Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 23 Juni 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUDOLF HENNINGS.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
En af vårt lands mest framstående jordbrukare är
direktör Rudolf Hennings på Vallstanäs, som nyligen,
efter att sedan 1884 ha tillhört Landtbruksakademien
och sedan 1894 ha varit föredragande på dess
landt-bruksafdelning, blef hedersledamot af akademien.
Född den 12 december 1841 på Baadesgaard på
Låland, af lade H. 1859 studentexamen i Uppsala,
utexaminerades 1863 från Ultuna landtbruksinstitut, var
därpå inspektor vid Nolhaga och sedermera förvaltare
å Sätuna.
Vid nyss fyllda trettio år tillträdde H.
föreståndareplatsen för Örebro läns landtbruksskola och lade i
dagen utmärkta lärareegenskaper. Under denna tid
började hans förmåga tagas i anspråk äfven för
kommunens och hushållningssällskapets angelägenheter. 1877
lämnade H. sin lärarebefattning och öfvertog på
arrende den i Stockholms län belägna stora
fideikom-missegendomen Vallstanäs med underlydande. Af
Örebro läns hushållningssällskap erhöll H. vid
skilsmässan det vitsordet, att han med stort beröm skött
länets landtbruksskola och bragt skolegendomen i nivå
med de bästa sådana i vårt land.
Sitt stora privata jordbruk har H. skött ovanligt
väl. Han är — har det från fullt sakkunnigt håll
yttrats om honom — hvad man kallar en god
landt-bruksekonom, som förstår att så inrätta sitt jordbruk,
att det gifver godt utbyte. Han har härvid visserligen
följt med det rationella jordbrukets utveckling, men
likväl alltid handlat med stor betänksamhet, i det att
han vetat använda de egna tillgångarna för att under
tryckta jordbruksförhållanden kunna skapa nya
för-värfskällor. Sund sparsamhet har H. också alltid
iakttagit. Att uppföra onödigt gentila byggnader, inköpa
redskap och maskiner, som knappast äro af behofvet
påkallade, ö. s. v., ligger fjärran från H:s skaplynne.
Det allmänna har i hög grad lagt beslag på H:s
stora duglighet. 1889 blef han ledamot af Stockholms
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. I flere
år var han ordförande i styrelsen för länets
landtbruksskola, och han sattes snart af
hushållningssällskapet till ordförande i länets
nötkreaturspremierings-nämnd, enär han bl. a. utmärkt sig som
kreatursupp-iödare. Med ett ord, inom de allra flesta grenar, som
Den första gången jag liksom såg henne och sedan
mindes henne var uppe på ett bärg i Lappland en
natt. Jag hade kännt henne sedan flera år förut, men
-ej liksom sett henne förr.
Eva hette hon.
Vi var ett stort sällskap samladt för att se en total
solförmörkelse, som skulle inträffa vid tvåtiden på natten.
Det hade varit ett glam och ett stim af oss alla, då
vi på kvällen gett oss iväg, Det hade varit ett drygt
göra att hinna kammen af Naulevaare fast vi var
Lapplandsfolk mest allihop — vana vid mödosam färd.
Jag minns att jag då någon gång tänkte att hon —
Eva — ej tycktes göra sig någon möda vid
klättrandet, hon var alltid i spetsen, mjuk och lätt. Hon
hade en lös sjömansblus af något grått, mjukt ylle,
som kroppen kunde obehindradt böja sig i.
Och hon var ock den första som satte foten dit
upp på bärget. Och tätt efter henne kom den unge
mannen, ungprästen, som följde henne som skuggan.
Jag ser henne, där hon står, lätt och mjuk och
skrattande, uppe på bärgkammen och räcker handen
Jill sista steget åt oss som komma efter. Och hon
beröra länets jordbruk och dess binäringar, har H.
tagit verksam del.
År 1900 kallades H. till ledamot i den kommitté,
som skulle ordna försöksväsendet inom jordbruket,
och har sålunda varit med om att fastställa
grundprinciperna för den institution, Centralanstalfen för
försöksväsendet på jordbruksområdet, som utgör
medelpunkten för hela jordbruksförsöksväsendet. H.
invaldes sedermera af Landtbruksakademien i styrelsen
för denna centralanstalt.
I Landtbruksakademien har H. ständigt varit lifligt
verksam, bl. a. beträffande tillkomsten af
profnings-anstalt för redskap och maskiner och de s. k. lokala
fältgödslingsförsöken. I ordnandet af akademiens
museum, innan det flyttades till Experimentalfältet, tog
H. äfven stor del.
På mosskulturens område har H. likaledes inlagt
stor förtjänst, så till vida att han, som i flere år var
administratör för de stora, under aktiebolaget Martebo
myr lydande egendomarne å Gotland, genast insåg
och förfäktade den satsen, att icke ens de stora
humusrika myrmarkerna å Gotland kunde drifvas, med hopp
om ekonomisk framgång, utan kreatursskötsel.
De allmänna svenska landtbruksmötenas historia
sammanhänger intimt med H:s namn. Alltsedan 1876
har han deltagit i dem. Vid det 16:de af dessa,
möten, hvilket hölls i Stockholm 1886, var H. vice
ordförande i redskapsprofningsnämnden, ordinarie
ordförande i samma nämnd vid landtbruksmötena 1891 i
Göteborg och 1896 i Malmö samt resp. vice och
ordinarie ordförande i jurygrupperna för redskap vid
samma möten. Vid de båda senaste landtbruksmötena,
i Gäfle 1901 och i Norrköping 1906, var H.
adjungerad ledamot af bestyrelserna och hade särskildt i
uppdrag att förestå och leda djuruppvisningarna.
Dessa voro också de bästa i sitt slag, som någonsin
förekommit i vårt land.
En person som H. hade naturligtvis för länge
sedan gjort sitt inträde i riksförsamlingen, om han blott
omfattat de protektionistiska åsikter, som äro rådande
i hans län. Men H. är — egendomligt nog för en
svensk stor jordbrukare — frihandlare och har därför
icke tagit officiell del i det politiska lifvet.
står och hjälper alla upp och hon skrattar hela tiden,
och blodet lyser varmt rödt under kindens solbränna,
och de tunga ögonlocken ligga som vanligt ned
öfver de brungnistrande ögonen. Men då hon ser att
ungprästen står vid hennes sida, då far skrattet och
ögonen bli bärgkalla under ögonlocken. Och den
bruna, smidiga halsen bär det svartburriga hufvudet
så högt och så stolt som vore hon drottning öfver
de vida riken som synas ifrån bärget — och
ungprästen blir hvit i det kallnande kvällsljuset.
Så kom en vind sänd från snöfjällen, som
glimmade omkring oss. Den svepte om oss alla, och vi
sågo att ungprästen frös.
Men hon Eva blef skrattande glad igen och vi
andra glömde snart isvinden som strukit öfver oss.
Jag ser henne, då hon beskäftig och munter
springer och dukar fram vår kvällsvard på en slät häll.
Hon var ju prästfruns, "stoimors" dotter, och skulle
häfda mors anseende.
(Forts, å sid. 597).
EVA.
FÖR HVAR 8 DAG AF FRIDA ÅSLUND.
— 594 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
