Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 21 Oktober 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
och konung, och med dem vill jag gå i fält mot dina
och landets fiender.
— Hvad önskar du i lön för de tjänster, du kan
komma att göra mig, afbröt honom konungen, som
trodde, att han var en vanlig lycksökare.
— Åt mig behöfver du ej gifva lön, sade Matts, ej
heller åt mina fem tjänare, men för min son ber jag
dig bereda en plats i din här. Ej är det min önskan,
att du gör honom till en herreman, som med förakt
ser ned på oss bönder, men som en ärlig krigare,
ville jag gärna se honom och finnes en plats i din
hird så gif honom den, en trognare man kan du icke
finna. n
— Än är min broder Kittelbotaren långt borta, sade
konungen skrattande, men om han kommer närmre
en dag, är du då säker på, att din son skall veta att
göra sin plikt som hirdman?
Då trädde ynglingen, Måns var hans namn, fram
till konungen. Han hade stått i närheten af tälten
och blifvit vittne till samtalet mellan konungen och
Matts.
— Hvad för skäl har du att tro, att jag i farans
stund ej skall göra min plikt? frågade han vredgad.
Ej vill jag bära svärd åt den som tviflar på min
heder. Därmed bröt han sönder sitt svärd och kastade
bitarna för konungens fötter.
I stället för att bli förbittrad befallde konungen, att
man skulle gifva den manlige ynglingen ett nytt svärd
och i honom se en af konungens trogna kämpar.
Detta ögonblick uppfyllde en af ynglingens
djärf-vaste drömmar, den att af konungens hand fa
mottaga ett tecken på, att han var en af hans män, men
det väckte på samma gång förhoppningar, som skulle
blifva svikna förhoppningar.
När det blef dager igen, bröt bondehären upp för
att tåga ned mot slättlandet, men konungen och hans
ädlingar stannade kvar uppe i skogsbygden och ställde
till gästabud och glada dagar. Men bönderna drogo
vidare, och ännu visste ingen, hvar Magnus och hans
danska här befann sig. I Valdemars läger hade man
hört sägas, att Kittelbotaren, som konung Valdemar
kallade sin broder, ännu var långt borta.
Så kommo bönderna ner till byn Hofva i
Västergötland. De tågade lugna i den tron, att ännu var
ingen fara för handen. Men då har Kittelbotaren
hunnit fram, och hans danska ryttare härja svårt i de
oordnade bondeskarorna. Den förste, som faller, är
Matts Dag, som i främsta ledet ryckt fram mot de
angripande. När han fallit, blir oordningen än större,
den herrelösa armén måste vika för de välrustade
fienderna.
I samma stund som bönderna gåfvo vika, föll
kronan från den svage Valdemars hufvud, och
regeringsbördorna flyttades öfver till Magnus’ starka skuldror.
Men när nederlaget var gifvet, sprängde Måns Dag
på sin springare till konungens läger för att
underrätta Valdemar om olyckan. Men ryktet hade redan
hunnit dit, och af konung och här såg man ej ett
spår. Alla hade flytt, utan minsta besinning. Då
bröt Måns sönder det svärd, Valdemar gifvit honom,
tecknet på, att han var en man i konungens tjänst.
Bitarna af svärdet kastade han på den plats, där
konungens tält hade stått. Där hade hans krigarbana
börjat, där skulle den också slutas. Drömmen om
krigarrykte fick fara, ynglingen skyndade åter till
slagfältet vid Hofva och hämtade där sin faders döda
kropp och vände så tillbaka till Tiveden och blef
bonde. Men på kyrkogården jordade han sin faders
lik och på grafkullen planterade han en fura, ty så
hade Matts i lifstiden befallt, att inga främmande träd
utan en fura på hans egen skog skulle pryda hans
graf. Och den furan blef ej blott en vård öfver en
äkta hedersman, den reste sig också öfver den graf,
där en yngling jordat sina krossade ungdomsdrömmar,
en yngling, som varit trogen sin laglige konung och
därför aldrig vann sin längtans mål.
