Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 52. Den 29 September 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAKFISKE...
FÖR HVAR 8 DAG AF GUST. GRÖN.
Det led mot kvällen. Och högsommarsolen åkte
ned i brinnande rödt, långt bortom Tolaråsbärgen . . .
Då hände sig, att en ungmas hade slagit sin arm
om ’ midjan på en ungkulla, under det de sutto och
iakttogo solnedgången. Alldeles nedanom dem rann
en liten bäck, kallad Vössla, midt genom Skansbacka
byalag i Nås ned mot Västerdalälfven . . .
Det var nu en helgdagskväll. Annars hade de inte
haft tid sitta så förstås. — De hade träffats i kyrkan
på förmiddagen . . . Suttit och tjuftittat på hvarandra
under hela högmässan förstås . . . Och när de gingo
ut ur kyrkan, kommo de att gå bredvid hvarandra ...
Och så hade det slunkit ur honom, Julbäck-Olas, en
spörjan till henne, Skansback-Britta, om hon inte på
eftermiddagen ville följa honom och vittja mjälarna,
som han för lakfångst hade utlagda i Vössla . . .
Åjo, hon ville nog . . . Han kunde ju gå om hos
henne, då han gick . . .
Jaja det kunde han ju ock . . .
Och så hälsade de ajö på hvarandra.
Hon gick nu hem till Skansbacka. Där hade
hennes föräldrar en gård, som var bland de största i
socknen ...
Nu satt hon hela dagen och bara väntade. Då det
var lidet bara ett litet stycke in på eftermiddagen,
gick hon en bit uppåt vägen, hon visste han skulle
komma. Men han kunde naturligtvis inte ge sig af
förrän rätt sent. Ty det var i alla fall ett arbete att
vittja mjälar. Och om gammelfolk får se, att
ungdom tar sig för med helgdagsarbete, så vet en ju,
att deras munliga visdom flödar öfver i grufliga
profetior om hvartledes denna tidens ondska skall föra
de senfödda släktena.
Skansback-Britta fick därför vänta ännu en lång,
lång stund.
Hon hade nog haft att göra, om hon kommit sig
för . . . Hushållsbestyren och föjset och . . . Men
hon var rakt inte lik sig i kväll . . . Modern fick
uträtta alltihop själf. . . Tänkte, att dottern var sjuk
och sade just ingenting, fast denna bara gick och
vankade fr°.n fönster till fönster och koxade . . .
Ändtligen kom dock Julbäck-Olas ... Då låtsade
hon förstås inte om att hon väntat honom . . . Såg
nästan ut som om hön glömt löftet från förmiddagen
men nu plötsligen erinrat sig det.
Och så slängde hon en schal öfver axlarna, hvarpå
de gingo.
Nu skulle de förstås vittja, då de kommo till första
mjälen. Den var nästan alldeles full med fisk. Men
Julbäck-Olas bar sig så blixt förfärligt tokigt åt den
kvällen. Han vände och for med mjälen så att alla
lakarna kommo ned i vattnet tillbaka — huruledes är
icke godt att säga . . . Skansback-Britta måste ställa
sig till och gapskratta. Hon hade knappt sett
någon få så mycke lake i taget nå’n gång och fara så
ovarsamt fram med den. Julbäck-Olas måste skratta
själf ock. –––-
Då han sen kom till andra mjälen, skulle han
förstås ta igen skadan och vara så mycke försiktigare.
Rörande var nu att skåda all den beräkn ng och
saktmodighet, hvarmed han tog upp denna mjäle. Men
i den fanns intet.
Och då måste de ställa sig till och gapskratta igen.
— Jag har ingen fisktur i kväll, som du ser Britta,
sade han därpå. Det är bättre vi sätter oss och
språkas vid lite i stället -
— Kanske det
- Ja säkert.
— Jojo.
Och så satte de sig. Han tittade kring midjan på
henne, men tyckte inte han tordes ännu . . . Hon
såg efter hans arm och undrade, hvad han trodde
den skulle användas till nu, om inte . . .
När de suttit en lång, lång stund, minde sig
Julbäck-Olas på att de satt sig för att språkas vid. Och
därför började han med något osäker röst:
— Det är sent om kvällarna nu för tiden.
Då log hon, ty hon förstod, att han tänkte på
någonting helt annat än det han sade.
— Var det inte lika sent vid tiotiden förr i världen
också, frågade hon.
Då förstod han, att han sagt något galet, och så
skrattade de igen.
Därpå tog han mod till sig och flyttade sig lite
närmare henne. •
— Ser du Britta, sade han och pekade mot
solnedgången.
Och ungkullan såg mot väster. Nu förstod honr
hvar han haft sina tankar. Hon beredde sig på att
få höra nå’nting vackert, ty Julbäck-Olas var traktens
mest benådade ungmas, förstod bäst att lägga sina
ord, diktade bygdens alla låtar och visor’. , .
Och medan Britta satt försjunken i betraktande,,
smög han ändtligen armen om hennes lif och
hvis-kade *
— Håller du mig kär, Britta?
Frågan kom så oväntadt och hastigt, att ungkullan
vardt förbluffad. Hon hade ju reda på att han var
lite egen såsom alla Herrans gunstlingar merendels
äro . . . Därför satt hon en stund tyst. Men så kunde
hon inte annat än slå sin arm om hans hals, och då
förstod han ju . . .
Folk hade ju kunnat se på Julbäcks-Olas och
Skansbacks Britta långt före detta, att de hade tycke för
hvarandra förstås. Men deras kärlek sken från denna
stund allt klarare upp. Bröllop vardt utsatt att hållas
nästföljande vår. . .
Ty den store bonde- och dagligdagsdiktaren
Jul-bäck-Olas, hvars visor sjöngos långt uppe i Säffsnäs
finnmark redan, ville se sin käresta stå pingstbrud
vid sin sida. — - - —–––-
Men nu fanns det en gammal spådom bevarad af
gamlingarna i Skansbacka by, att om någon fick upp
lakar ur Vössla men ofrivilligt släppte dem tillbaka,
skulle han ställa Nås socken under en öfversvämning,
hvars siorlek och ödeläggande .verkan skulle hålla
jämna steg med mängden af de uppfiskade lakar, som
mot sina uppfångares mening och vilja tillbakanådde
Vösselvattnet . . .
Lakar äro nämligen vattenvarelser, som icke låta
fara hur som hälst med sig. Synnerligen om de leda
sitt ursprung ur Västerdalälfven.
Men. det var högst få unga, som kände till denna
sägen; bland dem hvarken Julbäck-Olas ell,er
Skansback-Britta. - - — — —
En morgon vardt Nåsfolket öfver måttan förskräckt,
då det vaknade upp ur sin ljufliga nattslummer. Tv
det fick se, att vattnet i älfven hade stigit. Och på
somliga ställen hade det redan flutit öfver bräddarna.
(Forts, å sid. 829.)
Med nästa häfte börjar
HVAR 8 DAGS 9:de ÅRGÅNG
Prenumerera nu, såvida
Ni icke har prenumererat
till årets slut. .
822 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
