Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 28 Oktober 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts fr. sid. 59.)
min, sent, men icke försent. Gud, jag tackar och
välsignar dig!
Han märkte ej, hur slapp och orörlig hon låg i
hans armar, hur förfärligt blek hon var, men när
han lyfte upp hennes hufvud och såg in i hennes
ögon, log hon ett blekt, ansträngdt leende, bakom
hvilket skälfde en värld af sorg, om han förstått att
tyda det rätt. . ,
Men för honom var det som hade allt nu blifvit
klart, hennes förändrade väsen hela hösten, hennes
stillhet och allvar, hennes blekhet och blidhet.
Det väntade barnet kom, och grefven tryckte rörd
och glädjedrucken sin son och arfvinge i sina armar;
men modern gömde sitt ansikte i kudden och grät.
Nu följde några år af, som det syntes, oblandad
glädje på slottet. Rosalies längtan efter världslif och
nöjen hade alldeles försvunnit, hon lefde blott för
maken, hemmet och i deras gemensamma intresse
för barnet, som grefven afgudade. Mycket gick hon
också i den reformerta kyrka, till hvilken de hörde,
besökte traktens fattiga och sjuka och vårdade sig
om godsets underhafvande af alla åldrar. Det stilla
allvar, som alltid hvilade öfver henne, klädde henne
och gaf henne en borgfrus högtidliga värdighet.
När Konrad — så hette gossen efter far och
förfäder sedan urminnes tider var fem år, hände det,
att grefven fick ett slaganfall, som efter några dagar
slutade med hans död. De enda ord, han otydligt
kunnat framstamma, innan talförmågan helt svek
honom, voro: "Min son...", och den sista rörelse han
gjorde, innan handen sjönk maktlös ner, var att lägga
den liksom välsignande på gossens hufvud.
Natten efter slottsherrns död hörde husfolket, hur
änkan vandrade af och an i sitt sofrum i rastlös oro,
och därifrån emellanåt in i barnkammaren, där den
lille slumrade, oberörd af det inträffade, som han
blott dunkelt förstod. Hon hade afböjt Mettas anbud
att vaka hos henne, Metta som följt henne, då hon
som brud drog in i slottet och hvilken alla dessa år
varit hennes enda förtrogna. Hon ville vara ensam
och i nattens tystnad kämpa sin svåra kamp med
Gud, sig själf och det förflutna.
När hon visade sig på morgonen för att träffa
anstalter för begrafningen och allt, som följde med
dödsfallet, voro hennes drag bleka och stela som
marmor, men där låg något af fast beslutsamhet öfver
henne, och hon gaf sina befallningar kort och utan
tvekan, som hade hon allt klart för sig och visste
hvad hon önskade och hade att göra.
Släkt och grannar från när och fjärran voro
inbjudna till begrafningsdagen, och en stor skara var
åter samlad till gästabud i det gamla slottet, men
denna gång ej till dans och glam utan till en
dödsfäst. Grefvinnan visade sig icke för någon af gästerna
före begrafningsceremonien, utan hade uppdragit åt
den v. Altenburg, som skulle ärft fideikommisset,
om ej en arfvinge i rätt nedstigande led funnits, att
vara värd och taga mot alla gäster. Grefvinnan hade
vidare befallt, att innan locket spikades på kistan och
processionen begáfve sig till kyrkan, skulle en
sorgefäst hållas i stora salen, där den döde hvilade på sin
Ut de parade.
I den stora fästsalen voro luckor tillslutna och
gardiner dragna för fönstren, på det att dagern ej
skulle tränga in och blanda sitt sken med
kristallkronors och förgylda kandelabrars strålande ljus.
Vid öfre ändan af salen stod kistan på en katafalk
mot en bakgrund af dunkla granar och breda
bladväxter. Rundt kring kistan och på katafalken lågo
massor af blomsterkransar och buketter. Den döde
hvilade i kistan i sin dyrbara svepning af hvitt siden,
en spetsduk öfver ansiktet, och de vaxgula händerna
knäppta samman öfver bröstet.
