Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 28 April 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
terkarl. Och det ansågo andra lika visst. — Men
kanske att det som är till välsignelse för en natur är
till förbannelse för en annan?
Det kom för honom, att hans sträfvan att tämja
Nils* obändiga lynne varit alldeles som att dämma
för en flod. Ju högre och starkare han byggt
dammen, desto ursinnigare hade floden vräkt sig öfver.
–––-Fram och åter tänkte han, tills det gamla huf-
vudet kändes tomt och blicken skymdes af tårar. Som
genom ett töcken såg han, hur sak efter sak bars bort
från gården. Och frånvarande kände han någon
vidröra sin arm och hörde en röst säga, att han skulle
komma och få sig mat. Han visste icke en gång,
om eller hvad han svarade, och det var först efter en
lång stund han erinrade, att det måtte ha’ varit
sonhustrun, som uppmanat honom att komma. *Hon
gjorde det väl för syns skull nu dåa, tänkte han, "så
att folk skulle tro hon var så mån om mig".
Hur det var, började han L dock gå mot gården.
Han kände sig hungrig, och han frös. Ja, det var
underligt, så han frös! Han hade visst suttit länge
på den fuktiga stenen. Kommen helt nära gården
måste han hvila på en brädhög. Det var som om all
kraft öfvergifvit honom däruppe i hagen. Medan han
satt så, kom en främmande,yngre kvinna framtill honom.
— Jag har inte sett till er på hela da’n, Jonas Nilsson,
sade hon. — Jag ville så gärna göra mig bekant med
er. Det är min man och jag, som ska* öfverta’ här.
Med ens återvände kraft och intresse till den gamle.
Hastigt och forskande såg han upp. Kvinnan fattade
hans hand och satte sig bredvid honom.
— Se efter nu, om ni tror ni kan tycka om mig,
sade hon
Gubben kom sig inte för med att yttra ett ord.
Den vänliga, öppna blicken, det varma tonfallet, den
fasta, beskyddande handtryckningen öfverväldigade
honom. Hans hand darrade i hennes, och tår efter
tår rann ned i det isgrå skägget.
— Jag kan nog gissa, hur det känns för er,
fortsatte hon, men jag ville bara säga det, att jag ämnar
bli riktigt, riktigt snäll mot er, Jonas Nilsson. — För
det förtjänar ni, tillade hon liksom eftersinnande.
Nu återfick den gamle talföret, och då sade han:
— Tänk, om du varit min sonhustru!
— Ja, sade hon skrattande, inte hade det väl skadat.—
Men har ni ätit något i dag här i brådskan? frågade hon
med den aningsförmåga, som utmärker somliga kvinnor.
— Nej, sade han. Jag har inte kunnat.
Inifrån storstugan ljöd klirret af glas och koppar,
ackompanjeradt af skrål och svordomar.
— Vet ni, sade hon, jag har en riktigt god
ostkaka i min matsäckskorg, och jag har rent af lust
truga på er en bit. För annars blir det så, att vi få
hälften med hem igen. — Se Lars, gubben min, är
här också, och vi ha’ redan ätit middag.
— Har inte Nils och Margot bjudit på mat?
— Tror jag det. Men vi hade ju med oss.
De följdes åt till gubbens kammare, och här dukade
den unga bondhustrun upp det ena efter det andra
ur sin korg.
— Vi ska’ ju ändå snart höra ihop, så det är så
godt börja nu, sade hon glädtigt. Och sanningen att
säga, så tänkte jag på er, då jag ystade den här
färdskosten i går kväll.
Jonas Nilsson kände ett slags behaglig slapphet
fånga sig. Det var så skönt att bli ompysslad och
uppassad af denna glada människa, som var god emot
honom icke af plikt eller vinstbegär utan därför att
hon fann sin lust i att vara god.
Länge sedan hon gått satt han och tänkte på henne.
Han kunde icke annat än glädjas vid tanken, att hon
skulle bli husmor där på stället. Den som var så
FÖR
VÄRLDSFREDEN.
Under april månad
hár läraren i
deklamation vid
konser-vatoriet i Basel, f. d.
skådespelaren Richard
Feldhaus på
Sveriges Fredsförbunds
föranstaltande gjort en
tourné genom några af
Sveriges större
städer i dessa hållit
fredsföredrag, belysta
med skioptikonbilder.
Han är internationella
fredsbyråns i Bern
talare och åtnjuter
understöd för sina
föredragsresor från
Bloch’-ska fonden.
Herr F. är född 1856.
Efter porträtt. *> ’•<•>>*: Bengt SUfuenparrt.
RICHARD FELDHAUS,
en känd fredsapostel f. n. på
föredragsresa genom Sverige.
vänlig mot en gammal onyttig gubbe skulle nog veta att
vårda och omhulda, hvad som lönade sig att omhulda.
Slutligen, då skymningen dref undan ljuset
därutanför och sorlet från auktionsfolket dämpades allt mer,
började han röra på sig, och då kände han sig ånyo så
besynnerligt matt och frusen. När Per och några andra
pojkar sprungo förbi fönstret, knackade han på rutan.
— Du Per, tag hit ett fång ved åt mig.
— Asch, det kan väl någon annan göra, svarade
pojken och sprang vidare.
Men hur det var, kom Per ändå med ved om en stund
och slängde ned den framför kakelugnen. Utan att
farfadern bad därom, tände han en brasa, medan han
hviss-, lade på en slagdänga, han lyckats lära under dagens lopp.
— Hur har du tyckt det har varit i dag, Per?
— Åh, auktionen har gått fint. Ett tag höll det på
bli slagsmål bland kvinnfolken om farmors
drällhand-dukar. Och Greta Sör på Sveden fick spinnrocken
för aderton kronor. Hon sa’ att hon skulle ha’ haft
den, om hon så skulle lagt dit aderton till. "Det blir
en heder att sitta vid den rocken", sa* hon. Var det
icke underligt? Och mor som låtit den stå på
brygg-stugubottnen, så länge jag minns.
Per fortsatte att prata, men gubben hörde knappt
på. Han visste, att det mesta af hvad han en gång
kallat sitt, nu bars och kördes hit och dit, ut- och
in-socknes, och han tyckte, att han själf i och med
detsamma icke mer hade någon riktig hållpunkt. Det
var, som om hans själ famlat och vandrat utan ro.
Jonas Nilsson var så inne i sina tankar, att han
inte märkte, då Per gick och han vaknade ej ur sitt
drömtillstånd, förrän en brand föll ut ur kakelugnen
och det började ryka och osa af mattan. Med möda
fick han upp branden igen. Han kände nu den där
mattigheten och kylan än starkare, och han riktigt
vacklade fram till sängen, där han svepte täcket
omkring sig för att bli varm.
— Jag menar det är inte mycket kvar af dig,
Jonas, sade han till sig själf, då han väl kommit
omkull. Men jag ta’r nog igen mig, tänkte han, och
slöt ögonen för att sofva.
När sonhustrun litet senare kom in i den mörka
kammaren och frågade svärfadern, hvad han mente
med att inte förtära ett gu’slån på hela långa da’n,
fick hon inte svar. Och ingen annan häller fick
något svar mer af Jonas Nilsson, ty han var — död.
— 469 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
