- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 8 (1906/1907) /
274

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 3 Februari 1907 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHAN LINDEGREN.

TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.

På 1840-talet lefde i Ullared, i Hallands län, en
liten parvel, som hette Johan. Han vaktade får och
blåste i kohorn och skalmeja.

Blåsandet gjorde honom mycken glädje, men han
afskydde gumsarnas hesa, bräkande ackompagnement
och de kunde aldrig häller lära sig hålla takten. När
hai¾ omsider kom i besittning af en näfverlur, steg
högmodsdjäfvulen Johan åt hufvudet och han ville bli
musiker. Han sade sina ulliga vänner farväl och gick
att trampa lifvets skrotliga stigningar. Uppför
branterna skulle han, kosta hvad det ville; där uppe, på
toppen, skulle han en gång sitta och blåsa guldskalmeja
och mässinglur, så det skulle eka öfver världen!

Men fattigdomen slog krokben för Johan, så han
smällde baklänges in igen på sin faders gård.
Klockaren och hemmansägaren1 A. Johansson, Johans
upp-hof, var en karsk och styf herre, som höll sin son i
sträng tuktan och Herrans förmaning. Från sitt sjunde
till trettonde år fick pojken i hemmet från morgon
allt intill sena kvällen, känna på arbetets
vedermödor. Om söndagarne hjälpte han gubben i
klockarestolen och på hvardagarne arbetade han i
jordbruket samt de dithörande bisysslorna. Han fick
stå i snickareverkstaden och streta med hyfvel och
stämjärn, han måste garfva, måla, binda tunnor och
böcker och dessemellan fick han återgå till fåren och
näfverpipan. Johan märkte nog att vägen bar nedåt
i stället för uppåt, men hvad var att göra. Han knep
ihop läpparna och tog nya tag.

Hvad som hållit hans mod uppe under denna tid,
det var att pastor Törnblom, fader till medicinalrådet,
lät honom lära sig spela orgel och sjunga Hæffner.
Det var en stor glädje; Johan blef kyrksam och höll
på att färdärfva sin röst på Lambets lof.

Så upptäckte han en vacker dag i Stamnare
klockaregård två fugor i afskrift af Seb. Bach. Nu var
det färdigt! Bondgossen, som aldrig drömt om att
det kunde finnas någon vackrare musik än Hæffners
koraler, blef ettervild. De svarta skyarna, hvilka
legat så tungt öfver hans hufvud, brusto sönder och
solen stack honom midt i hjärtat. Nu först fick han
riktig känn på hvad stor, verklig konst var, och nu
stod han ej till att hejda. Johan klämde näfven i
bordet och förbannade sig på att han skulle till
Stockholm och lära musik, och dit kom han också. Då
han fyllt 18 år blef han elev vid konservatoriet,
spelade piano för van Boom, strök sin fiol för Randel
och genomgick musikens teori för Behrens d. ä.

Det blef en hård tid för Johan, synnerligast de
första åren. Svält och umbäranden af alla slag. En
gång hade han ej fått något att äta under tre dagar
och då begynte han fundera på om det ändå ej kunde
vara en födkrok att utbilda sig till svältkonstnär; han
hade läst i bladen om dylika och hissnat inför
uppgifterna om deras stora honorar. Och tränad för
uppgiften var han som få. Johan betänkte sig dock och
tog istället anställning som körsångare vid Kungl.
teatern, hvarest han äfven sedermera tjänstgjorde som
kör-repetitör.

Men det var ej blott musiken, som den unge
mannen sträckte sig efter, utan äfven humanistisk
bildning i alla tillgängliga former. Slumpen var honom
bevågen så till vida som en god försyn låtit den
student, hvilkens rum Johan hyrt vid sin ankomst till
Stockholm, kvarglömma eller af annan orsak
kvar-lämna hela sitt bokförråd. Johan rotade bland
luntorna, sög som en igel och lärde sig till och med
både grekiska och latin.

