Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 28 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VÄPNADE FREDEN.
Österrike-Ungerns och Italiens
utrikes-mnistrar hade nyligen en
diplomatkonferens i den lilla staden Desio i
Norditalien. Detta besök har lifligt
kommenterats i den utländska prässen, detta
till trots att de intresserade makterna
förklara v. Aerenthals, österrikiske
utrikesministerns,* resa egentligen endast vara
ett höflighetsbevis.
De invecklade förhållandena i
Mace-donien, där båda makterna äro
intresserade, och de af Italien nyligen
beslutade fästningsnybyggena mot
österrikiska gränsen torde säkert ha spelat
en viktig roll vid konferensen i fråga,
som f. ö. af många anses som en
bekräftelse på trippelalliansens fortvaro.
Efter fotografi - «**«* Bengt Silft*r*parrt.
FRÅN DIPLOMATKONFERENSEN I DESIO: Italienske utrikesministern Tittoni
(t. v.) och Österrikisk-ungerske utrikesministern v. Aerenthal.
(Forts. fr. sid. 678.)
ut, den hängde jag upp i den gamlas ställe.
För-gäfves döktor, när jag en förmiddag, drifven af en
skräckfylld nyfikenhet, närmade mig glaset, återgaf
min spegel intet. Intet, doktor, intet annat än tomma
luften! Då hörde jag min granne hastigt komma
in i sitt rum, och nu till min fasa började min bild
långsamt framkomma i glaset som ur en
genomskinlig dunst, en dimma.
Min granne, kunde han kanske ha något med
fenomenet i min spegel att skaffa? Men detta var ju det
rent vansinniga, ehuru jag omöjligt kunde få tanken
ur mitt hufvud! Jag beslöt att göra mig närmare
underrättad om honom. Omöjligt,- de underrättelser
jag erhöll försäkrade mig med den mest nöjaktiga
tydlighet, att det var omöjligt. Dessutom en tät,
tapetserad vägg emellan oss, som helt otydligt släppte
ljuden igenom, annat än då man tryckte örat tätt
intill densamma. Till egen nesa erkänner jag, att jag
värkligen gjorde det några gånger, men betänk
doktor, hvad jag genomgått och i hvilket tillstånd det
kunde försatt andra än mig. Jag erfor blygsel, jag
vädjar till det som en ursäkt, jag erfor en känsla af
blygsel så häftig, att jag tyckte mig känna hans öra
bränna mitt eget tvärs igenom plankorna. Kanske
stod han där, hvad vet jag? Jag vet ju inte huru
det buller jag tillställt inne i mitt rum trängt in till
honom. Man kan ju aldrig veta.
Min granne, jag hade ju aldrig riktigt sett honom
annat än en enda gång då jag tillfälligtvis och utan
att lägga närmare märke till honom flyktigt mötte
honom i trappan. Eller var det just som jag skulle
till att sluta min dörr efter mig? Han gick visst inte
genast in till sig... Jo, nu minns jag, det var den
dagen, som jag till min blygsel lyssnade på honom
genom väggen och jag ej kunnat se min bild i
spegeln förr än jag hört honom komma in till sig. Hvad
jag redan då måste ha varit angripen af min sjukdom,
det är ju så, doktor, det kan ju inte vara annorlunda?
Det käns så godt nu, då jag vet, att det bara var
sjukdomen, ni har ju försäkrat mig, doktor, att det
bara var genom sjukdomen? svår nervositet, som ni
kallar det, erhållen ... Ja, jag hade i många år varit
jäktad af en skugga. Sådant kan ju göra en
människa nervös, doktor?
Jag märkte att min granne spionerade på mig, och
det var desto obehagligare som jag aldrig mötte ho-
683
nom, ehuru jag har skäl att tro, att han följde efter
mig på gatan. Jag tror, att han höll sig i en gata,
parallell med den, där jag gick fram, och passade på
mig, där en tvärgata gaf utsikten fri. Jag kan svära
på, att jag såg honom på ryggen, ständigt på
ryggen. Jag hade fått en ny efterhängsen skugga, som
bevakade alla mina steg. Detta var ju rent löjligt,
men i den sinnesstämning, hvari jag befann mig, såg
jag det inte så. Jag började inbilla- mig, att jag
gjort något ondt, för hvilket man bevakade mig. Jag
väckte människors uppmärksamhet genom mitt
besynnerliga sätt, hvar jag gick och stod såg jag
forskande ögon riktade på mig. Det kunde endast öka
den nervositet, hvaraf jag led, det blef en pina utan
gräns. Jag tror att jag hade blifvit galen, om ej min
viljestyrka kommit mig till hjälp.
Nåväl! Jag tänker ni vet hvad det är, doktor, att
en natt på en ödslig väg få en misstanke om att
någon smyger i era fjät. Ni vet att det- är inbillning,
men ni hör det ändå alldeles tydligt. • Ni skrattar åt
det, skrattar åt er själf, men skräcken inom er är i
ständigt stigande. Ni lofvar er själf att inte vända
er om, stegen komma närmare, ni svär på att
betvinga er inbillning, stegen komma närmare och
närmare, ni skär tänderna af raseri, ni förbannar er själf,
till sist känner ni ändå en het andedräkt i nacken.
All sans {örbytes i en enda skälfvande fasa...
Och efteråt skäms ni, går och tycker, att ni är en
osnygg hund!
Jag har genomgått alla formerna af det där, så jag
vet hvad det är. Vet ni också hvad det är att gå i
sitt rum och vara rädd för sin egen spegel? Och
hur den skräcken suger och drar, och när man faller
för frestelsen att gå och se efter, så skulle ingenting
märkvärdigt vara där, utan man skulle få gå till
soffan och lägga sig och skämmas för sig själf i lugn
och ro. Men där var, doktor, jag svär att där var.
Och jag kunde inte fånga det, sätta tummarne kring
dess strupe och klämma till. Genom spegelglas?
Försök, får ni se hur fingrarne halka! Och min granne?
Jag var öfvertygad om att det endast var
inbillning, men jag fick för mig, att han stod i sold hos
min skugga. Hur skulle han? — Jag hade tagit reda på
hvem’ han var, han hade knappast med sin fot varit
utom: staden, han hade ju ingen vetskap om hvem
jag var, hvarifrån jag kommit, hur jag såg ut, det var
(Forts, å sid. 688.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