II.
Man hade nyss firat jul uppe i Ti vedsbygden —
men en sådan julhelg. Man led brist på sill och
salt, och danskarnas krigsskaror hade härjande och
plundrande ryckt in i Västergötland. I mannaminne
hade man ej lidit sådan nöd däruppe.
För att rådgöra om, hvad som borde göras, hade
Tivedsbönderna samlat sig nere vid kyrkan. Denna
låg på en höjd omgifven af den af åldriga lindar
beskuggade kyrkogården. I dal¾änkan nedanför låg en
liten skogstjärn, som om sommaren glittrade vackert
i solskenet, och där forellerna då och då hoppade
öfver vattenytan för att nästa ögonblick åter försvinna
med en liten fluga som byte. Väldiga furor och
granar stodo ända framme vid stranden. De tillhörde
den stora, drömmande skogen, från hvilken älgarna
ibland i sommarnatten kommo fram till tjärnen för
att dricka. Nästan hvarje graf på kyrkogården hade
en åldrig skuggande lind öfver sig. Endast en var
utan, men öfver den reste sig i stället en gammal
fura. Under kullen med denna majestätiska vård
hvilade de aflidna medlemmarna af släkten Dag. Den
nu lefvande ättlingen af släkten hette Måns efter sin
farfader, han som i slaget vid Hofva drömt och sett
krossas en dröm om krigarära och ett bragdrikt lif
som en konungens hirdman.
Nu stiger Måns Dag upp på sina fäders grafhög
och talar till menigheten, som otåligt lyssnar till, hvad
han har att säga, ty han har ärft sina fäders
anseende och äger som de sina landsmäns aktning och
förtroende.
— Vi hafva kommit samman, säger han, för att
öfverlägga om, hvad som bör göras. Och visst är det
sannt och tydligt, att det är af nöden, att vi noga
öfverlägga och rådgöra med hvarandra, ty aldrig har
det väl varit så svår tid för oss. Lifsmedlen knappa
och dyra och därtill fiender i landet; och är det sannt
det rykte, som säger, att herr Sten af Sturesläkten,
rikets fullmyndige höfding och försvarare, har blifvit
slagen och illa sårad vid Bogesund, så hafva vi föga
godt att vänta af framtiden. Men likväl, ej var det
Tivedsböndernas sed att stå klagande och
obeslutsamma, när nöd och ofred var i landet. Jag håller
före, att vi böra göra allt för att hjälpa och bispringa
våra krigskamrater. Ett rykte vet att förtälja, att herr
Stens herrelösa armé rycker an mot Tiveden, vår egen
bygd. Ej må det om dess allmoge kunna sägas, att
den i farans stund ej kunnat skilja vänner från
fiender. Nogsamt må danskarne få erfara, hvad den
allmoge mäktar, som alltid haft att kämpa mot en
hård-brukad mark med tidiga nattfroster, som söka beröfva
jorden förmågan att frambringa det lilla, som
bebru-karna nödvändigt måste hafva för att kunna bärga sig.
Nog skola danskarna få skäl att ångra att de tagit
denna vägen på sitt plundringstág. Hos oss finnes
icke någon förrädare, det hoppas och tror jag, och
därför skola vi kunna besegra danskarna, oaktadt vi
äro färre till antalet och ha sämre vapen.
Under det bönderna under högljudda rop ge
tillkänna sitt bifall, hinner en afdelning af den flyktande
armén fram till kyrkogården och omtalar, att ryktet
om olyckan vid Bogesund blott talat allt för sannt.
Knappt hinner man få allt färdigt till strid, förrän
äfven danskarna hinna fram. Men herr Sten, som
förutsett, att nederlaget vid Bogesund skulle kunna
inträffa, hade redan före slaget gjort uthuggningar
uppe i Tiveden. Bakom sina bråtar försvarade sig
svenskarne modigt och icke utan framång. Hade
Måns Dag haft ratt i sin förmodan, att Tiveden ej
— 45 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
