Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 18 November 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERDA LUNDEQUIST
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Då det i våras blef bekant, att skådespelerskan
Gerda Lundequist för kommande säsong fästs vid
Dramatiska Teatern, gladde sig alla teatervänner både
för den framstående konstnärinnans egen skull och
å teaterns vägnar. Fröken Lundequist har på de allra
senaste åren icke framträdt så ofta och i så betydande
uppgifter som hennes eminenta begåfning ge henne
rätt till; från förra säsongen minnes man henne endast
i Tor Hedbergs "Ett hems drama", där dock knappast
den kvinnliga rollen är den dominerande. Hon
be-höfde nya och starka uppgifter och hon lämnade därför
kanske icke med alltför stor saknad den scen, där hon
dock under flera åi för det stora dramat varit en af
de mest bärande krafterna. Säkert medverkade äfven
utsikten att vid den blifvande nationalteatern få det
samlade, intima och lugna arbete som de många
oroliga hänsynen vid en konkurrenskraftig privatteater
ofta icke kunna medgifva.
Men Dramatiska Teatern är äfven att alldeles
sär-skildt lyckönska. Icke blott ur den synpunkten att
teatern förvärfvat en utmärkt kraft, ty på spinnsidan
äger den redan sådana förmågor som fröknarna
Borgström och Åhlander och de nyengagerade fru Sandell
och fröken Astri Torseli. Men framför allt därför, att
Gerda Lundequists namn delvis kan sägas vara en
borgen för repertoaren. Det är ett starkt ord, tycker
nog mången och det tycker kanske fröken Lundequist
själf; men det kan måhända motiveras. En
skådespelares eller skådespelerskas starka inflytande på
repertoaren anses ju i regeln vara af ondo och säkert
är, att det mycket sällan leder till något godt. Men
våra teatrar ha på de senaste decennierna ledts mera
af tillfälligheter och konjunkturshänsyn än af
målmedvetna-viljor och andra sådana omständigheter. Men
en enskild skådespelares eller skådespelerskas
personlighet gör en säregen insats, då den som i detta
fall drifves af endast konstnärliga hänsyn. Man
känner sig öfvertygad om att fröken Lundequist icke
kommer att med sin talang förhjälpa ett machverk
till en tillfällig succés; det ligger för mycket allvar i
hennes naturell för att hon skulle nöja sig med
lättköpta framgångar.
Därinne var allt så prydligt och fint utan all
störande lyx. Öfverdragen på de gamla mahognystolarna
skeno ständigt hvita, och intet dammkorn syntes på
Sèvres-kopparna, fröken Marianne-Louises
gudmors-arf och dyrbaraste egendom.
Rak och sirlig i pudrad coiffure och tillsnörd midja
hängde stammodern på ena långväggen, ensam
härskarinna på platsen.’ Kall och förnäm var blicken,
i motsats till ett annat porträtt i oval ram, som hade •
sin plats öfver skrifoordet. Ur ett ungdomligt ansikte
med gammaldags bena och körsbär i håret strålade
ett par stora mörka ögon, och den fina, smala
handen såg mjuk och smeksam ut. Det var fröken
Marianne-Louises mor, välborna fru Agathe Ribe, från
den tid hon var herrgårdsfröken, och kavaljererna
funnos kvar på gårdarna.
Vid ena fönstret stod det lilla sybordet, ett litet
konstverk af doftande rosenträ med vackra
inläggningar. : Men hvarje morgon syntes under de
finskurna röcoccobenen en liten gul hög af stoft, som
omsorgsfullt bortsopades. I all sin bräcklighet såg det
dock pösande och stolt bort titl vrån, där den gamla
eksekretären stod med enkla, slitna messingsbeslag
och ständigt tillsluten klaff, gömmande minnen från
Denna tidning har velat erinra om fröken
Lundequists rangställning inom vår sceniska konst just i
dessa dagar, då hon gör sitt inträde på Dramatiska
Teatern. Det är som hjältinnan i Lessings "Minna
von Barnhelm", denna präktiga germanska kvinnotyp,
som utan tvifvel ligger väl till för henne. Hennes
"fack", för att använda ett nött uttryck, är just de
stora nordiska gestalterna, en Hjördis, en Tora
Parsberg; hennes Monna Vanna är mera kvinna än
renässanskvinna och den olyckliga Katja i Tolstoj—
Batailles "Uppståndelse" frapperar i hennes tolkning
mindre med specifikt ryska än allmänmänskliga drag.
Denna grundkaraktärens helhet är hennes förnämsta
karaktäristikon som scenisk artist; därmed är
naturligtvis icke sagdt, att hennes teknik är outvecklad eller
att hennes område är begränsadt; tvärtom spänner
hon öfver ett stort område, från de tragiskt mörka,
storlinjiga gestalterna till en så glittrande glad och
impulsiv varelse som Ragna i "Daglannet" och
detaljspelet i "Uppståndelse" visar, att hon förmår
åstadkomma äfven en starkt realistisk färgläggning.
Jag behöfver naturligtvis icke till dessa rader foga
några biografiska uppgifter. Det är allom bekant, att
fröken Lundequist började sin egentliga teaterbana
hos August Lindberg, i hvars skola så många af våra
sceniska förmågor gjort sina första lärospån, och att
hon varit hufvudsakligen fäst vid Ranfts sällskap,
dels på Vasateatern, dels på Svenska Teatern. För
framtiden må man noppas att hon måtte lägga ännu
större och mera kräfvande uppgifter till sina förra;
särskildt ber undertecknad få göra sig till
förespråkare för Rebecka West i "Rosmersholm", detta
Ibsen-drama som blifvit så skamligt försummadt på våra
scener; och Hjalmar Söderbergs "Gertrud" som skall
spelas på Dramatiska Teatern synes nästan vara
skrif-ven med tanke på fröken Lundequist för den
kvinnliga hufvudrollen. Det är under lyckliga tecken hon
nu gör sitt inträde på den scen, ur hvilken den
blifvande nationalscenen måste utvecklas — låtom oss
hoppas, som en fjäril ur sin puppa.
August Brunius.
en svunnen ungdom. Ty fröken Marianne-Louise
räknade snart 39 vårar och hade längesedan lämnat
plats åt yngre jämlikar med bättre tur i lifvets "rouge
et noir": Hvardagslifvets enahanda hade så
småningom kastat grus öfver minnena och hvad som varit,
och nu lefde hon nöjd sedan tio år tillbaka med en
liten pension från "Vadstena adeliga jungfrustift"
samt sin lön ur Stockholms läns sparbank, där hon
om förmiddagarna ej hade öga och öra för annat än
siffror".
H varför hon ej gift sig, hade man svårt att förstå.
Ty vacker var hon ännu med silfverstrimmor i det
mörka håret, och mer än en friare hade nog anmält
sig. Själf log hon blott, då någon nyfiket spörjande
frågade henne och menade, att fattiga flickor ville
ingen ha. Föga eller intet hjälpte dem deras adliga
vapenskjöld.
Det var söndag, en grå och disig novemberdag, då
man är glad att ha en egen vrå att värma sig i.
Fröken Marianne-Louise hade mot sin vana ej varit hos
släkten på söndagsmiddag, och trotjänarinnan, gamla
Disa, hade efter undanstökad disk gått i aftonsången.
Ensam och öfvergifven satt nu hennes fröken och
stirrade in i en slocknande brasa.
EN GAMMAL VALSTON.
FÖR HVAR 8 DAG AF THEBE.
- 98 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
