns något
renskrifningsarbete. Viberg försvann, till det obekanta.
Jag tog mod till mig och gick upp till en tidning
med min novell. Men historien om kragen gjorde
inte större intryck på redaktionen än kragen själf på
min stackars hjältes vän. jag fick mästerverket
tillbaka, och jag försvann som Viberg.
Emellertid, den barnsliga novellen var skrifven ut
från det Stockholm, som då genom litterär suggestion
blifvit mitt, och det var som sagdt förstadens. Så gick
tiden; jag kom mera ut bland människorna, och där
deras hvirflar snurrade starkast låg nu min stad. Man
drömde sig in i en världsmetropols vimmel, när man
arbetade sig genom den smala passagen utmed
operan och såg vagnarna köra fram med sin last af små
kvinnor i hvitt och skärt, som skulle berusas af den
ädle Zéphoris eller den brinnande Carmen. Torget
låg skumt. Kandelabrarna kring statyn lyste på
hästens mage, rund som en tunna, och på hans långa
karamellsvans. Vid Rydberg brunnq de elektriska
globerna som två bleka jättemånar...
Det var kafé- och vänåren. Man hade inte
hunnit mycket längre,,i allmänhet.än att man kunde gå
upp i hvarandras lycka och små sorger.
Afundsju-kan var okänd, ty det-fanns ingen.anledning. ^
Beundran var ömsesidig, och hatet rann i samma fåror hos
alla. Och så hjälptes man då åt att bygga sina
luftslott vid en billig cigarr och en gräsgrön eller
siraps-brun likör — helst gräsgrön, ty den såg syndigare ut.
Man var mycket trött efter att ha gjort ingenting. En
roman var ett lifsäfventyr. Ingen var samma
människa efter läsningen som före den; man
hade.upp-lefvat något Romantiken föräktades, nu dugde bara
synden — och aldrig ett ögonblick kom man på den
tanken, att de två på den tiden voro ett. Lasten och
vivören romantiserades som dygden och bonden i
Björnsons .ungdomsnoveller; ingendera hade något
öfverflöd på verklighetsdrag. Kvinnan var ängel eller
demon eller hälften af hvart. Heine citerades:
— 3 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
