Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 10 Mars 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts, från sid. 360.)
ögonblick öfver sitt eget öde och kom till rätt
tillfredsställande resultat. De önskningar och
förhoppningar, som lifvet ännu lämnat ouppfyllda, voro lätt
räknade. Det är nog sannt, hvad mamma brukade
säga, tänkte han, — jag är ett söndagsbarn.
Han lät blicken mönstrande glida öf/er det
ofantliga skrif bordets pappershögar, böcker och blänkande
skrifdon. Där var arbetet, arbetet, som han älskade
med hela sin starka diktarsjäl. Och på väggen,
ofvan-för bordets flygelkant, hängde porträttet af henne, som
gifvit hans diktning ett rikare och djupare lif, hon,
som jämte arbetet var den andra faktoren i hans
lidelsefulla kärlek till lifvet, Amy, hans hustru. Från
platsen där han satt hade han taflan i verkningsfull om
än svag belysning. Det var ju nästan så han sett
henne, innan hon för en stund sedan åkte bort till
sina barmhertighetsbestyr. Samma elflika, förtrollande,
litet overkliga uppenbarelse.
Porträttet Var måladt för sju, åtta månader sedan
under deras vistelse i Paris, strax efter bröllopet.
Det var knappast annat än en skiss, tycktes skapadt
med ett tiotal raska, djärfva pänseldrag, men
öfver-lägset träffadt och lefvande. Artisten hade velat
utföra det närmare, snida verkets detaljer, men det
hade Silje satt sig emot.
— Nej, jag tager det sådant det är, om ni tillåter.
Det är en präktig skiss.
— Ni förstår eder på sådant, ni, hade artisten
leende svarat med tanken på arten af Siljes
författarskap.
Det var då hos honom vaknat den tanke, som han
just nu höll på med att förverkliga. Att med sin
panna — liksom målaren gjort det med ritstift och
färger — framställa den älskades bild, ge ett porträtt
af denna underbara kvinnomänniska, ren, stark, klok,
full af kärlek och medkänsla. Han ville, att det
skulle bli det bästa han någonsin skrifvit och han
arbetade på sitt opus nästan med en känsla af
religiositet. Skildringen af skissens centralperson hade
han format kring en episod, som inträffat under deras
resa i Frankrike och där Amys goda och barmhärtiga
hjärta gifvit vittnesbörd. Han genomgick i minnet
händelsens alla detaljer, grupperade dem kring
huf-vudpersonen, sofrade ut det oväsentliga och pröfvade
valören af mer eller mindre träffande uttryck.
Ska-pandets djupa och hemlighetsfulla glädje kom hans
hjärta att klappa hastigare.
Han gick några slag öfver den mjuka mattan,
stannade en minut vid ett af fönstren, lutande pannan möt
rutans kalla skifva, men var sedan åter i skrifstolen.
Bokstäfverna flöto ur pannan med ilande fart, stilen
blef svårläslig, och orden lämnades halffärdiga under
trycket af författarens ifver. Ett blad var snart fullskrifvet
och kastades undan. Det nästa paginerades och
började fyllas under det en brådskande varm färg
småningom spreds öfver den skrifvandes dag.
Pang! — Hvad var det?
Pannan stannade tvärt i sitt lopp, Silje lutade sig
tillbaka i stolen och vred hastigt hufvudet mot
fönstret. Det var därifrån ljudet kommit.
Nu hördes en hvinande hvissling genom luften,
stormen kom som ett åskslag. En ny fönsterruta tog
samma väg som den förra. Det måste ha varit strax
intill som de båda rutorna krossats, ty den tomma
fönsterbågen hördes tydligt slå och slå mot väggen.
Så kom skrällandet af husets port, som slog i lås
med sådan kläm, att den nickande mandarinen på
Siljes skrifbord började röra på hufvudet.
Nu var ovädret färdigt med preludierna. Stormen
rasade och det pep i alla knutar.
