Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 4 November 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HÖSTSAGA.
FÖR HVAR 8 DAG AF GÖSTA ADRIAN-NILSSON.
Regnet piskade rutan och därute for stormen
genom gatorna och kring hörnen med famnen full af
vissnade röda och gula löf från alléerna. Det tjöt i
skorstenen som af tusen olycksaliga andar, och i ett
tag hade det, blifvit mörkt, så att han knappt kunde
urskilja föremålen i rummet. Han gick fram till
fönstret. Borta öfver hustaken hade molnen tätnat i
grått och kolblått, en kvinna ropade nere på gatan,
och en skylt, som vinden fått tag i, gnisslade och
jämrade sig — det var allt.
Då remnade plötsligt den södra horisonten, en
grönblå flammande blixt fyllde rummet med sitt ljus,
rymden skakade, fönsterrutorna skrällde — och
mörkret slöt sig åter ikring honom.
Nere i våningen inunder slogs en dörr häftigt
igen.
. Han drog för gardinen och tände lampan. En
gammal man med hvitt hår och med en ynglings
händer.
Han kom ihåg, att det var just en sådan kväll som
denna han första gången mötte henne.
f Hon hade kommit på morgonen med snälltåget
söderifrån och tagit in på det hotell där han då bodde,
men han hade icke sett henne förrän vid table
d’höten, där hon kommit att sitta vid hans sida.
Han mindes att hon hade sagt:
- Hvilket rysligt oväder.
Det var hennes första ord.
De hade sedan en lång stund stått och betraktat
himlen, den hade sett ut som ett jättenät af brinnande
guldtrådar, och långt borta hade de varsnat skenet
från en eldsvåda.
De hade skilts den kvällen utan att han han
egentligen kunnat leta ut om hans sympati för henne var
af någon starkare färg, dock hade han funnit något
visst romantiskt i hennes mattblonda hår och ögon i
brun pastell, liksom i hennes förkärlek för gammalt,
hvitt siden.
Ty hon hade vid ett tillfälle sagt:
— Det påminner mig om vissnade rosenblad i ett
gulnadt kärleksbref.
Men det var visst allt de talat om kärlek den
gången.
Småningom, efter som dagarna gingo och lönnarna
blefvo röda som blod och luften klar som kristall,
växte vissheten upp inom honom likt en ömtålig
drif-husplanta, och fastän hon ej sagt ett ord, gjort en
rörelse som kunde stärka honom i denna visshet,
så kände han dock i djupet af hennes blick och i de
färger hon valde till sin dräkt, att hon älskade
honom.
Ibland gjorde de långa promenader till fots utåt
landsvägarna och fyllde sinnena med all den
vemodiga skönhet som höstens förintelse skapade ikring
dem, de talade ej mycket, men plötsligen inför en
nyans i landskapet, en ton i luften kunde de båda
stanna och se på hvarandra, och de logo stilla i
medvetandet af huru väl de båda förstodo att njuta denna
skönhets uppenbarelse.
En eller annan gång togo de en droska. Det var
alltid hän emot skymningen de foro ut, då luften var
kylig som silfver och landet låg i brunt och violett.
När staden drunknade bakom dem, och naturens stora
ensamhet slöt sig kring deras halfhviskade ord, då
kunde han plötsligen fattas af ett begär att få kyssa
hennes mun, känna hennes kropp mot sin, men det
blef aldrig till. mer än en lönlig känsla.
Ty liksom i aning kunde hennes blick då möta
hans så frågande och mättad af vemod, att den i ett
slag dräpte all hans trånad.
När de vände hem och himlen lyste sidengrön
öfver staden, brukade han likväl sitta med hennes
hand i sin, och under stjärnorna med låg och
lidelsefull stämma läste han då upp något af de poem, som
skrifvits till henne.
När han slutat hade hon alltid sagt:
— Hvarför blir du icke författare.
Så en dag, han glömde den aldrig, hade hon icke
kommit ner till table d’höten. Af en vaktmästare fick
han veta, att det på morgonen kommit ett telegram,
och att fröken strax efter dess mottagande farit ut.
Ångesten kom öfvrer honom och grep med kalla
fuktiga fingrar kring hans hjärta, han blef kvar i
matsalen och väntade tills klockan slagit nio — då gick
han upp till sina rum. v
Han hade just gått öfver mattan och skulle dra
ned rullgardinen, då någon knackade och steg in
— det var hon. . , ’
Haft hade gripit hennes händer och frågat:
— Hvar har du varit?
Hon hade ej svarat, blott bedt honom låta gardinen
vara uppe, månljuset föll i en lång lysande strimma
genom rummet, och i dess ljus såg* han hur hennes
mun skalf.
Ömt och varsamt förde han henne fram till soffan,
hon sjönk ner däri och dolde hÜfvudet vid häris
bröst — snyftande.
Han lät henne gråta ut.
— Jag reser vidare norrut i morgon — till mitt
hem.
Orden kommo tyst och långsamt, och han kände
hur med ens alla de glädjetrådar, som bundit honom,
fast vid tillvaron, skuros af och krympte samman,
något gled bort från honom långt, långt i en rymd af
omätlig smärta.
Då kände han sitt hufvud dragas ned, greppet af
hennes hand kring nacken, och två läppar prässades
intill hans i deras första och sista kyss.
Och med låg röst hade hon talat:
— Jag är ej en fri kvinna. Förhållanden, som du
icke kan förstå, tvinga mig att ingå äktenskap med
en man som jag knappt sett, ännu mindre känner,
men mèd hvilken min far en gång spelat ett högt
och vågsamt spel, där jag var sista insatsen.
Jag äktar honom dock icke för min faders skull
utan för min moders, hon har lidit mycket, och
hennes hjärta skulle brista i sorg, om vanära fläckade
hennes makes namn. För att rädda henne och
familjen från denna vanära, finns blott ett medel. Medlet
ligger i min fästmans hand, och jag går nu att köpa
det med en bröllopsnatt.
Förakta mig ej–––-.
Han hade ej svarat, men han hade slutit henne
intill sig, och med het och bäfvande stämma hade
han gjort den enda kärleksförklaringen i sitt lif.
Hon grät mycket den kvällen, och själf kände han
sin namnlösa olycka så kväfvande tung, att han ej
förmådde framprässa ett ord till tröst.
Så for hon — en grå oktobermorgon med doft af
likbegängelse och fuktig jord i luften, vid
järnvägsstationen hade han för sista gången mött hennes stora
outgrundliga blick, när hon räckte honom handen
och ett bref med en liten tingest insvept i hvitt
silke-papper.
Han hade ju ännu detta bref och denna lilla tingest
— de hade följt honom som minnet af en död under
dessa långa år.
Fyrtio höstar hade brunnit och slocknat sen den
dagen.
Han tog lampan och gick bort till ett skåp, där han
förvarade sina dyrbarheter, ur ett litet fack framtog
han ett vissnadt bref och en liten medaljong af guld
och bleka pärlor, öppnade den försigtigt — det var
hennes bild målad på elfenben.
— 71 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
