Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 6 Januari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
tid hafva hamnat hos bemärkta aristokrater,
pänning-furstar och sportmän. Två af de orléanska prinsarna,
härtigarna af Aumale och Chartres, läto måla sina
porträtt till häst. B:on Lejeune, den framstående
jaktryttaren och Mr de Brémond, en af turfens
excellenser, voro stora beundrare af Arsenius’ konst och
förskaffade sig en mängd arbeten af hans hand. För
prince de Sagan, baronerna Rotschild, Mrs Edmond
och Camilla Blanc, duc de Noailles, Comte de Ganay,
Mr Ephruzzi, Comte de Pourtalès, Mrs Abeille, Aumont,
CailUult, P. Donon, Prat, V:te (T Elva, Mr André
Piganau och en mängd andra af jaktfältens förnämsta
hade Arsenius utfört beställningar. En mindre tafla,
exponerad på en utställning i Berlin, inköptes af Krupp
i Essen.
Med naturliga anlag för pännteckning, uppnådde A.
efterhand en fenomal säkerhet att på blankt papper
handtera det delikata och ömtåliga innehållet i
tuschflaskan; kunde i ett hotellrum, med ofta ytterst
begränsad tid efter teckningarna i sin fickhandbok
utföra en plansch för dubbelsida med en mängd scener
— t. ex. från en löpningsdag i Nizza, — utan att ett
ögonblick förlora lugnet, utan att göra en misslyckad
linje, utan att behöfva gripa till radérknifven. Den
minsta grupp af streck, ja, hvarje enskildt sådant,
långt dragna eller kort ansatta, täta eller glesa, och
själfva linjernas djärfhet visade hans lätthet på handen,
hans säkerhet vid valörernas angifvande. Det hela
blef alltid rent distinkt, kraftigt, utan aning till
öfver-arbetad eller dubbeldragen tyngd. Hans fina spets,
hans säkra öga mankerade aldrig, äfven vid de minsta
detaljer. Och det är icke för mycket att säga, att
hans maner i pännteckning var lika själfständigt och
personligt som fylldt af elegans och skicklighet.
Pänseln fördes af samma säkra hand. Och åt
färgen, det rent koloristiska, ägnade han icke blott stor
uppmärksamhet, utan äfven åt påläggandet af
densamma. Likaväl som han kunde vrida en trubbig
blyertspänna till de finaste, skarpaste linjer, kurvor
och skuggnät, kunde han ansätta en tät bred
borst-pänsel till den mest delikata kontur, eller få dess
innehåll på duken tjockt, fast tilltryckt, utan att verka
hårdt. — Under sina första studieår i Frankrike
öfver-gick han från den akademiska brun- och
svartmålningen till åttiotalets ljusa, lite bleka färgskala. Från
detta reste han småningom sin kolorit till de högsta
höjderna i kraft och värme och glans. Och ändå
fanns där inte en färgklick i taflan, som ägde den
råa renheten från tuben. Jag vet inte hur han bar
sig åt, men i nyanserna och de fina blandningarna
svek han icke.
I uppfattningen af fullblodshästen, dennes karaktär,
konturer och specielt benlemmarnes byggnad var han
banbrytande. Med det oerhörda material i årlig
tillkomst och afgång, som förefanns i Chantilly, skärptes
hans öga for de minsta detaljer, och då pannan lydde
blindt, kunde han gifva hvarje hästindivid sina
särskilda bendelar och leder, som ingen annan hade
make till, oaktadt den allmänna öfverensstämmelsen.
På så sätt förlänade han sina porträtt icke blott
likheten, intrycket, det speciella hela af grof, stor eller
liten, utan de voro samtidigt en för hästkännaren fullt
pålitlig exteriörplansch, på hvilken en förtjockad eller
af brännjärnet randad sena, en upprat kota eller en
felaktig karled kunde afläsas.
Beträffande hårbeklädnaden, det silkeslena,
glänsande i guld och ädla stenars glans skimrande
öfver-draget öfver de skarpt markerade musklerna, arbetade
han sig till en egen färgpåläggning, som vida skilde
sig från Emile Adams och andras bland vissa
klasser utskrikna hästmålares släta och tunna
porslins-målningsmanér. Ingalunda brutal, men dock full af
saft, kraft och differens i färglagrens tjocklek och så
tryckt an, att den alltid bibringade något af emaljering,
något skulpturellt åt bilden.
