- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 8 (1906/1907) /
32

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 14 Oktober 1906 - Dödsrunan. Af Elisab. Kuylenstierna-Wenster - Redaktionellt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAH 8 DAG

(Forts. fr. sid. 32.)

— Hur har du kunnat stå ut att — att hyckla
vänskap så länge, frågade hon.

- Det har jag sagt dig. Han var den gyllene
trappan för mig.

— Och du välkomnade honom i ditt hem!

Hon lade händerna för ansiktet och stönade. Till
denna stund af hänsynslöst utbrott hade han sparat
länge, länge... Nu bröto känslorna och tankarna
fram som heta lavaströmmar. Mycket skulle de
förstöra som ingen tid förmådde hela, men lidandets
krater var bräddad, den måste svämma öfver.

— Det var min enda trumf, svarade han henne
ändtligen.

Hur så.

— Här hade jag den enda skatt, jag vunnit af allt
det vi båda åtrått. Han trodde, att vår lycka var
fullkomlig; han pinades af att se dig smeka mig; han,
som älskat dig ända sedan han första gången träffade
dig- Jag var ne^a tiden hans förtrogne. Ja, vi ha
hört samman, du, så olösligt som stenen vid sin
grund. Allt har förenat oss tills nu döden sprängt
blocket.

Sonjas blick sänktes plötsligt. Han hade älskat
henne, han, den ende, hon verkligen sett upp till
och velat offra allt. Et outsägligt jubel fyllde henne,
så hade dock icke hennes lif varit meningslöst som
hon så ofta själfömkände kallat det. Kärleken
-Eros Thanatos — hade fyllt det med sin sorgbundna
lycka, sin vingstäckta längtan, men också med sina
evighetsdrömmar. All lifvets tarflighet höljdes i
minnets hvitaste rosor. Hon var lycklig — lycklig midt
i sin sargande saknad. Hon såg och såg mot år som
flytt som man ser mot solnedgången en
septemberkväll. Sommaren var slut. Han hade tagit den med
si^; han, som vårdat glädjens blomster i hennes sinne
fanns icke mera, men hon hade dock ägt honom.
Ägt! Hela hennes inre blef en vidöppen famn,
sekunden därpå krympte hon samman i smärta. H
varför hade hon icke fått veta detta förr. Hvem hade
vågat bestjäla henne på hennes lycka? Han —
hennes man!

Hon skakades af en frossbrytning. Ögonen värkte
af de tunga tårar, hvilka höll os tillbaka af den
ytterliga nervspänningen. Hon reste sig och gick mot dörren.

Han häjdade kenne med ett grepp om hennes smala
handleder.

— Du går, frågade han ångestfullt. Också för dig
var då rnn mera än jag?

— Ja-

— A! Och om honom skall jag skrifva
berömmande ord! Jag måste det för att inte blotta mitt
armod, låta hela världen se min nakna fattigdom. Du
kallar mig hycklare! Det är för din skull jag velat vara
stor, för din skull, Sonja, lika mycket som för min
egen har jag begagnat mig af den häfstång, slumpen
förde i min väg. En gång för länge sedan voro vi
vänner, han och jag; det var under ungdomsdagarnas
täflan. Våra namn nämndes samtidigt, ha gjort det
alltid sedan — du vet det själf. Döm mig inte. Sonja,
min älskade, du får inte döma mig.

Hon gjorde sig fri och sade endast:

— Låt mig gå. Jag kväfs härinne!

Han höll henne inte längre kvar, orden stelnade
ånyo på hans läppar, och han gick bort till sitt
skrif-bord — en bruten man.

Det ringde på telefon.

Hallå! — Ja, det är jag. — Hvem? — Jaså,
redaktör Gure. — Färdig till i morgon bittida? — Ja
ja — det tror jag mig kunna lofva.

