Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 17 Mars 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMKOMSTEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF PETER NORDEN.
Svenska kyrkan i London ligger vid Prince’s Square.
Detta låter storslaget, men läget är det allra
bedröf-ligaste: långt nere i Eastend, bakom de eländigaste
judekvarteren, nära Wappingdockornas ohyggliga grannskap.
Genom en af dessa outgrundliga bestämmelser, som
de där makten hafva stundom utfärda och sedan icke
kunna förmås att återkalla, var organisten i kyrkan
ännu för några år sedan skyldig att bebo en "fri bostad"
i ett ruskigt hörnhus åt samma Prince’s Square, midt
emot ettfrekventeradt natthärbärge till tre pence bädden.
Det är icke att undra på, om han komponerade sig
en egen litania öfver denna babyloniska fångenskap.
Han hade de rysligaste gator att passera för att
komma hem. Han blef aldrig ofredad. Hans rena
krage och eleganta cylinder inbragte honom aldrig
några glåpord. Men det var ändå knappast till att
uthärda. Den bruna Londondimman var här mera
tryckande och smutsig än någonsin. Sörjan på gatan
låg högre och var vidrigare. Slaktarstånden —
hvil-ket snusk och hvilka slamsor! och
ostronförsäl-jarne kommo en att få afsmak för allt hvad föda hette.
Och kvällarne! Krog efter krog, krcg efter krcg, där
trasiga män och trasiga kvinnor, dessa ofta med ett
dibarn öfver axeln, i ett aldrig sinande myller
trängdes till långt inpå natten, medan de äldre barnen
dansade utanför till tonerna af den sista slagdängan,
framvefvad af en pennyhungrig pcsitivhalare i hörnet.
Det var att klifva varsamt öfver småttingar som rotade
och lekte vid rännstenarne, att lefva och andas bland
idel smuts och elände, i ett fullkomligt helvetesstim.
Och då var man på mindre än en timme med bus
vid Hampstead Heath!
Kyrkans läge är naturligtvis ursprungligen valdt
med hänsyn till de talrika svenska sjömän som
besöka London. Nu för tiden finns det ju äfven många
svenskar som äro bosatta i London, men kyrkans
menighet, den lilla som infinner sig på annat än
särskilda fästdagar, rekryteras alltjämt ur sjömännens led.
Det är ovisst om ett fashionablare läge skulle flocka
åhörareskaran talrikare. När nu organisten får bo
hvar han vill, ligger kyrkan strängt taget bäst där den
ligger. Ty ha sjömännen svårt att hitta hit, så äro
de å andra sidan alls icke hemmastadda längre bort
från dockorna.
Hvad än organisten kunde ha att beklaga sig öfver,
så mycket är säkert, att han vann många tillfällen att
göra underliga bekantskaper genom att bo som han
gjorde. En trappa ned i samma hus var ett läsrum för
sjömän inredt, och med detta förmedlades många
tänkvärda erfarenheter. En af dessa är det som här berättas.
Han satt en eftermiddag vid sitt té och stirrade,
långt borta i tankarne, på en tigerfäll, som han för
några dagar sedan tillhandlat sig af en ung sjöman.
Fallen hade egentligen af den unge mannen varit
af-sedd till fästmöpresent vid hemkomsten, men den
som varit länge på sjön, kanske stått och skyfflat kol
under pannorna från Bombay till Wapping, tappar lätt
besinningen när han kommer i land, och i London
faller man snart i röfvarehänder. Man kan bli tvungen
att göra sig af med nödvändigare saker än en
tigerfäll för att klara sig ut från bränningar, som man af
lättsinne råkat in i. På organistens väggar hängde många
förunderliga och exotiska prydnader, alla bärgade bland
det gods, som grunddrifna först vräkt öfver bord.
Organisten gäspade och reste sig. Han tänkte sig
ut och räknade öfver sina trepencestycken. Han skulle
nämligen, idag som alla dagar, antastas af landsmän,
hvilka behöfde hjälp för att slippa tillbringa natten
på gatan.
