Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 23 December 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ül PORTRÄTTCiAKLEBF l¾¾¾¾¾¾¾¾
P. F. KOBB. †
Den 4 dec. afled i Stockholm en i
Göteborg mera bemärkt
personlighet, f. d. köpmannen Pontus Kobb,
83 år gammal. Mångårig ordf i
Göteborgs trädgårdsförening.
Innehade pa sin tid handelsfirman M.
S. Kobbs Söner 1 Göteborg.
A. BRUZELIUS. †
F. d. kontr; ktsprosten, teol. d:r
och fil. jubeld:r Andreas Bruze’ius
afled den 5 dec. i Ös^ilöf. Född
24, stud -ex. 40, fil d:r 47, prästvigd
55, kyrkoherde i Österlof 63,
kontraktsprost i Wi lands kontrakt 81,
fil. jubeldoktor 97. Ledamot af
åtskilliga sällskap och samfund.
G. WARHOLM. †
En af Skånes rrest framstående
personligheter godsägaren Gottfrid
Warholm på Tuna, afled den 13 dec
80 år gammal. Helsidesporträtt
jämte biografi återfinnes i H. 8. D.
VII: 32.
C. A. FORSSLUND. †
Den 2 dec. afled i Sköfde
bankdirektören Carl Aug. Forsslund 67
år gammal Led. i centrstyr. för
Skarab. läns ensk. bank fr 70 och
ordf därst. från 01, verkst
direktör från 80. Stadsfullm. 68, vice
ordförande 85—88, 91—95,
ordförande 96—05, m. m.
(Forts, från sid. 178.)
fått en klar uppfattning af, hurudana männen äro, så
är det storartadt. För närvarande veta ni ingenting.
Kryp nu i säng och sof!
Och nu? Har det förgått tjugo år sen dess
måntro? Jag vet det inte. Jag har — hm — upphört
att räkna åren. Vet jag nu, hurudana männen äro
då? Vet jag mer än den kvällen, dá jag hade haft
en sådan stor, bitter, hjärteupprörande erfarenhet?
Ack, många erfarenheter har jag haft sen dess,
både små och stora och — ja, bittra och upprörande
med, men dem talar man ju inte om, ty äro de
verkliga, så lyda dé tyngdlagarna och sjunka ned i
hjärtats djupaste vrå, hvarur jungfruburarnas
kvällspratstunder kunna locka dem. Ja, många erfarenheter
har jag haft, men vet jag dock bättre nu än den där
kvällen för länge, länge sedan, hurudan
mänsklighetens starkare hälft är?
Starkare? — Jaså, ja, det är ju fastslaget. — Och
ändå —! När jag blickar tillbaka på allt detta
stora och ringa, glada, löjliga och hjärtskärande, som
bildar lifvet, så tycker jag ständigt, att jag ser dem
ledda af en hand, dessa starka, af en hand så mycket
mindre och svagare än deras egen, ja, ofrast så liten
och fin, att de ej alls märka, att den leder dem. Jag
tycker mig se dem, alla dessa händer — unga, mjuka,
hvita händer, åldrade, knotiga arbetshänder, snåla och
hårda, ömma, gifmilda och kärleksfulla —
kvinnohänder, kvinnohänder, som ledt uppåt och framåt —
eller djupt, djupt nedåt! Kvinnohänder, som ledt den
starke alltifrån vaggan till grafven!
Den starke?
Ja visst. Så är det. Han har stiftat lagarna för
dig, du svaga kvinna. Du måste darra för hans makt.
Icke blott då du som barn står inför hans faderliga
myndighet, då du längre fram darrande väntar att bli
uppbjuden till första valsen och sedan till lifvets
långa, sorglustiga vals, inre bara då du ängslig och
rädd ber om hushållspängar och pangar till den där
granna hatten, som så ofta omförmäles i alla kvicka
anekdoter om stackars pungslagna äkta män. Nej,
du måste också darra inför honom, då han stor i
orden och mäktig på jorden med långa tal och
paragrafer och motiveringar skrifver lagar för dig
^riksförsamlingar och dömer öfver öig i domaresalar. Du
måste darra inför honom, då du till honom bjuder ut
dina händers eller din hjärnas arhete mot half
betalning — han vet ju, att du i nio fall af tio kan lefva
på half ranson. Och sist, men icke minst måste du
darra för honom, då han ger — eller tager — ditt
hjärtas rikaste lycka. Men det hör också till det,
som lyder under tyngdlagarna — och som vi skola
låta hvila, där det ligger - djupast nere i så många
kvinnohjärtan. Där ligger det och hopas som skatt
på skatt af kval och fröjd, alltifrån de ljusa, glada
flickdagarna till ålderdomens gråa dar, tills det en
gång stiger upp till ytan igen — och vare sig du då
är en stolt eller af sorger bruten mor, en verksam
och vänsäll eller ensam och bitter gammal jungfru,
så skall du då kalla det för utveckling och känna, att
den skatten gjort dig rikare i detta fattiga lif.
Nåväl, hvad säger du nu efter allt detta — är han
då icke den starke — den starkare?
Den starke — jo — men — men den starkare?
Nej, jag kan inte bli kvitt den där synen af den
banden, som leder — leder — Den fina, späda
handen, som leder så ömt, så varligt och tyvärr äfven
så grymt, så dåraktigt ibland, leder dem, dessa stora,
käcka, orerande, motiverande och lagstiftande män.
För min fantasis öga ser jag dem i denna stund som
stora, fullvuxna gossar, styrda af den där svaga starka
handen, så osynligt, så fint och omärkligt — ja, det
är däri det ligger, så fint och omärkligt!
Hur underligt allting kommer tillbaka! Minns du
den där kvällen, då vi uttömde vår vrede öfver den
vårgröne unge mannen, som gaf oss vår första lilla
stora erfarenhet? Och nu — ack, han är i så många
fall ännu lika vårgrön den mannen, som gifvit oss
och alla andra kvinnor så många små och stora er
farenheter under årens växlande lopp.
Hafva tjugu år förgått ännu? Skall jag räkna?
Nej, nej, det gör detsamma! Lifvet upprepar sig
ändå alltid. Hvad var det jag sade den kvällen?
"Trefvande, stapplande äro de", sade jag i min
ungdomliga högvishet om den unge mannen, som ännu
ej trampat ut barnskorna. Och nu? Enda
skillnaden är nu, att jag ser och förstår, att han inte
trampat ut dem.
Och så är allt hvad jag efter — låt mig se —
kanske tjugu år kan tillägga: Stora barn äro de —
snälla gossar och stygga gossar och ofta mycket,
mycket stora, förvuxna gossar, som ledas alltjämt vid
handen af–––-Men tyst! Det måste var omäikligr,
om det skall lyckas —––––––––––––––––––-
191 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
