Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. Den 7 Oktober 1906 - Mitt Stockholm. Af Bo Bergman - P. E. Ahlgren - Ny idrottsplats i hufvudstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— — Genaii bei Weibern
weiss man’ niemals, wo der Engel
aufhört und der Teufel anfängt.
Och Stockholm var syndatallens paradis. Stockholm
var Paris, världen, kosmos. I dess hvirfvel af
atomer var jag en, och dansen gick.
Men alla danser ta slut. Det blir tomt en gång i
vår ungdoms balsal, och ljuset skrufvas ner.
Kotil-jongsstjärnorna skräpa en tid, så kastas de undan och
där stå vi. Där står jag. Jag har mitt Stockholm för
mig, nu som alltid; det är några små rum till en
början med lyckans hittade hästsko öfver dörren, med
arbetslan.pans gröna månsken och med joller och
tysta skratt som jag sitter och lyss efter. Och när
jag går ut för att få en näsa frisk luft och vädra några
gamla bekymmer eller några nya, så söker jag icke
alltid till vännerna. Jag vet att när jag berättar om
mitt, så tänka de på sitt. När man går mot fyrtioåren
får man trösta sig själf.
Och därför vandrar jag ut öfver Djurgårdsbron och
fortsätter längs sjön. Här är ensamt och tyst. Det
är snart oktober och löfven falla. I den svarta viken
ligga stjärnorna som tappade smycken, ett ljus
springer någonstans öfver Gärdet — det är en droska som
rullar — och vinden möt min panna är våt och
kvälls-tung. Jag kan möta enstaka rullande par, som rycka
till när jag passerar, och någon enstöring som
för-gäfves söker min blick liksom jag hans, med den
stumma frågan: Hvarför går han här? När jag
vänder tillbaka ser jag mellan svarta stammar ett stycke
af staden, några lyktkransar och en hvalfbåge af ljus
på himlen. Och jag tycker att jag aldrig sett den
vackrare än så . . .
Det har blifvit min sista kärlek denna strandremsa
utefter Djurgårdsbrunnsviken. Jag är i Stockholm och
ändå inte där. Jag har staden som ett elddop som
väntar mig, när jag gått mig lugn i mörkret vid det
hvilande vattnet. Och jag stiger in i ljuset igen för
att bli bränsle bland det andra bränslet och en aldrig
så liten låga på den härd, där jag nu en gång fått
att offra.
Stockholm, sept. 1906. Bo Bergman.
P. E. AHLGREN.
/ sitt 100:e år ingick den 27 sept. Stockholms äldste
manlige invånare kommendören i flottans reserv Per
Erik Ahlgren, hvilken fortfarande befinner sig vid
utmärkt vigör. Likmätigt det löfte, som H. 8. D. vid
återgifvandet af den gamles bild i fjol afgaf, lämna vi
i år ett nytaget porträtt af den krye åldringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