Då knackade det. Det var kyrkvaktmästarn. Denne
var en resolut karl på sitt stillsamma sätt, men nu
tvinnade han hakskägget med en ifver, som angaf
verklig rådvillhet. Jo, i läsrummet satt en besynnerlig
kund, en gammal uf, som icke kunde göra sig begriplig.
Organisten tog sin hatt och knarrade ned för
trappan. Utan egentlig nyfikenhet gick han in i
läsrummet. Någon som var drucken igen?
Kring det stora bordet sutto några män och hängde
dådlöst öfver den ofarliga litteratur som stod till buds.
Rummet, omgifningen, hela lifvet, där allting var så
ovant tyst, utan vågbrus, utan maskinbuller — allt
var så ohjälpligt trist. Ödsligheten inom de kala,
ogästvänliga väggarne tryckte dem si, att de endast
vågade sig fram med hviskningar. Såga hvad man
vill, krogen var muntrare. Och den som i
månadsvis slitit som kollämpare eller lättmatros kan behöfva
litet muntert.
Vid organistens inträde tystnade de hviskande
samtalen. Några reste sig tvekande, och det syntes på
deras klumpiga bugningar, att den hjärtans tafatte
svenske bondpojken ännu satt i dem.
Borta i en vrå stod en hvitskäggig gubbe och
lät sina gamla röda ögon irra från bibelspråk till
bibelspråk på väggarne. Det var något hungrigt i hans
blick, och något förtvifladt. Var det länge sen han
sist mötte modersmålet? Organisten gick fram till
den gamle och vidrörde hans arm.
— Ni är svensk kan jag förstå?
Gubben väckte till. Antingen var han litet lomhörd,
eller också hade de grannt sirade bibelspråken försatt
honom i andakt.
— Svensk! Yes, sir. Svensk? Yes, sir, oh yes, sir.
Han nickade ifrigt och grep darrande efter
organistens hand.
— Går hem, you know, sir. För femtio år, jag
kom from Värmland. Australia, you know. Guld —
the gold in the desert. Forgotten to tala svenska.
Dö at home, sir . . . gcing to die. Old and rich and
olycklig. I am very rich, sir. The gold . . .
Det var rörande att se gubben. Hans trötta ögon
tiggde — kan Ni förstå mig? — och det hvita,
ärevördiga hufvudet skakade. Något som han tegat med
länge, länge, vällde fram.
Organisten bad honom i brist på bättre stiga med
sig upp och fick honom efter en del bakvändt
pysslande tillrätta i hviistcleri framför spiselglöden.
Förbistradt, med tusen stockningar och
upprepningar, fick gubben fram sin historia och sitt ärende.
Han hade som ung pojke emigrerat, först till
Amerika och efter ett kort uppehåll i Kalifornien till
Australien. Där hade han sedan tillbringat nära femtio
års guldgräfvarelif. Han berättade om vilda dagar,
om fynd och hemlighetsmakeri, om dobbel och
revolvrar, men underströmmen, som bar det hela, var
bikten om hans gränslösa hemlängtan. Han fann och
sparade, sparade och lade ihop, och år efter år tänkte
han: Nu har jag snart nog att köpa mig en gård
därhemma och lefva sorgfritt till döddagar. Men
guldfebern brände honom och släppte icke för
hemlängtan. Kunde han ge sig till att lämna dessa*
Limut-ningar, som alltjämt svettades nytt guld? Ännu ett
år ville han offra — lifvet var långt. Och så gick
det ena året efter det andra — lifvet är snabbt och
kort. En dag var han ändå en gammal man och
greps af förfäran. Ty den tanken hade slagit honom,
att nu hastade det, cm han skulle hinna hem för att
ordna med sin grafplats. Men nej, visst var han hvit
och böjd, cch såg icke så bra som förr. Dock satt
ännu lifvet segt i hans gamla kropp. Nu var tiden
fullbordad. Nu skalle han ändå komma hem. Han
kände att detta var värkligt. De femtio årens dröm
var drömd till slut.
Och här i det tjocka bältet innanför rocken — det
var väl ingen obehörig som såg det? - hade han
guld — guld till en stor gård därhemma, och mera
ändå. Kunde han nu icke af denne herre få hjälp
(Forts, å sid. 384.)
374 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