Så gingo åren under ihärdigt arbete och
själfstu-dium. Halländingen,r som var af ett kargt och in-

1 När Johan lämnade föräldrahemmet skiftade han namn, som

bundet kynne, idkade intet umgängeslif, smet in på
sidogator om han kunde, då han höll på att möta
någon bekant, tog vara på tiden och tillägnade sig
småningom ett häpnadsväckande kunskapsförråd,
sär-skildt inom musikteorien och kyrkomusiken. — På
grund af den kännedom jag själf förskaffat mig om
både äldre och nyare tiders läroböcker i kontrapunkt
och musikalisk vetenskap öfver hufvud taget, tvekar
• jag ej att framhålla som min bestämda öfvertygelse,
att Johan Lindegren är inom sitt område en af
samtidens yppersta auktoriteten

År 1876 tjänstgjorde han som vice lärare i
kontrapunkt vid konservatoriet. Denna plats hade han
gärna önskat behålla, men den öfvertogs i stället af
hofkapellmästare Dente, hvilken för att skaffa sig
nödiga kunskaper för lärarekallet, just genomgått en
kurs i kontrapunkt för Lindegren.

Under årens lopp hade Johan vuxit upp till en
ståtlig man, med tofvigt, svart hår, ett par breda, buskiga
ögonbryn, också de svarta som sot, samt en blick,
genomborrande och brinnande som glödande pilar:
ett ansikte mer kastilienskt än svenskt.

Kärleken fick makt med honom och han gifte sig.
Han måste då arbeta för två. De fingo barn och
småningom var han nödsakad att arbeta för sex. Då
tog han 1881 anställning som musiklärare vid Jakobs
lägre allmänna läroverk och 1884 tillträdde han
kantorsbefattningen i Storkyrkan. År 1881 - 82 utgaf han
Tidning för kyrkomusik och 1895 satt han samman
med Conrad Nordquist, Gunnar Wennerberg m. fl.
som ledamot i kommittén för kyrkohan iboksmusiken.

Sedan lång tid tillbaka har Lindegren fört en
hårdnackad kamp för utrotandet af den — en gång så
högt älskade - enformiga hæffnerska koralen och
införandet af den gamla tidens rytmiska kyrkosång,
renad från senare tiders vandalisering och återställd
i sitt ursprungliga skick. Men Hæffner hur bitit sig
svårt fast i prästerskapet och än värre i organisterna,
så striden visar tecken att blifva långvarig.

Uppfylld af hänförelse och kärlek till sin uppgift
samlade Lindegren med outtröttlig flit materialet till
en ny koralbok, färdig år 1883, hvilken om någon
tid utkommer i sin andra, något ändrade upplaga. I
detta verk har han framlagt "den evangeliska
församlingssångens verkliga toner och rytmer, historiskt
restituerade, för kyrko- och skolbruk lämpade till
svenska psalmtexter jämte talrika äldre och nyare
alternativ, harmoniserade, taktiskt ordnade och
metro-nomiserade, att utföras med ledning af inöfvad unison
kör och orgel."

*



Det var en period i min ungdom, som var
synnerligen svår att komma igenom. Jag kände en
rasande drift att skrifva musik, att i toner utlösa mitt
väsen, att fritt få tala det språk jag kände ligga mitt
hjärta närmast. Men det brast i kunskaper, i teknisk
färdighet och förmåga att uttrycka mig just så som
jag ville. Motgångar hopade sig från alla sidor och
vanmäktighetens förtviflan drog åt om strupen. Jag
strök efter husväggarna som en gammal hund och
blängde ilsket och misstänksamt på de mötande. Då
hörde jag Lindegren omtalas som en utmärkt lärare
och beslöt mig för att uppsöka honom. Mina
kamrater hade utmålat honom värre än Leviatan och hade
hört berättas att han var så sträng, att man vid
minsta fel riskerade blifva körd på dörren. Men jag tog
mod till mig och gick upp att anmäla mig som elev.

Ja, blid var han verkligen ej att se på där han
stod, svartmuskig, med genomborrande, gnistrande

ofta brukligt är på landet och antog namnet Lindegren.

— 274 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 29 00:28:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/8/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free