För verkliga kännare stod Arsenius fram såsom
Europas förnämste hästmålare. Icke enbart det
engelska fullblodet, nej, orientaler, poneys, ardenner,
boulonnesare, percherons, norska, alla möjliga
hästslag, på höjden af välhållenhet och i värsta förfall
blefvo lika hippologiskt korrekt som konstnärligt
vackert behandlade af hans ritstift och pänsel. I stillhet,
i full fart, i alla möjliga poser grep han dem. De,
som förde, redo eller körde blefvo lika felfritt
tecknade och sannt realistiskt uppfattade, fotografiskt likar
när så skulle vara. Och landskapet, stämningen
behandlades i full harmoni, i samma stil som det öfriga
i taflan.
För skulpturen ägde A. likaledes stor fallenhet,
ehuru föga annat än "Dogghynda", prisbelönad vid
1889 års världsutställning i Paris samt "Bill",
polo-poney, gjuten i brons, blefvo fullbordade. — —
Arsenius’ bästa arbeten stannade i regel i Frankrike.
Dock hafva af hans senast målade taflor en och
annan hamnat i fäderneslandet. Grefvarne Clarence
och Reinhold von Rosen, fru Edvard Francke,
gross-handlarne Lewin och Jacobsen, grefve Carl Bmde
äga samtliga en eller flera målningar från 1890-talet.
H. m:t konung Oscar II till häst, målad för konungen
och utställd 1897, befinner sig på Stockholms slott.
Bland mångmetersdukar, bland våldsamma nordiska
naturstämningar, bland Nordströms, Eugen Janssons,
Liljefors’, Kreugers och Fjæstads urkraftsstarka
målningar på utställningar i stort kunde Arsenius’ senare
arbeten, som voro afsedda för salongsväggar, och med
ämnen från Frankrikes mildare stämda landskap, icke
göra sig särskildt ropande, oaktadt de inom sin mindre
skala voro högt drifna i färgeffekterna.
Hvilken produktion, hvilken utveckling, som ännu
skulle legat framför, om han icke tvingats att sluta
just på höjden af kraft och kunskap är icke godt att
säga. Men i likhet med andra konstnärer, som
allvarsamt studera naturen och hålla hårdt efter sig
själfva, är det antagligt att stora möjligheter ännu
väntade.
På de museimän, konstvänner och kritiker, som
endast hylla det rent abstrakta i stycket, det gåtfulla,
svårtydda, mysticismens apoteos, men som åt de
tekniska finesserna ägna föga förståelse, som icke anse
att ett väl gjordt människoöga af ett knappnalshufvuds
storlek är svårare att framställa än ett i naturlig skala,
och som väja för realiteterna i lifvet kunde A. ej slå
särskildt an. En formskön häst, ett elegant ekipage
är tillräckligt för att afskräcka dem från intimare
bekantskap. Ja, t. o. m. hästar af gröfre slag, huru
monumentala som hälst, synas dem ligga utom konstens
ämnessfär, åtminstone då det gäller nutiden.
Arsenius’ konst, förstärkt af eget initiativ och egen
energi, gaf honom en aktad personlig position och
ett berömdt namn. Och dock var han aldrig
påträngande, bjöd aldrig ut sig eller gjorde reklam, utan
tillbakadragen, väntande, försynt. Såväl bland hans
franska och engelska beundrare som bland vännerna
till honom själf och hans konst i Sverige blef det
därför djup sorg och förstämning, då han år 1900
insjuknade och det sedermera spordes, att han aldrig
mer skulle kunna återupptaga sin panna och palett
En konstnärsbana var lyktad ....
Till förmån för den sjuke konstnären hålla en del
vänner till honom, nämligen hrr Clarence v. Rosen,
Thore Blanche, Jean Jahnsson, Robert Thegerström,
S. Ehrenborg och Edvard Björkman, på att anordna
ett konstlotteri, hvari målningar och teckningar af
honom själf bilda grundstommen, men som dessutom
- 214 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