Han hakade fast luren i hylsan med nervös brådska.
En påminnelse om att han var harlequin, som i
morgon skulle buga för publiken med "från hjärtat
gående ord".

Åter höll han den hädangångnes porträtt i sina
bleka händer. Med flit hade han tagit ett
ungdomsporträtt, ett från den tiden, då deras vänskap icke var
en humbug, en jakt efter samma villebråd.

Och alk som han såg på det vackra
ynglingaansiktet, kommo minnena, det ena efter det andra,
blefvo till blommor i ökensanden. Då hade han blott
ansett sitt lif hälft utan vännen, då hade de räckt
hvai andra handen och svurit svarandra "fostbrödralag
i ungdomens sveklösa stunder".

Det, som varit sedan, ville han glömma–––-—

om han blott visste, att också Sonja kunde glömma!

Han gick ut ur rummet, in i den mörka våningen,
sökte henne så tyst som en förbrytare söker skatten.

Ändtligen fann han henne — där han väntat. I ett
rum, där de och vännen brukat sitta. Hon satt i
vännens stol och med hufvudet gömdt i händerna
snyftade hon, kvidande som ett sjukt barn.

Då gick han igen, stegen blefvo rastlösa.

Det går väl öfver, det går väl öfver, mumlade han,
medan han lade i ordning skrifdon och uppslagsma
terial.

Han satte sig tungt tillrätta.

Nu skulle han skrifva, nu skulle han räkna upp
alla de glänsande segrar inom vetenskap och konst,
den andre vunnit. Han var vasallen, som tjänade sin
herre, han var–––––-

— Nej, inte tänka, bara skrifva!

Pännspetsen gled mekaniskt fram öfver papperet;
ämnet var så rikt, uppslagen så
många–––––Plötsligt kom det för honom med aggande oro: Hvem
skrefve en gång hans dödsruna? Hvem gömde hans
kallnade stoft i en gärd af blommor? Vännen skulle
gjort det — vännen skulle villigt afstått all ära åt
honom, sådan var han! — Och professorn skref nu i
detta sammanhang de oundvikliga orden: "Aldrig
hade hans skaparsnille, hans idéflykt nått högre,
mänskligt att döma blef han bortryckt midt i sin
genialiska andes högsommar".

Nu hade professorns hand återvunnit sin stadga:
han skref som den stilist han genom åren blifvit, och
när han vid midnattstid paginerade de fullskrifna
arken, visste han med sig själf, att han afsluta; ett godt
arbete. Alla skulle berömma det, tala om det som
en vänskapens fullödiga apotheos, endast hon, hans
hustru, skulle blygas för de vackra orden, blygas som
inför mened vid ett altare.

Professorn reste sig inte; utvakad och förbi satt
han kvar ännu när morgonen grydde, och då
mumlade han bittert:

— De döda gå igen — de gå igen.

VIII ÅRG. 2:A HÄFTET INNEHÅLLER:

Henning Elmquist. — Dansk konstnär utställer i Göteborg.

— Kronprinsparets silfverbröllopspresenter „— Hertigparets
af Vestergötland nya villa. — Fattigvårds- och
folkförsäkrings-kongressen i Stockholm. — Valparaiso efter jordbäfningen.

— Taxutställningen i Göteborg. — "Dödsrunan" af Elisab.
Kuylenstierna-Wenster. — Nyutnämnda landshöfdingar. —
Nyvalda riksdagsmän i Första Kammaren. — Kreta under prins
Georg. — De internationella ballongtäflingarna i Paris. —
Presidenten Fallières inspekterar sina vingårdar. — The
Gib-son Girl. — Porträttgalleriet. — Den nya bronsporten till
Domen i Milano.

Chhk C Återgifvande af text eller illustrationer ur H. 8. D.
\JC/o» utan särskildt medgifvande förbjudes. —

F. A. B. HVAF 8 DAOS TRYCKERI. GÖTEBORG. 1906.

- 32 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:41:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/8/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free