Alla voro församlade, och där voro många, som
buru klingande titlar och högättade namn. Prästen
stod vid kistans hufvudgärd med psalmboken i
handen, redo att hålla det minnestal, änkan önskat skulle
framföras här och ej i kyrkan, där ceremonien skulle
blifva så kort som möjligt.
Hon dröjde länge, man blickade mot dörren,
genom hvilken hon skulle komma in, en viss undran
och otålighet gåfvo sig tillkänna. Prästen såg gång
på gång mot den stora väggklockan på motsatta sidan
af salen.
Då slogs dörren upp af den utanför väntande
betjänten, och grefvinnan syntes, men stannade ett
ögonblick, i det en skälfning for igenom hennes gestalt.
Hon bar en lång, släpande sorgdräkt, och ansiktet
skymtades endast svagt genom den täta
krusflors-slöjan. Vid handen höll hon den lille Konrad, iklädd
svarta sammetskläder och med sorgflor om armen.
Allas blickar vände sig emot henne, hon tycktes
vackla, stödde sig mot dörrposten, men grep därpå
ett fast tag om gossens hand och gick med raska steg
och rak hållning fram till kistan. I samma ögonblick
spelades från kammarorgeln på salens läktare en psalm,
till hvilken en mansröst tog upp orden, och de
församlade instämde. Grefvinnan stod orörlig vid
sidan af kistan, medan gossens stora, ljusblå ögon
vidgade och förundrade sågo sig omkring på detta
sällsamma skådespel, som var för honom en underbar
saga, på en gång skön och hemsk, lockande och dock
oförstådd.
När psalmen var slut, höll prästen sitt tal. Det
var icke långt, ty hon hade velat det så, men den
af-lidnes heder och rättrådighet prisades, hans godhet
och manlighet, och där talades om det lyckliga
hem-lif han fört och den sörjande makan och sonen, som
han alltför tidigt lämnat. Sonen — hans lefnads
aftons ljusa stjärna, hvilken nu skulle träda i
faderns fotspår och af en ädel moder uppfostras att
värdigt handhafva det jordiska arf, som tillfallit honom
i så späda år, och med detta arf äfven tillägna sig
sin faders alla goda egenskaper till välsignelse för
alla, så som de nu här välsignade den aflidnes minne
och gärning.
Det gick en sprittning genom grefvinnans gestalt,
och hon böjde sig framåt öfver den döde. En psalm
stämdes åter upp, och sedan de sista tonerna af
orgelns efterspel förklingat, inträdde en ljudlös tystnad,
och allas hufvuden sänktes som till bön.. Så gjorde
prästen en rörelse och såg frågande på grefvinnan.
De, som skulle skrufva på kistans lock togo ett par
steg framåt och de åtta unge män, som skulle bära
kistan, gjorde sig beredda att träda fram. Då slog
grefvinnan med en hastig åtbörd slöjan tillbaka och
visade ett dödsblekt ansikte med ögon omgifna af
mörka ringar. Hon höjde sin ena hand och bjöd
stillhet, medan den andra alltjämt fast omslöt sonens.
— Vänta, jag har något att säga.
Alla blickade mot henne i vördnadsfull väntan på
de afskedsord hon ämnade uttala vid makens bår.
Vid de första orden darrade hennes röst, men i det
hon fortsatte blef stämman stadigare och fick ett
skarpt, ansträngdt tonfall.
— Länge var jag oviss, medan han lefde, men nu vet
jag hvad min Gud och den tunga plikten fordra af mig,
på det att mitt samvete måtte få ro och min själ frid.
Så hören det I alla här, församlade vid min makes
bår. Till sitt hem och sitt hjärta tog han mig, den
fattiga, obemärkta och hemlösa och gjorde mitt lif
rikt och äradt. Hans hjärta var endast godhet, hans
sinne fridsamt, hans väsen ädelhet och trofasthet.
Stolt kunde jag bära mitt hufvud som hans maka,
och lyckligt borde mitt lif hafva förflutit vid hans sida
i tacksam hängifvenhet och trohet, men jag var ho-
61 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
