Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 3 Mars 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF WALTER LEOPOLD LÖNEGREN. †
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA. .
Den 21 februari afled i Stockholm efter lång tids
sjukdom f. d. statsrådet, f. d. generaldirektören och
chefen för tullverket Gustaf Walter Leopold Lönegren,
född i Karlskrona den 25 november 1828.
L., som 1846 aflade studentexamen och året därpå
kameralexamen, inträdde i tullverkets tjänst. Han
befordrades 1863 till tullförvaltare i Norrköping. I
denna stad blef L. snart en framstående
kommunalman. Han var medlem af stadsfullmäktige,
hamnstyrelsen, kyrko- och skolråden o. s. v., och öfverallt
gjorde sig hans kloka ord gällande.
År 1879 blef L. en af Norrköpings representanter
i Andra kammaren, där han framför allt förde
pro-tektionismens talan. Han hade under sin
ämbetsmannabana med brinnande intresse satt sig in i allt,
som rörde tullar, och hans kunskaper häri hade
äf-ven flitigt tagits i anspråk för statens behof, liksom
detta allt framgent blef fallet. Han var sålunda
1872^—73 ledamot af den administrativa tullkommitté,
som hade att utarbeta förslag till stadgar och
reglemente för tullverket. Han var medlem af 1882 års
stora tullkommitté, som hade att besvara det viktiga
problemet om de svenska näringarnas tillstånd och
behof, med särskildt afseende på frihandelssystemet
och franska handelstraktatens inverkan därpå. Han
var vidare medlem af 1886 års differentialkommitté.
Och slutligen deltog han på sin tid i
regeringsförslaget om ändringar i mellanrikslagen, o. s. v.
I riksdagen blef L. snart en af Andra kammarens
mast inflytelserika medlemmar i våra tullvänners parti.
När protektionisterna åtgått med seger, kallades den
dugande männen också 1888 till konsultativt statsråd.
Redan samma år utnämndes han till generaldirektör
och chef för tullverket, på hvilken post han kvarstod
till 1898, då han afgick med pension.
L. åtnjöt personligen ett högt anseende inom skilda
läger.
— 338 —
ERIK GUSTAF BOSTRÖM. †
På aftonen den 21 dennes spred telegrafen öfver
Sverige underrättelsen, att universitetskanslern,
förutvarande statsministern m. m. fil. doktorn Erik Gustaf
Boström kl. 7,10 samma eftermiddag skilts hädan.
Hans hälsa hade länge varit vacklande. Så till vida
kom dock dödsbudet oväntadt, som han ända in i de
sista dagarne med sedvanligt nit och intresse ägnat
sig åt de allmänna värf, åt hvilka han vigt lejonparten
af sin rika kraft. - ’ 3
När detta kommer inför läsarens ögon, har
dags-prässen redan innehållit vidlyftiga skildringar af
honom och hans lifsgärning. Här skola vi därför
inskränka oss att lämna några yttre lefnadskonturer och
den korta karaktäristik af den hädangångnes politiska
personlighet, som det begränsade utrymmet medgifver.
Erik Gustaf Bernhard Boström var född i
Stockholm den 11 Februari 1842 och son till lagmannen
Erik Samuel Boström, en broder till den berömde
filosofen. Vid 19 års ålder student i Upsala vistades
han ett par år vid universitetet därstädes, dock utan att
aflägga någon examen. Härifrån kallades han vid faderns
död 1863 att ännu knappt myndig öfvertaga det stora
Hebbeska fideikommisset Östanå, åt hvars skötsel
han med lif och lust ägnade sig. Tidigt drogs han
här med i det kommunala lifvet, i sin egen kommun
i kraft af den obegränsade graderade röstskalans rätt
och snart, från 1870, äfVen som landstingsman. Blott
fem år senare, vid 33 års ålder, tog han säte i Andra
kammaren som representant för S. Roslags domsaga,
utsedd med 18 elektorsröster mot 15. Härmed var
den parlamentariska bana öppnad, som först vid hans
frånfálle skulle afslutas: bortsedtfrån Första kammarens
talman stod han nu som den ledamot af
folkrepresentationen, hvilken bevistat största antalet riksdagar.
