Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 2 December 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Sfter fotografi.
villebrådet tryter, då hela
familjer kunna ryckas bort
af svält, <men de flesta
dödsfallen härröra från
förkylningar, magsjukdomar,
beroende på omväxlande svalt
och gourmandiserande,
samt icke minst från
lungsot, som tyckes vara
sorgligt allmän.
Vårfloden har just brutit
vinterns is å vattendragen
och sjöarna, när indianerna
börja sin långa färd till
kusten, för att där försälja
sina skinn från vinterns
jakt. I partier om 3—6
familjer komma de, ända
till 600 engelska mil från
de stora ödsliga
skogsmarkerna, roende i kanoter
utför floder och sjöar, samt
bärande’ förbi "rapids", de
häftiga forsarna, sina packningar, och anlända ned i
början af juni månad, när grönskan börjar spira fram,
och då värmen känns behaglig jämförd med kölden
i de snötrakter, de nyss lämnat. Nästan hvarje dag
nya partier, hälsade af redan anlända stamfränder.
De fulluxna indianerna äro mycket värdiga och
cere-moniösa under det att det uppväxande släktet är
lif-ligt och fullkomligt naturligt. Hälsning sker genom
handtryckning utom mellan släktirgar, där parterna
kyssa hvarandra på kinderna och därefter på
munnen.
Det är ett hårdt lif de föra, dessa urskogarnas
innevånare. Hvarje familj har sitt eget jaktområde, som
är fredadt för hvarje annan, och en inkräktning från
de hvitas sida kan blifva olycksdiger. För några år
sedan gingo fyra trappers med indianerna upp i
landet för att jaga under vintern. De kommo aldrig till
baka, och vid förfrågan sade indianerna, att de
antagligen omkommit på något sätt. Allmänna meningen
var dock, att de, tillräckligt långt borta från kusten,
utan vidare dödats.
Påträffas "caribou", det slag af elg, som utgör
indianens hufvudnäring, slår familjen sig ned och
trakten genomjagas, men så snart cariboun tryter måste
de draga vidare för att söka nya hjordar, och det är
under dessa tider de få slita som värst. En expedition
i det inre af Labrador fick en sorglig erfarenhet
däraf, då den en gång påträffade en familj på 7
medlemmar ihjälhungrade.
"Godt om caribou, godt om skinn", säger indianen,
och näst lif>uppehället är skinnen deras mål, medlet
för dem att lefva kräsliga under den korta tid af sex
veckor, som de vistas vid kusten, där de få
tillfredsställa sina svagheter för lyx.
Ett godt jaktar ha de sämst lottade skinn för ett
värde af 400 dollars och mera skickliga jägare komma
upp till 1500 dollars. Skinnens värde variera från
10 cents för vattenråttans upp till 800 dollars för svart
räf och däremellan växlande för mård, marten (en
lägre art af zobel), utter, bäfver, vanlig räf, silfverräf,
varg och björn m. fl.
Det är en pittoresk syn alla dessa tält med sina
mörkhyade innevånare, och indianerna gifva äfven en
särskild prägel åt kustorterna under denna tid. Många
af dem bebo trähus, som de antingen hyra eller äga
under det att andra föredraga att lefva i tält.
Dagen efter det en ny laddning familjer anländt,
kan man vara säker att finna ett dussintal skinn-
CIVILISERADE INDIANER.
Kliché: Bengt Silfvertparre.
handlare där, som hajar efter ett stimm småfisk, och
indianerna förstå äfven draga nyttan af konkurrensen,
priserna äro relativt höga.
. Tiderna äro annorlunda nu än förr. Ej längre än
30 år tillbaka, då skinnhandeln i Canada uteslutande
låg i Hudson Bay C:os händer, detta bolag, börjadt
år 1869 med "Stores" från Winnepeg ut till Oceanen,
köptes ett bäfverskinn för en knif, en rulle tobak
eller hvad bättre var ett glas brännvin. Nu är
handeln fri och konkurrensen för stor, betalning sker
kontant. Visserligen kan man ännu köpa för
"eldvatten", som är ytterst eftersökt, men risken af sex
månaders fängelse och 400 dollars böter är väl stor.
Försäljning af bränvin äger dock rum och en gång
berusade kan blod lätt komma att flyta, icke mellan
hvita och indianer, som man vore benägen att tro,
utan mellan de mörkhyade själfva.
Det finnes ingen, som så frikostigt spenderar sina
surt förvärfvade pänningar som indianen. Allt, hvad
som behagar ögat, nyttigt eller onyttigt, skall han hafva,
och efter de sex veckornas förlopp är hvarje cent
förslösad. Det mesta återgår till skinnköparne, som
-oftast samtidigt hålla "Stores" men detta har för
indianen ingen betydelse. I urskogen har han ingen
nytta af sitt guld, och icke häller förstår han att
erhålla valuta för sina pänningar, då han ej känner
sakernas verkliga värde. ^3 v* ¾^^: *>¾r- ■<£!
Vintern är tidig i denna del af Canada, och de,
som hafva att färdas sex veckors tid för att komma
till sina jaktområden, måste göra uppbrott i slutet
af juli mån¾d. Mjöl, saxar och diverse småsaker
tagas på kredit, för att nästa år afbetalas med skinn,
och lastade så djupt att relingen af kanoterna många
gånger ej äro mer än en half decimeter öfver
vattenytan, begifva sig nya flottiljer af hvarje dag. De se
gladare och nöjdare ut nu där de raskt ro bort,
hälsade af de kvarvarande genom saluterande med tränne
skott, än då de anlända ned. Vanan vid skogslifvet
med alla dess vedervärdigheter äfvensom frihetskänslan
kommer dem att längta tillbaka från civilisationen
upp till ensamheten och tystnaden.
Om ej sjukdomar allt för starkt decimera Labradors
till c:a 3,000 personer uppgående indianstammar
dröjer det ännu en tid, innan civilisationen förstör
deras jaktmarker. Dessa hafva dock försämrats många
gånger genom indianernas eget förvållande, då de
genom vårdslösandet med eld hafva förorsakat
förödande skogseldar, som sköflat deras jaktområden.
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
