Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 14 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 LAG
Foto. Zeil. Unnerqd. EN ENASTÅENDE GULDBRÖLLOPSFÄST. Kliché" Bengt Silfvenparre.
Ett tredubbelt guldbröllop firades midsommardagen i Vare, Södra Unnaryds socken i Småland. Brudparen voro: Sven Larsson och
hans hustru Britta Magnisdotter (sittande å foton), Anders Jönsson och hans hustru Anna Stina Andersdotter (t. h. å foton), Karl
Lorentsson och hans hustru Cecilia Magnisdotter (t. v.). Denna enastående bröllopsfäst firades i ena brudparets, Anders Jönssons och
hans makas, hem i östra Vare. Alla tre brudarna äro från samma gård och ha där firat både bröllop och nu guldbröllop.
–––––––––––_——_—^—_____––_____–––––––-,—______––_____—_______
(Forts. fr. sid. 654).
Så skedde då marschen till Musikaliska akademien.
På vägen träffade musikdirektören sin gamle vän och
bror, professorn vid Akademien Carl Börje, och
pastorn presenterades för denne namnkunnige man. Som
i vänliga och nedlåtande ordalag förklarade, att för
skyddslingen behöfde då pastorn ej ha någon oro;
han, professor Börje, hade själf hört honom spela
piano, och alldeles visst vore att han skulle komma in.
Då fingo pastorns kinder en vacker varm färg, och
hans rygg räknade med en hel tum.
Ljusvågen böljade fram öfver hans ensittarlif. Pastorn
bad till sin Gud, varmare än någonsin från predikstolen.
Med sin säfliga och något vaggande gång gick
Jerker lugn och tyst vid hans sida — Jerker, hans
barn, hans hopp!
Pastorn hade satt sig på en undanskymd plats för
att höra Jerker spela. Pianot stod uppslaget, och
pastorn såg ingenting annat än det.
Därifrån skulle de komma, tonerna, som skulle sjunga
segerns ro in i hans mörka tankar och fläta andens
lagerkransar för hans präktiga pojke
Intet spår af oro stod att läsa i Jerkers breda och
bondtrygga ansikte; och utan minsta förlägenhet, utan
brådska, steg han fram till pianot.
Pastorn knäppte omedvetet händerna — nu, nu
skulle det komma . . .
Något hårdt och omildt lät det, när Jerker slog an
tangenterna; men pastorn såg en hvitskäggig
professor nicka belåtet, och han andades fritt och spände
hvarje nerv för att ingenting skulle gå förloradt för
honom. Så satt han, stilla, med blicken stelt
omfattande pianot och Jerkers breda svarta rygg ....
De första hårda ackorden upplöstes i något
mjukare; klara och rena runno tonerna hän i luften, och
de hvita tangenterna darrade under Jerkers säkra
seniga händer.
Så kom det med ens — ett litet skärande missljud,
snabbt och stackot, så pastorn häftigt spratt till och
kastade en förskräckt blick bort mot pianot — men
nej, inte en rörelse hos den spelande så vidt han
kunde se; Jerker själf hade tydligen ingenting märkt.
En förstulen blick som han lät irra rundt salen
öfver-tygade honom om att heller ingen annan hört något
eller ansett det vara något att fästa sig vid . . . utom
— ett hastigt spefullt leende i ett blekt smalt
kvinnoansikte bevisade honom, att åtminstone en till var
medveten om hans skam, hans eviga vanära . . .
Ty i detta ögonblick kände han det så. Med ens
hade det förfärliga gått upp för honom — detta som
han skulle velat ge allt för att slippa erfara: Jerker
var inget musikaliskt geni!
Det föll öfver honom som en ohygglig tyngd.
Allti-hopa var ett misstag, ett ohyggligt misstag! När han
hörde dessa oklanderliga, korrekta toner, som utan ett
spår af någon verkligt konstnärlig uppfattning flöto
fram under Jerkers fingrar, var det som om han skulle
vilja stöna, skrika högt . . . Det var således detta
han lefvat för de sista tio åren! Gud, Gud!
Blixt-likt skymtade den där sommarn i Toreby förbi hans
inre syn — första sammanträffandet med Jerker . . .
den minnesrika dagen han varit på klipphällen . . .
samtalet med föräldraine . . . allt, allt.
Och nu var det hela slut... Jerker, musiken, åh! åh!...
Jerker hade spelat, och nu kom han säfligt bort till
sin beskyddare.
Men inte en min i pastorns ansikte visade att han
märkt när Jerker slutat spela . . . Hans ögon voro
glasartade, och han liknade ett hjälplöst barn.
Plötsligt ryckte han till och såg sig omkring . . .
Så dolde han ansiktet i händerna, och alla trodde att
den gråhårige prästmannen grät af glädje.
Men inte en tår kom i pastorns ögon; tårlöst hade
hela hans lif varit, och hvarför skulle han då gråta
nu? Det var bara1 det sista som brast.
När Jerker en minut stått tyst framför pastorn,
förvånad öfver att han inget beröm fick, gick det upp
för honom att det var något särskildt fatt med pastorn.
Och när han på sin förvirrade fråga: "Men ska’ . . . ,
ska’ vi inte gå nu farbror?" inget annat svar fick än
att pastorn stillatigande, böjd som en gubbe reste sig
upp, då sprang han rädd ut på gatan att söka efter
musikdirektören, som gått ut i förväg . . .
Men pastorn bara bet och bet sig i läppen "Noir, noir!"
VIII ÅRG. 41:A HÄFTET INNEHÅLLER:
Ett hjälteminne. — Härtigparet af Västergötland på Särö. —
Parti af skånska Jaktutställningen i Lund — En 24 centimeters
kanon å Västerberget. — Ett vackert’ restaureringsarbete. —
Krigare från Gustaf II Adolfs tid. — Henrik Morén. — En ny hiss
i Stockholm. — Öfversvämmad järnvägsstation i Uddevalla. —
Illustreradt allehanda. — Vanas slott i nyrestaureradt skick. —
Nya svenska idrottssegrar i utlandet. — »Rouge et noir" af Sigurd
Westberg. — Automobiltäfling i Frankrike. — Det Herzensteinska
mordmålet. — Veckans porträttgalleri. — En enastående
guldbröl-opsfäst.______________________________________________
F. A. B. HVAR 8.DAGS TRYCKERI. GÖTEBORG. 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
