Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 30 December 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin kappsäck, medan hans nerver irriterades af det
ständiga trampet öfver hans hufvud, och det
högljudda pratet ute i korridoren. Hade det ej varit
bättre att han stannat kvar i sin fridfulla
kråkvin-kel, och låtit mossan växa öfver sig? Där hade han
åtminstone i frid och tystnad fått röka sin cigarr i
sin egen gungstol, vid sin egen kakelugnsbrasa. Han
hade velat »upplefva» något — men blefve det
sådana här »upplefvelser» så •— —
Det blef plötsligen så tyst därute i korridoren
och salongen, att tystnaden rent af väckte honom
ur hans förargade tankegång. Så kom ett tungt, djupt
ackord honom att hastigt sätta sig upp. Hvad var
nu detta? Åter och åter ljödo de dofva ljuden. Men
var det pianoackord? Nej — det var snarare slag
på nedstämda trummor — och mellan dessa
trumslag höjde sig en skärande, hjär!gripande klagan —
stigande och åter bortdöende — om och om igen ■—
alltmera gripande, alltmera förtviflad — —. Och
nu förstod han — det var första satsen af Chopins
sorgmarsch, mästerligt spelad på korridorens piano.
Harald Bunge satt orörlig med återhållen
andedräkt. Det var ej endast hans öra som uppfattade
de härliga tongångarna — de genombäfvade hela
hans varelse. Längesedan sofvande minnen
vaknade upp — längesedan nedkämpad sorg och saknad
stego med de kiagande tonerna upp ur hans hjärtas
fördolda vrår. Hans ögon slö to sig — han ville ej
se den yttre omgifningen. Inför hans inre syn
framträdde en liten enkel landskyrka, blomstersmyckad,
starkt doftande af allt det granris, som prydde det
enkla koret och var strödt på gången. Upp mot det
hvitmenade hvalfvet stego tonerna af Chopins
sorgmarsch utlörd af en hans vän på den tarfliga orgeln.
Fram mot altaret skred långsamt ett lik.åg — i den
af blommor öfverhöljda kistan sof hans lifslycka —
hans ungdomskärlek — sin sista sömn — hon som
skulle hafva bli!vit hans hustru. Och åter brusade
de skärande veropen genom hvalfvet följda af de
dofva ackorden.
Det var Harald Bunge som sprungo alla den
gamla sorgens källor upp inom honom. Denna sorg,
som då så helt krossat honom — så länge förtagit
honom all lefnadslust, allt verksamhetsbegär — som
var egentliga orsaken till att han lämnat sin första
lefnadsbana, och nu satt som kassör på banken i
lilla Xköping. Hans panna sjönk ned i händerna. Då
började därute sorgmarschens andra sats: som en
ljuf änglakör, tröstande, full af hopp, smögo sig de
milda tongångarna in till honom. Det låg liksom
ett hemligl jubel i denna allt högre stigande melodi
— ett löfte om upps!åndelse och sällhet. Dessa toner
hade han aldrig förr hört. De hade ej spelats vid
hans Helfrids jordfästning. Han hade ju sedan
aldrig velat höra Chopins sorgmarsch. Han lyfte upp
hufvudet. Allt innerligare och fullare ljöd
änglakören in till honom — om och omigen. Han måste se
hvem det var, som kunde få det usla instrumentet
att ljuda så. Han öppnade sakta dörren och tittade
ut i korridoren.
I detsamma reste sig den spelande, stängde
instrumentet, och vände sig om.
Harald Bunge hade så när tumlat baklänges. Var
det hans af musiken upprörda sinnen, hvLka
spelade honom ett spratt — eller var Helfrid ej död?
Här kom hon honom ju lilslefvande till mötes, ehuru
friskare, mera blomstrande än han någonsin sett
henne.
Innan han hunnit sansa sig, hade den unga
kvinnan gått förbi honom och försvunnit uppför trappan
till däcket.
Bunge ruskade på sig, stampade i golfvet, och
hånade sig själf, som kunnat blifva så upprörd af
en smula pianoklink — gamla förståndiga karlen.
Men hånet lyckades ej — det var intet klink. Och
fastän sorgen efter den sköna ungdomsdrömmen —
så skön just därför att den förblifvit en dröm — åter
sved och brände nästan som för tolf år sedan —
var det ändå nära nog en njutning att åter känna
blodet löpa varmt i ådrorna, och hjärtat slå med starkare
slag. Han kastade på sig sin öfverrock, grep sin
mössa, och skyndade upp till kaptenen, som stod
på kommandobryggan och med dys.ra sammandragna
ögonbryn stirrade ut i dimman.
— Alltjämt likadant?
–Ja visst tusan är det likadant — det ser
väl notarien.
— Det lättar kanhända framemot kvällen.
— Ursäkta mig, bästa herr notarie, men kan ni
inte göra annat häruppe än prata fånigheter, gjorde
ni bättre i att gå ned igen och höra på musiken. Det
är minsann inte alla dagar man får höra sådant
pianospel som det fröken Haller presterar.
 |
| Efter porträtt. AUC. PALME. Kliché: Bengt Silfversparre. 50 år den 17 dec. |
|
| Efter porträtt MATHILDA JUNGSTEDT-REUTERSVÄRD Kliché: Bengt Silfversparre uppträder f. n. på Komische Oper i Berlin med framgång i sin gamla glansroll "Carmen". |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
