Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 28 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 676.)
jag ser mig i stånd att intyga vara med sanningen
förenliga äfven som hans påstående, att hans aktstycke
är författadt under ett tillstånd fritt från feber eller
därmed förknippade vanföreställningar, ber jag,
ordinarie sjukhusläkare i X., få bifoga följande skrifvelse
från en annan konvalescent, som ännu vårdas här på
sjukhuset. Han bär samma namn som herr N.,
anträffades samtidigt som denne liggande döende på
golfvet i ett angränsande rum, - men i olika våning,
sjukdomen har äfvenledes varit densamma, förorsakad
af för hård nervskakning. Innan jag öfverlämnar ordet
åt denne herr N., får jag sanningsenligt förklara, att
jag föga känner till hans föregående annat än genom
hans egna uppgifter, men att dessa i allt förefalla
trovärdiga, och denna min uppfattning styrkes ännu mer
däraf, att hans egen historia i mångt och mycket
öfverensstämmer med herr stadskemistens. Dock
synes numer ingen korrespondens vara rådande
mellan de båda herrarne, ehuru de af en underlig slump
äfven här kommit att inläggas i angränsande rum,
till och med intill samma vägg. Naturligtvis har
man med flit hållit dem i okunnighet om detta
förhållande, som, för att ingen ny olycka skall inträffa,
om det af någon oförsiktighet kom till någonderas
öron nu under ett svaghetstillstånd, som lätt kunde
medföra ett återfall, så fort sig göra låter genast
skall ändras. Den andre herr N:s skrifvelse bifogas
härmed. Äfven denne har under nedskrifvandet varit,
ehuru ännu en smula svag, dock fullkomligt fri från
feber eller med sjukdom förenade vanföreställningar.
* *
Förlåt mig, herr doktor, att jag från början gör ett
litet hopp framåt i ert skema! Ni frågar om min
härstamning och om den vet jag så litet. Rättare
sagdt, jag har ingen härstamning, jag har födts som
skuggan föds af en människa en månskensnatt. Skuggan
måste löpa undan henne, men vänder denna sig om
för att se hur den ser ut, efter hvilken hon faller, jo
då kan hon vara viss om att den personen får hon
bara se på ryggeri, och så har det alltid varit med
mig. ’
Någon har alltid gått bakom mig hvar jag gått, och
jag har gått mångenstans i världen under mina dagar.
Det var en god och snäll någon, den försåg mig då
och då med medel, när jag fick det svårt, utan att
jag ändå lyckades upptäcka genom hvilka
mellanhänder och på hvad sätt. Men för tre år sedan, när
jag i en främmande världsdel och genom en lycklig
slump, det är ju möjligt, att min någon hade ett
finger med i den lyckliga slumpen, gjorde min
förmögenhet, så försvann denne någon, utan att mer låta
höra af sig. Och dock, herr doktor, denne någon
lefver, denne någon har nu blifvit min skugga, jag
har sett den, men jag kan aldrig fånga den, försöker
jag fånga den, försvinner den strax som en rök, men
vänder jag mig på mina hälar hör och känner jag den
tassa bakom min rygg. Sådant där blir inte riktigt
trefligt i längden, också om man vet, att det är en
god och snäll skugga, man kan ju aldrig veta ....