I Andra kammaren intog Boström till en början en
icke allt för bemärkt ställning. I partihänseende
närmast vilde, slöt han sig till den många nyanser
företeende centern; ej sällan ser man i protokollen, huru
han, dock icke i de stora principfrågorna, instämt
med en man som S. A. Hedin. Säkert är, att han
redan från början skilde sig från flertalet af sina
partikamrater genom en utprägladt antibyråkratisk hållning.
Betecknande är i detta hänseende, att hans första
större inlägg i debatten innehöll ett skarpt angrepp
på chefen för sjöförsvarsdepartementet, som då var
hans senare efterträdare på statsministertaburetten F.
W. von Otter, för det sätt, hvarpå en siömilitär
nybyggnad blifvit inredd. För öfrigt hörde han till de
från offentligt framträdande mera tillbakadragne, ända
-tills han 1880 från bankoutskottet öfverflyttades till
bevillningsutskottet, hvars vice ordförande han blef
redan 1883 i sammanhang med den nu starkare
framträdande protektionistiska strömning, som slutligen
skulle föra honom till en ledande statsmannaställning.
Som bevillningsutskottets protektionistiske
"föredragande" i Andra kammaren vid åtta riksdagar —
t. o. m. 1890 med undantag af majriksdagen — fick
Boström de rikligaste tillfällen att lägga i dagen sin
förmåga som talare och debattör. Praktisk blick och
logisk klarhet utmärkte redan nu hans anföranden
liksom en frihet från allt principrytteri, som det
stundom låg nära till hands att utlägga såsom principlöshet.
Ingalunda så att förstå, som skulle denna på något
sätt haft något gemensamt med hållningslöshet. Tvärtom.
Men väl i den meningen, att han i motsats mot sin
store farbroder, filosofen, mera såg på de ting, som
närmast for ögonen äro än på deras djupare liggande
väsen. Häri låg, vill det synas, hans stytka såväl
som hans svaghet. Hans styrka, därför att få såsom
han förstodo att i en gifven politisk situation se de
närmast förhandenvarande realiteterna, hvarför han ock
blef en mästare såsom ingen i utnyttjandet af en
parlamentarisk konjunktur. Hans svaghet — särskildt
framträdande vid den unoniella konflikt, som ledde
till skeppsbrottet på hans politiska bana — därigenom,
att han lätt förbisåg eller åtminstone underskattade
de ideella faktorernas betydelse i stats- och
samhälls-lif, en svaghet, som äfven gaf sig tillkänna i hans
oförmåga — i trots af det genomgripande
rösträttsförslag han under sin senare statsministerperiod
framlade — att till dess rätta väsen fatta vårt modärna
forfattnuigsproblems djupare innebörd.
Emellertid segrade protektionismen, förmedlad i den
högsta förvaltningen af den Bildtska
"försonings"-mi-nistären, men snart efter’öljd af det utpräghdt
tullrenläriga Åkerhjelmska kabinettet. När chefen för detta
1891 af den unionella konungamakten fick rådet att
afgå på grund af sitt lättsinniga "svensktalande med
norrmännen", lär han ha satt som villkor för en
af-skedsansökan att själf få välja sin efterträdare:
villkoret bifölls och till öfverraskning för meningsfränder
som motståndare mottog Boström så den 10 juli 1891
utnämning till statsminister.
Den öfverraskningen var icke den enda, som den
nye statsministern beredde. Den största blef, att just
den ministär, som leddes af tullstridens märkesman,
i verkligheten blef cen försoningsministär, den
Bildtska icke lyckats realisera. Den Boströmska
rikspolitiken inleddes. Carl Herslows kallande till talman
och regeringspropositionen om spanmålstullatnes
nedsättning till hälften vid 1902 års lagtima riksdag
bilda härtill de inledande stegen, hvarefter sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
