Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 30 December 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UV AR S DAG
(Forts, från sid. 198.)
— Hugo! ropade en klar flickröst — har du ej
hört midd agsklockan ?
— Jaså, jaså — nå så kom då, Bunge, gör oss
sällskap vid middagen. Se hit Ellen I känner du
igen den här herrn?
Ett par stora, ljusbruna ögon blickade frågande
på Bunge, hviiken helt blek stirrade på deras
ägarinna. Plötsligt vidgade de sig — blodet sköt upp
på de fint rundade kinderna — hon tog ett hastigt
steg framåt med båda händerna utsträckta.
— Harald Bunge! Syster Helfrids fästman! är
det ej så?
Bunge grep ett fast tag om de händer, hvilka
sträcktes mot honom, drog dem ofrivilligt intill sig,
och sänkte blicken forskande och girigt i dessa ögon
— så lika hans döda älskling och dock så olika.
Hvari låg skillnaden? Hvad var det som gjorde
att det var hon, och dock icke hon? Som korn
Harald att med besviken förväntan s äppa Hickans
händer och stiga tLlbaka? Ur dessa strålande stjärnor
blickade honom en helt annan själ till mötes: de voro
fulla af sprudlande lefnadsmod, af glad förväntan
på hvad Ii.vet hade att bjuda, af själfmedvelen kraft.
Intet af Helfrids blyga hängifvenhet, milda svårmod
och inåtvända, fridfulla uttryck, stod att läsa i dem.
— Nå — är det icke Harald Bunge?
— Visst, visst! — sade Hugo — men han blef
väl litet häpen — du är så lik Helfrid.
Bunge stramade upp sig på sitt vanliga sätt:
— K ej, det är hon icke. Men — tack för
Cho-pins sorgmarsch — jag har aldrig hört andra
reprisen förr — åh — den var härlig. Förrästen har jag
ej hört den första mer än en gång förut.
— Är det möjligt! Nå — och när var det?
De hade nu hunnit ned i matsalongen och Bunge
blef besparad svaret genom bråket vid sökandet efter
plats, att finna matsedeln m. m. Där sutto nu de
båda midt emot hvarandra vid det sma"a bordet.
— Inte ser han vidare lifvad ut. Inte ung
häller. Hur kunde Helfrid — ? — tänkte hon.
— In!e tycks hon äga något af systerns
intagande älsklighet — tänkte han.
Men när hon senare på aftonen, på hans
enträgna begäran, lät Chopins sorgmarsch ljuda genom
korridoren — då tänkte han — ja — någon redig
tanke var det ej — det var mera som strömmade
något skönt, löftesrikt, lyckobringande honom
tillmötes med den härliga »änglakören».
Och då hon vände sig om vid slutackordet —
och mötte hans ögon, genomilades hön af en
förnimmelse af att syster Helfrid ändå — —.
^ * *
Närapå en vecka hade nu dimman insvept dem
i sitt fuktiga bårtäcke, och tycktes trycka allt tyngre
på de ombordvarandes sinnen. Själsstämningen var
olika, alltefter hvars och ens olika skaplynne.
Somliga lågo dystra och svårmodiga i sina hytter,
försjunkna i en slags tung apathie. Andra åter
strof-vade upp och ned, ut och in, grälande på allt och
alla, på kaptenen, på ödet, på sällskapet, på maten.
Till och med ungdomen hade blifvit en smula dufven,
och de wiraspelande herrarne hade slagit korten i
bordet. Allas närver voro angripna af ånghvisslans
ideliga signalerande.
På kommandobryggan stod kaptenen, mörk i
hågen stirrande ut i töckenhafvet. På den lilla
soffan bakom honom sutto Härad Bunge och Ellen
Haller, så som de setat där alla dagar, utom då hon
spelade för honom. Allt det som blifvit begrafvet inom
honom af sorgen — allt det som blifvit undertryckt
och insöfdt i den lilla småstadshålan — hade åter
arbetat sig upp i ljuset. Midt i det höstliga
töcknet var det honom som hade långa år blifvit
utplånade ur hans lif, och han kände sig åter Ung
och fu’l af lefnadsmod.
Och Ellen? För henne var allt som öppnade sig
en annan värld, dag för dag. Äfven inom henne
sprang det upp många friska källsprång — hviikas
tillvaro hon förr ej anat. Men — de fingo ej hindra
henne i hennes framtidsplaner l Utan vidare ville
hon ej följa dem.
Länge hade de i dag setat tysta. Så grep Bunge
hennes hand med en varm blick:
— Ellen––––!
Hon drog häftigt handen tillbaka i det hon blef
litet blek.
— Nej, nej! Jag vet hvad du vill säga — men
— men — jag vill icke.
— Se mig in i ögonen och säg om detta. Du
kan det ej — därför att det ej är sannt — ty du
vill.
— Nej, säger jag — du vet ju att jag skänkt
mig åt konsten.
— Men du älskar mig?
— Nå — än om så vore — - —
— Så blir .du min hustru.
— Nej, säger jag återigen — jag ber dig, låt
mig gå. Jag måste till Paris — jag måste blifva
något stort. Fresta mig ej — —
— Fresta — Ellen —.
Och han sökte draga henne intill sig.
— Nej!
— Men om du misslyckas?
— Harald! — Och hon slet sig lös och
skyndade ned i sin hytt.
Bunge stod kvar och stirrade dyster ut i
dimman. Han kände den nu i all sin kyliga fukt ända
in i hjärteroten.
Då var det honom som strök en lätt hand öfver
hans kind, och tystnaden af bröts af rop och spring.
■— Han kommer!
Hon lättar!
Det var som hade en elektrisk stöt ilat genom
allt och alla på båten. Där borta vid synranden
yar det som hade en osynlig hand börjat sakta veckla
upp den slöja hviiken så länge höljt dem:
Därborta-ifrån nalkades en svart rand — vattnet krusades och
plaskade sakta mot båtens sidor. Det ljusnade
alltmera — krusorna blefvo till vågor — därnere i det
stora skrolve!s innandöme började dess starka hjärta
långsamt arbeta — och ’snart klöf Swithiod de nu
skummande, fräsande böljorna, medan vinden
sön-derslet dimslöjan, och spridde den i trasiga flikar,
hvilka glänste som det finaste guldskir i solen.
Då de efter några timmar landstego i Lybeck,
tryckte Harald Bunge, under trängseln på landgången,
hårdt Ellens hand och blickade henne djupt i
ögonen i det han hviskade:
— Om?
Men hon slet sig lös, skakade på hufvudet och
skyndade efter brodern.
* * *
Tre år gå snart. Ja, det vill säga – nog
förefalla de mer eller mindre långa för olika personer, i
olika förhållanden. Men när de sjunkit ned i det
förflutna, äro de ju likaväl som rakt ingenting.
Isynnerhet om man, som Harald Bunge, har den »lyckan»
att lefva i Xköping. Ty fastän såväl vattenledning
som elektriskt ljus tillkommit under dessa tre år, så
ha förhållandena för öfrigt föga förändrats.
Och om vi följa lille postmästar Edgren
uppför den branta trätrappan till Halarcl Bunges lilla
— 203 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