Jag flackade som sagdt under flera år genom olika
världsdelar, utan annat egentligt mål än själfva
flackandet, kanske var det att börja med en
tjufpojks-aktig lust att försöka gäcka min skugga, sedermera
då det ständiga förföljandet började kännas pinsamt
blef det till en formlig kapplöpning. Därunder gjorde
jag min succés, hastigt och lustigt gick det, som en
blixt satte jag mig med min förmögenhet öfver till
andra världskanter. Förgäfves, doktor, hvar jag kom,
alltid stod min skugga någonstans på lur och väntade
på mig för att börja sitt fördömda, fördolda tassande,
så snart den fått komma mig bakom ryggen. Men
en dag missade jag med flit i sista minuten en stor
oceanångare, till hvilken jag ett par dar förut köpt
biljett, jag tog ett expresståg tvärs öfver en kontinent
och tog en båt. Allt nog, till denna afsides liggande
lilla lugna stad var det jag kom, jag var alldeles
tvärsäker om att här skulle vara sista platsen, som det
kunde falla min skugga in att komma att söka mig,
platsen behagade mig, jag kände mig trött på
järnvägar och båtar, hvarför inte tänkte jag, hvarför inte
här lika bra som någon annan stans! Jag fick snart
reda på en våning, en våning som passade mig
alldeles charmant, jag fann ett litet hotell gatan rätt
fram, där jag fick inta mina måltider, jag bodde à la
ungkarl med en gumma som kväll och morgon tittade
upp till mig för att sköta om städningen, jag
umgicks med ingen, hade haft nog af folk, och de
intressantaste människorna möter man ju i tidningar
och tidskrifter och andra intressera mig så litet. Med
mina tidningar och tidskrifter höll jag mig således
mest inomhus, jag hade nog med dem. På så sätt
skulle det bli omöjligt för min skugga att’ leta rätt
på mig, äfven om hon oförmodadt skulle under sitt
sökande ändå komma hit. För yttermera visso gjorde
jag en namnförändring och delvis förändrade jag min
klädedräkt och sättet att kamma hår och skägg, men
jag glömmer nog aldrig första gången som jag efter /
dessa små förändringar betraktade min bild i spegeln,
efter den stunden togo de erfarenheter sin början som
till sist skulle föra mig hit till sjukhuset. Ni vet
själf af hvilken art min sjukdom varit, doktor! Tro
mig, att första gången få se sin spegelbild göra från
ens egna afvikande rörelser, det kan väl komma den
starkaste att tro, att han blifvit galen. Detta har
händt mig, inte bara en gång, det har händt hundra.
I stället för den skugga som jäktat mig ur världsdel
och i världsdel och som jag trott mig kunna undfly
genom min vällyckade kupp, i stället för den skuggan
hade jag fått en spegelbild, som lefde sitt eget
individuella lif, icke motsvarande mig själf och hvilkens
beteende jag ej kunde förklara genom några som hälst
naturliga fenomen.
Med hvilken sinnesrörelse, doktor — jag hade alltid
varit en trygg och själfsäker människa, viss om både
själslig och kroppslig styrka — varseblef jag ej i
spegeln en person, fullkomligt lik mig själf, som bar en
röd nejlika i knapphålet, ehuru jag själf saknade
sådan! Föreställ er min fasa som drag för drag
återspeglades i glasskifvan, när jag plötsligt ser mannen,
jag måste kalla honom så, taga nejlikan ur
knapphålet och söndersmula den mellan sina fingrar blad
för blad och därefter liksom bli underdånig, bli min
fullständiga afbild och nu lydigt eftergöra alla de
rörelser, som jag, för att kontrollera mig själf, gjorde
före. Hade jag misstagit mig? Om jag gjort det,
doktor, hade jag sannerligen nu inte varit här.
Huru doktor? Jag förstår att ni måste le.
Hvilken sund människa kan tro på något så abnormt som
att en lefvande mans döda spegelbild företar sig af
denna oberoende handlingar? Dessa handungar
upphörde, som jag snart lärde mig finna, inför den
namnlösa skräck, som vid åsynen af desamma kom hela
min kropp att skälfva och frysa.
Denna vetskap ingaf mig en lugnande känsla, och
under inflytande af denna beslöt jag att anställa
noggranna undersökningar, jag nedtog spegeln från
väggen, nej, den var Ii Ka oskyldig till spökeriet som det
barn som föddes i går, den var af helt vanlig
beskaffenhet, jag undersökte hvarje vrå af mitt rum, och
jag visste ju redan från början, att det skulle bli utan
något som hälst resultat. Intet i världen kunde ge
en förklaring på fenomenet i min spegel, men jag
hängde ej upp den mer, utan vände den mot väggen
och gick och köpte mig en ny nästa gång jag gick
(Korts, å sid. 683.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