Rikard Silje kastade en hjälplös blick ut öfver
rummet. Det var slut med att skrifva! Ovädrets
brutala anfall hade sprängt den ömtåliga ballongen,
fylld med inspirationens heta luft. Ty intet fanns,
som plågade och oroade Siljes nerver i den grad som
ett stormväder med dess tjutande klagorop genom
gator och gränder. Af erfarenhet visste han, hur
fåfängt det skulle vara att försöka bjuda spetsen åt den
arbetsförlamande ängslan, som naturfenomenet
skapade i hans själ, bur omöjligt att koncentrera
tanke-och fantasilif på de uppgifter han ville lösa. Därför
resignerade han genast och kastade för säkerhets
skull ett blankt papper öfver de skrifna bladen för
att icke frestas till onyttiga och nedstämmande försök.
— Jag skall besvara Brinkmans bref, saie han sig.
Då kan jag få ha rättighet att vara vid dåligt lynne.
Jag skall säga honom att det blåser ute. Och så går
ju tiden ...
Silje började leta efter Brinkmans bref, men han
fann det icke. Portföljen genomsöktes, lådor tömdes,
böckerna på skrifbordet genombläddrades med
ryggarna upp, men brefvet kom ej i dagen. Högröd af
ansträngning och otålighet, fortsatte författaren sin
monolog.
— Det var då förbannadt konstigt, jag brukar ha
reda på saker och ting. Hvar tusan kan jag ha lagt
brefvet?
Han tog fram sin plånbok och letade i den, fastän
han var nästan säker, att det ej kunde finnas där.
— Nej, det var också fåfängt.
— Kanske brefvet råkat hamna i papperskorgen,
mumlade han småleende. — Det vore då,fatalt.
Silje sköt tillbaka skrifstolen, drog in papperskorgen
mellan sina knän och började gräfva i den.
— Se där, sade han, nu helt högt — där ligger ju
ett alldeles rent sugpapper . . . Den, som vågar, han
vinner, och den, som söker han fi–––-— nvem
kan ha slängt hit det här?
Silje vecklade upp sugpapperet och granskade det
med pojkaktig nyfikenhet. Det var något alldeles
nytt, att han träffade på spår af någon annan än sig
själf vid denna heligförklarade plats.
— Ser ut som det vore Amy.
Han tyckte sig i aftrycket känna igen sin hustrus
karaktäristiska stil med de höga spetsiga bokstäfverna,
hvilkas form han en gång förklarat vara
högaristokratisk. — Ett plötsligt infall kom honom att le —
ett barnsligt, ljust leende.
— Har du några hemligheter nu, lilla tös, så har
jag kanske en i mitt våld.
Han tog en liten lyxspegel med en infattad
miniatyrtermometer, som stod på skrifbordet, lutade
hufvudet skarpt på sned och förde instrumentet nära
intill, öfver sitt fynd.
Stackars sugpapper! Det var en hård och hemsk
uppgift, som blef din — och du släppte inte efter en
tum på den. Det skrifna, som du sugit till dig, stod
så klart och tydligt på spegelns blanka skifva. Du
fick en förträfflig hjälpare i den slipade och refflade
kristallen.
Rikard Silje hade blifvit askgrå i ansiktet innan
hans fingrar släppte sitt tag om spegelbiten, svetten
sipprade i en pärlande krans kring hårfästet, men
leendet hade knappt hunnit lämna hans mun.
— Erland, rosslade han’, Erland . . . Hvad är
Erland? Jag vet ingen Erland . . .
Hans händer darrade och kroppen skakade, då han
ånyo — tviflande på sina sinnens vittnesbörd — grep
spegeln och undersökte de ord, som redan brännt
sig in i hans själ. Hvad han såg var så tydligt som
bibelns tryck. Hvad han såg?
Det var kopian af en kärleksbiljett, som hans hustru
skrifvit till någon, som hon kallade "älskade Erland".
Till innehållet var det en helt vanlig kärleksbiljett,
daterad dagen förut, hvari brefskrifverskan aftalade ett
möte med den älskade för nästa afton. De ord, som
— 365 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
